Världens underbaraste svärföräldrar!

Åh..det är så jag önskar att jag hade det också! Det skulle vara underbart, ni är verkligen lyckligt lottade =)

Vi skulle gärna ha en bra relation med middagar ihop, umgås, få ideer och tips och barnpassning utan en massa ojjande över hur det ska gå, om de verkligen måste och om vi kommer tillbaka så fort som möjligt.
När vi bad om hjälp inför bröllopet dvs bröllopshelgen och undrade om min blivandes föräldrar kunde komma dagen innan och hjälpa till och sedan hjälpa till med barnen (har 3 st varav den äldsta är 6 och den yngsta snart 2) under dagen så var svaret; "måste vi verkligen komma dagen innan" Kan verkligen försäkra er om att ett sådant svar gör en inte speciellt lycklig och framförallt inte när det gäller en så stor händelse som vårt bröllop och känna att även då är det besvärligt att hjälpa oss.
Mina svärföräldrar är mest upptagna, de lever sitt liv och har inte riktigt tid med barn och barnbarn. De var också hennes tröstande ord till mig ganska nyligen; om 10 år så har ju ni chansen och ni är ju fortfarande inte så gamla när era barn blir stora.

Så njut verkligen av era underbara svärföräldrar för det är verkligen guld värt!

Men jag behandlar inte dem på något illa sätt. Jag är alltid trevlig mot dem och omtänksam för sådan är jag som person. Min önskan har alltid varit en familj som bryr sig om varandra, umgås och värnar om varandra. Det är ju en sorg att mannen jag älskar inte har en sådan familj. Han har ett syskon som vi knappt träffar heller.  Trösten är att jag och min blivande har skaffat en sådan familj själva nu och ska föra det vidare genom våra barn. Jag kan inte heller se att jag ska leva mitt eget liv så fort barnen är stora. jag kan inte förstå varför man själv inte vill vara mer delaktig i sina barnbarns liv. jag kan uppriktigt bli ledsen när jag hör mina jobbarkompisar prata om tiden och de som de ska göra med sina barnbarn  när jag vet att mina inte får uppleva det med sin farmor och farfar, att de aldrig skulle komma på eget bevåg och erbjuda sig eller bjuda oss på middag hos dem. Om de mot förmodan är hos oss och har barnen några timmar så är de nästan utanför dörren innan vi hunnit ta av oss ytterkläderna. Lyckades tjata till oss en kväll då jag och min sambo tillsammans för förtsa gången på länge kunde träffa våra kompisar och dricka vin, när vi kom hem kl 3 på natten så åkte de hem och kvar var vi med barn som går uppp kl 7. Det är som om de får panik om de måste vara med oss för mycket och ofta påpekar de hör slut de är om de haft hand om barnen. när vi frågade varför de inte kom och hälsade på lite oftare så blev svaret; "jag vill inte springa här och lägga mig i" men att umgås och lägga sig i är ju inte riktigt samma sak.