Hjälp mig, ska jag berätta?

Fy vad jobbigt, jag lider verkligen med dig! Jag tycker definitivt du ska berätta. Han har rätt att veta, och även om det är ditt beslut i slutändan så ska du inte fatta några beslut utefter vad du tror att han vill. Han kanske jättegärna vill ha det här barnet trots att det kanske inte blir ni, och då kanske beslutet blir lättare för dig? Om ni i framtiden bestämmer er för att det ändå är ni, och du går med den här hemligheten så tror jag att det blir jobbigt för dig att behålla den hemligheten för dig själv, och fr han då veta i efterhand så är nog mycket förtroende förbrukat.

Jag tycker du ska berätta för honom. Helt förutsättningslöst och utan några krav eller antydningar om något, utan bara rakt upp och ner att du är gravid och har varit det några veckor. Har du något graviditetstest eller liknande att visa honom, om han skulle misstänka att du säger det för att hålla kvar honom? Nu kanske det inte alls är någon risk att han skulle tro det. Jag tror bara det är viktigt att du gör klart för honom att det inte är ett sätt för att snärja honom, utan att det bara är som det är...

Varför ska man inte få argumentera emot det menar du? Är din åsikt och tro den enda rätta och det som funkar bäst för alla? Fy så fult. Detta var senast jag kollade ett land med åsiktsfrihet och fri abort.

Det finns MÅNGA anledningar till att göra en abort, och jag tycker inget är mer rätt eller fel än något annat (utom möjlighen att göra abort pga barnets kön).

Risken finns alltid att man ångrar sig. Oavsett vilket beslut  man tar. Få ångrar säkert ett barn de väl fått, men man kan ångra omständigheterna, ångra det liv man ger sitt barn etc etc. Ditt argument är att ett barnet inte skulle föredra att inte bli född, men jag tror knappast att ett foster som inte på långa vägar kan klara sig utanför livmodern utan bara är en geléklump som lika gärna skulle kunnat "dö" naturligt genom ett missfall skulle ha en åsikt och faktiskt vilja bli född...

Jag respekterar dina åsikter och du får gärna ha dem själv, men pracka inte på dem på andra som sitter i en jobbig sits och antagligen tänker det ofödda fostrets framtida liv och leverna lika mycket som sitt egna och pappans.

Jag har själv genomgått en abort, och det var min nuvarande sambo som var pappan. Vid det tillfället var vi inte ett par, och han bodde ihop med sin dåvarande tjej. Jag meddelade honom hur det låg till, men frågade egentligen inte om hans åsikt. Jag förutsatte att han skulle tala om för mig om det var så att han var av en avvikande åsikt. Jag ville inte ge honom "ansvaret", och vi var inte ihop. Jag ville inte skaffa barn med någon som inte avsåg att dela resten av sitt liv med mig.

Visst var det ett jobbigt beslut, men jag har aldrig ångrat det en dag. Det är nästan 4 år sedan nu, och hela situationen fick honom att ta tag i sitt liv och känna efter vem han egentligen ville vara ihop med... jag tror inte det hade blivit vi om jag behållt barnet mot hans önskan (nu sa han varken bu eller bä, men hade jag frågat hade han sagt nej). Jag hade inte velat ha det ogjort. Hade vi oplanerat blivit med barn nu hade jag absolut behållt det.

Så innan du varit i situationen själv, håll dina åsikter för dig själv eller diskutera dem förutsättningslöst med en respekt om att andra tycker olika. Jag håller med dig i många av dina argument, och tycker inte det ska användas som ett preventivmedel, men ett ofött med nästan outvecklad hjärna struntar antagligen fullkomligen i om det föds eller inte. Det är bara de som lever som eventuellt lider av ett beslut...