Kinaklänningar och gaffel däremellan!

Och apråpå bilder, jag fick förresten nya bilder på min sista klänning efter de har sytt på spetsen på kjolen. Men det är väl inget ni vill se va? Ni har väl sett tillräckligt med bilder på mina klänningar vid det här laget...

Tack för att du skrev det. Det är så skönt varje gång man hör man som vet vad det är och som har samma sak, även om man förstås inte önskar det på någon annan. Det låter precis som jag och det går i vågor. Därför är det så svårt att förutse och greppa. Men det är knepigt, har precis förklarat för svärisarna och vet inte om de förstår riktigt. Men kände att jag var tvungen så de inte tar det personligt att jag ibland inte dyker upp på kalas, åker hem tidigt osv. Mina föräldrar daltar vilket spär på allt 1000 ggr. Den enda som fattar ALLT är sambon, han såg det när det började komma, vet vad det beror på och vet hur han ska hantera det. Han spär aldrig på genom att dalta, tycka synd om mig eller låta mig bestämma (då skulle jag nog leva ganska isolerat idag). Men han är 100% cool när det händer, är med hela tiden och uppmuntrar att ta tjuren vid hornen när jag inte vill. För det är ju det enda som "botar". Och det är därför han inte går med att inte låta släkten va med vid vigseln. Men just nu är det bara bävan, inte ens förväntan. Men det är väldigt mkt nu, kalas och firanden varje helg, många ggr både lör och sön. Det är därför jag är uppe i varv nu tror jag...

Aaanyway, ursäkta om jag spillde över lite men det kändes rätt bra. Det behövdes nog.

OKEEEEY!!! Var bara tvungen att lätta på ångkokaren lite, ångest al dente....

Ok, slänger väl in alla i full strl eftersom vi har lite bildbrist i tråden nu.

Nu är det "bara" alla vågor längst mer på kjolen som saknas. Och så har jag bett om quotation på en drös swarovskristaller på det svarta bältet.

Ja, han är faktiskt en riktigt life-saver.  Han är den perfekta kombinationen av empatisk, neutralt stöttande och aktivt peppande...

Men så intressant att höra (återigen, hemskt för din syster förstås), det är precis i såna situationer det kommer för mig oxå. Blir nästan tjutfärdig av att höra det, just bio/teater och flygplan är nästan omöjligt numera. Och de två sakerna har varit stor del av mitt liv förut. Jag har rest hela mitt liv, det har verkligen varit jag. Jag är den som folk tycker har "kastat" sig iväg på äventyr, bilat mkt själv, flyttade utomlands själv och pendlade fram och tillbaka länderna under många år. Och nu GÅR det bara inte, det känns som en sån förlust. Det gör mig så arg oxå, för det är som om ångesten har "tagit" en bit av mig. Sist jag flög (till malta som ni kanske minns, och kanske ni minns att jag beredd på att inte gå på planet alls) var hemskt, särskilt som jag åkte med mamma istället för sambon (min toy boy!). Och jag har bilat genom europa hela livet, sen jag var barn. Nu är jag livrädd för att hamna i långa köer neråt europa, särskilt tyskland där man kan bli sittande i timmar. Så jag kommer ju INGENSTANS längre!

Likaså med bio och teater. Teatern var mitt liv förut, både tittade och spelade själv. Svärisarna har gett mig teaterbiljetter varje år jag fyller men sista åren har varit en stor fasa, särskilt som alla går ihop. Och så fixar de bästa platserna (bless them!), i mitten och i mitten, det absolut värsta. Nåja, nu gick jag igång igen. Tack för att ni lyssnar. Är nog, som sagt, rätt hyper just nu. Suck.

Ja, vet du att jag tror den är det. Jag har ju bestämt att jag inte ska beställa nån mer så då står det ju mellan sidenklänningen och den här. Och spontant känns faktiskt den här mest RÄTT... Men vågar inte säga att jag bestämt mig för då ändrar jag mig kanske...

Haha, japp, en hel drös!  Jaa, strl. Beror på vem man frågar. Frågar man H&M har jag ibland 42/44, frågar man kappahl har jag 36/38. Men de flesta klänningarna är sydda efter måtten (beroende på vilken men alla har ju snörning så måtten är ju ändå relativa): byst ca 90-95 cm, midja 70-80 cm och höfter 100-105 cm.

Vad snäll du är som delar med dig.  Gäller alla som skrivit - det är så skönt att höra att man inte är ensam. Jo, så var det ju på malta. Jag laddade och tjöt i dagar innan vi skulle åka och ägnade all tid åt att hitta "flyktvägar" så jag skulle slippa åka. Sen var det några lediga positiva dagar där (där jag absolut inte åkte med ut på utflykter, åkte inte bussar osv men gick mkt till fots) men sen började allt komma krypande några dagar innan vi skulle flyga tillbaka, jag fick massa "mindre" utbrott där jag bara grät och grät och kände att jag satt fast på ön/malta och inte kunde ta mig hem. Det var faktiskt värre än ditresan.Tack till dig oxå för att du delar med dig! Bio går hyfsat nuförtiden. Förut ångrade jag mig alltid i sista sekund eller flög ut därifrån mitt i filmen och fick så dåligt samvete för jag slösade bort biljetterna. Men det går bättre nu för med bio så går ju alltid bara jag och sambon, vi bokar platser längst ut och han tycker det är ok om jag går ut. Ibland kommer jag tillbaka in, ibland inte och då kommer han ut och så åker vi hem. Men han lägger aldrig nån värdering i om jag klarar det eller inte, vilket gör att jag nästan alltid klarar det nu! Jag vet att det finns en utväg och då är det lättare att stanna. Och visst känns det som en revanch!!

Sen är det ju, som du skriver, så att allt på bröllopsdagen kommer handla om att ta sig igenom det. Inte så mkt om att ha den finaste dagen i sitt liv bla bla bla... Jättetrist och DEN biten tror jag inte folk/gäster kommer förstå. Jag kommer inte va en lycklig brud (just då), jag kommer förmodligen skapa en flyktväg långt innan, skriva ett förlåtbrev till blivanden just in case, spendera morgonen med att hyperventilera i badrummet och kräkas utanför kyrkan. Men jag kommer säkert klara vigseln utan att nån märker nåt. Men lycklig brud, allvarligt?? Tror det är därför jag laddar så mkt för just dessa 20 min som vigseln tar, redan nu.

Och tack, tror oxå klänningen blir rätt bra! Fast jag har ju redan gjort det. Det ligger ju annat bakom som inte har med detta att göra (och det vill jag förstås inte gå in på här) och jag har gått i terapi i 1,5 år. Och allt det här kom smygande nånstans mitt i. Och nu när allt annat är "klart" och bearbetet så blev det liksom det här som hängde kvar.  Fast har ju "verktygen" att jobba med detta - och det gör jag verkligen, och det blir bättre - men så kommer det som ett stort PANG då och då.

Ja, det kan jag hålla med om, livet ÄR verkligen otroligt fint på den och överdelen är så stabil. Man kan snöra hur hårt som helst utan att överdelen bubblar sig eller får veck. Inte för jag ska göra det men det GÅR!  Tack! Jaja, vi får väl se. Men njaa, tor inte det kommer handla om lycka den dan, bara om överlevnad..  Lyckan får komma efteråt om vi lyckas komma iväg på en fin resa.  Då blir segern desto större.