Måste vi bjuda prästens make???

Vi har bjudit våra tre (!) präster och en av dem är dessutom gift, så det blir fyra platser bara där. Men två av prästerna är goda vänner till M2B och hans familj, så vi hoppas verkligen att åtminstone de kommer.
Den tredje prästen är god bekant med M2B’s föräldrar och en av våra gäster men hans fru känner vi inte alls så vi tippar på att hon inte har så stor lust att komma utan att den platsen blir ledig för någon av vännerna på reservlistan.
Att bjuda prästen tycker vi också hör till, och är en av de saker som särskiljer en bröllopsfest från en vanlig fest. Däremot tycker jag inte att man ska göra det ”bara för att man ska” utan just i de fallen då det finns en personlig relation (eller om man har obegränsat med platser...). En präst som gör sig besväret att resa 20 mil tycker jag nog att man får bjuda, och då såklart även hans respektive.

Jodå, det är tre präster som förrättar vigseln tillsammans, eller rättare sagt är en av dem biskop. Ingen är med enbart som åskådare/vän till familjen i kyrkan.
Jag vet inte om alla tre kallas ”vigselförrättare” eller om det bara är en av dem som har den juridiska termen – men det är en katolsk-ekumenisk vigsel, med en svenskkyrklig medcelebrant, så det blir liksom ”extra allt”.
Vi ska ha en diakon och eventuellt några ministranter (≈korgossar) med också, men de får tyvärr inte plats på festen...

Jag var gäst på en katolsk vigsel i ett asiatiskt land en gång, och där hade de inte mindre än fem präster.

Biskopen är vigselförrättare. Vet inte om de andra två kan kallas det också, eller om de enbart är så kallade medcelebranter.
Vi ska försöka få gudstjänsten att kännas så jämnt fördelat som möjligt mellan den katolske biskopen (som assisteras av en katolsk kyrkoherde) och den protestantiske prästen – men det måste vara biskopen som säger de juridiskt och teologiskt avgörande orden för att räknas som en riktig vigsel (för min katolske M2B).

Det är väl inte så konstigt... Så fort man inte har bröllopsfest i en trädgård eller i en enorm bygdegård är ju platsantalet begränsat!
Vi sitter med skohorn och gör vår bordsplacering. Både jag och M2B drömmer dag- och mardrömmar om gästlistorna, och är livrädda att ingen eller blott få av de först inbjudna ska lämna återbud – eftersom vi på reservlistan fortfarande har folk som vi ”måste” (och såklart vill) bjuda... Vår stora skräck just nu är att vi ska ha missat att någon av de närmaste singelvännerna ska ha skaffat en respektive nyligen, för det bara går inte.
Vi ska skicka M2B’s mor till festlokalen för att hitta en möbleringslösning så att det kanske går in några huvuden till, och vi ska placera barnen vid ett bort i ett angränsande rum och eventuellt sätta några på ”fel” sida honnörsbordet för att få plats med alla.
Men självklart måste man – i de allra flesta fall – avstå från att bjuda en viss gäst om man bjuder någon annan, präst eller ej!

Vi har redan bjudit prästen och hans fru.
Antingen får vi ju bjuda alla prästerna, eller ingen – och de två som M2B känner (en av dem sedan han var liten) vill han ju absolut bjuda. Vi tycker att det hör till att ha med prästerna på vår bröllopsmiddag, även om det inte är något jag menar att alla andra borde göra bara för det.
Bryr sig prästen inte alls behöver han såklart inte komma – men han känner sig väldigt hedrad över att ha blivit tillfrågad om att assistera vid vigseln, och är säkert gärna med på middagen om han inte har något annat för sig. Ska bli intressant att se hur hans fru gör!

Jag har inget problem med att folk inte lyder råd de får på Bröllopstorget, även om de som i detta fall både är sunda och följer god etikett. Vi är väl här inte bara för att få svar på frågor och råd, utan även med att bolla idéer och lufta tankar – eller kanske bara skriva av sig? Ibland tror man att man inte riktigt vet hur man ska göra och ber om råd; sedan inser man att nog hade en mer bestämd idé än man själv var medveten om. Då vet man i alla fall att man kanske avviker från praxis (eller vad det nu är)...