att tycka om sig själv och må bra

Det har varit en lång och svår vinter, och för somliga (undertecknad inräknad) innebär våren inte så mycket ljusning som man skulle kunna hoppas på.

Försök att hålla ut till en ny topp -> då det faktiskt är rätt okej att vara just du :)

Håll svansen högt!

När jag var yngre kändes det som att jag hade ingen lycklighets-gen. Jag tyckte inte jag dög som jag var, jag hade jättedåligt självförtroende. Jag mådde jättedåligt. Men för min del var det mobbning, all skit jag fick ta som förstörde för mig, gav mig djupa sår i själen. Efter flera år i terapi har många av dom själsliga såren läkt. Nu vet jag att jag duger som jag är, självförtroendet har blivit så mycket bättre. Nu vet jag hur det känns att vara riktigt lycklig, jag mår så himla bra.

BRA att du ska få samtalshjälp! HEJJA dig!
Jag tror, att om fok bara ens vågade visa sina sanna känslor, komplex och minstigheter, så skulle du-och jag-och tusental andra, inse att vi inte är ensamma. Sådana här perioder/faser går -tror jag-de allra flesta igenom ett flertal gånger under ett liv. Tyvärr är vi dåliga på att söka den hjälp som faktiskt finns. Visst kan man krisa och åka ner i brunnen vid olika tidpunkter i livet, men det ska verkligen inte behöva vara ett bestående tillstånd att må som du beskriver.

Jag är helt säker på att du kan förändra ditt liv och ditt synsätt. Du kommer att bli medveten om en massa saker och hur du kan välja att se saker i olika situationer.

Sedan måste jag säga att denna "lyckosträvan" som finns runtomkring oss, inte är vidare realistisk och verklighetsförankrad. man ÄR inte sprudlande glad och sprittande lycklig jämt. Det är tillfällen och stunder man har med de känslorna. Och vårt jagande efter mer, extra allt och nya grejor hela tiden-både materiellt, känslomässigt och i jobb likaväl som fritid, boende och allt annat, sliter mer på de flesta än vi fatatr har jag en stark övertygelse om.
Det som är eftersträvansvärt är istället att vara nöjd och tillfreds. I harmoni med sig själv och sin värld. Sams med livet. Det är nödvädigtvis inte samma sak som "lycklig"

Det låter ändå som att du söker lösning, vilket är väldigt bra! Terapi kan öppna tankesättet! hoppas att det hjälper för dig.  Annars handlar det om att varje dag påminna sig själv att det är inte "synd" om mig för då rullar cirkusen. 
Att träna är bästa sättet egentligen då mycket endorfiner ger ro i själen. Sen håller jag också med om att det varit rätt jobbig vinter! man blir helt slut! försök se ljuset som ny start på dagen. Ät gott, klä upp dig. träna, lyssna på musik! allt som du vet gör det stark.  go girl! 

Vad skönt att du ska få samtalsterapi! Jag fick tio samtal hos en KBT-psykolog genom vårdcentralen, det var fantastiskt skönt. Känner igen mig i allt du skriver, hade lika gärna kunnat vara jag som skrev det.

Rekommenderar också träning, och framför allt VILA. Ett större fokus på sömn, vila och återhämtning har hjälpt mig mycket. Inte en massa spa-behandlingar och meditation utan enkla saker som promenader, frisk luft, fika med en vän, en bra bok, sex, allt man mår bra av!

Motion, dagsljus och frisk luft ger mer än man tror. Mer specifika tips som jag haft nytta av är min spikmatta, 30 min två ggr i veckan är otroligt skönt och mjukar upp rygg och nacke. Sedan är mitt bästa boktips Elizabeth Gummessons "Good Enough" med budskapet att allt inte behöver vara så perfekt hela tiden, det är OK att bara vara och att göra så gott man kan.

Lycka till!! 

Tja, själv är jag precis hemkommen från akuten. 

Blodprover, EKG och annat visar att jag är så frisk som kan önskas. Detta trots att jag haft ett jävla tryck över hjärtat, ilningar i vänster arm/mage/käke och tidvis hjärtklappning sedan klockan två imorse. 

Enligt läkaren kunde sådant tydligen hända om man var väldigt stressad och deprimerad. Det är väl evolutionens sätt att sortera bort sådana som mig. 

LOL, säger jag.  

Tack så mycket för era svar. Jag kämpar på... terapin börjar på måndag och jag hoppas att den kan ge mig lite bra perspektiv på livet! Jag vet att jag har en förmåga att se saker i svart eller vitt, antingen är allt jättebra eller jättedåligt. Har även flera gånger varit väldigt nära att göra slut med min pojkvän sen 4½ år, sambo sen 2 år, när allt bara känts jättejobbigt. Speciellt när vi varit på semester ihop så blir det - för mig -en kris i relationen. Jag vill tillbaka till sol, värme, kravlöshet och förknippar liksom vardagen o det gråa med honom. Trots att han är samma person som gjorde semestern så bra, mysig och avkopplande. Ibland känner jag mig så orättvis mot honom. Han har ju funnits kvar genom alla "stormar", berättar mer eller mindre varje dag att han älskar mig och tar hand om mig på ett bra sätt. Sen kan vi inte "prata om allt" som jag och mina tjejkompisar gör, men det verkar vara ganska vanligt att det är så - att man umgås annorlunda o babblar mer med sin kompisar om allt möjligt. Eller, vi kan väl det, men han har inte alls samma behovs som jag har att prata om allt hela tiden... Vi är väldigt olika på vissa sätt o lika på andra, Ibland känns det jobbigt att jag i relation till honom alltid kommer att vara den "tysta och eftertänksamma". Den roller som jag är så trött på.