Hjälp mig, ska jag berätta?

Åh, jag blir så ledsen av att läsa dina ord om hur du har det!
Och inte kan jag komma med någon som helst tröst heller... :-/

Jag kan bara känna med dig i din chock och sorg.

Min förra kille kunde liksom aldrig riktigt bestämma sig. Han gjorde slut ordentligt en gång efter 3 år tillsammans, men ångrade sig och kom krypandes tillbaka. (han träffade dock aldrig någon annan) Men då hade jag plötsligt krav på honom. Att det skulle vara VI, att han skulle visa det och att vi skulle flytta ihop och bilda familj så småningom. (Vi hade ett distansförhållande) De följande två åren var himmelska! Han var helt förändrad, och allt var verkligen fantastiskt.

Då kommer han helt plötsligt och säger att han ville ha ett uppehåll. Jag fattade absolut ingenting! Det var verkligen ingenting som jag borde märkt eller förstått tidigare.

Att han hade träffat en annan lyckades jag DRA ur honom...och "uppehållet" som följde var ju förstås en form av slut, men ändå skönt för då fick man liksom chans att hämta sig innan den sista dödsstöten.
Konstigt, ja kanske...men det var bra för mig i alla fall. Även om det var fegt gjort av honom, som liksom aldrig kunde bestämma sig för om jag var hans livs kärlek eller inte. Och så kände han sig i alla fall inte fullt lika elak genom att erbjuda uppehåll först.

Jag hoppas verkligen att det går bättre för dig TS. Att hans vilja till uppehåll inte betyder mer än att han behöver fundera....men med ett embryo i magen ställs ju allt liksom på ända.
Usch, vad jag lider med dig! Jag vet verkligen inte hur jag hade gjort, eller velat göra om jag var du.
Men pratat med honom, det hade jag i alla fall gjort. Då får du ju verkligen veta vad han vill också. Om du ska behålla barnet, så gangnar det väl dig att du är ärlig om det från början.
Att man går och håller saker hemliga gillar inte någon.
Och kanske ser han dig på ett annat sätt, om han inser att ni plötsligt är början till en familj.

Kanske vill han då verkligen fortsätta, eller så vet han att han verkligen INTE vill det. Det är väl lika bra att få veta eller...?

STORT lycka till, och en stor kram till dig!

Åh jag blev SÅ arg på honom när jag läste att han träffat en annan.

Men det är väl klart att sånt kan hända, men ARG får man väl bli ändå!

Själv tycker jag att man faktiskt har ett ansvar att INTE ta kontakt med gamla ungdomskärlekar när man redan har ett bra förhållande.
Det är väl klart som sjutton att det fort kan bli en jättespännande kontakt av något som började väldigt oskyldigt på mejl.
Och allt som är förbjudet blir ju extraspännande..och i efterhand kan man hitta alla möjliga fel på den relationen man sen tidigare har.
Fy vad arg jag blir!!! (fast jag är en snäll och mesig person, som knappast skulle skrika för det!)

I vilket fall som helst är det ju skönt att du nu fått veta. Och skönt att du berättade om barnet, eftersom ni ju båda två verkar vilja behålla det!
Hoppas att ni verkligen kan och orkar hålla en bra kontakt med varandra så inte barnet behöver bli drabbat av era konflikter. Dock har jag full förståelse för att sånt inte alltid är det lättaste.
Kan ju bara gissa hur bitter jag själv skulle vara på fadern i fråga!

Men det är klart att du kommer träffa dig en ny kärlek någon gång!

Själv träffade jag min blivande alldeles för snabbt efter att min förra stora kärlek, ville ha ett uppehåll, och slutligen lämnade mig för en annan.
Jag grät fortfarande varje dag över honom i början av mitt nya förhållande. Men hade jag inte tagit chansen då, så hade chansen gått förbi...
Och det är jag innerligt tacksam för idag.  Och jag är tacksam att mitt ex gjorde slut, om han nu ändå inte kände sig nöjd med oss som par. Hade inte jag kunnat göra honom lycklig hade jag själv fått ett olyckligt liv, då jag säkert gått med på vad som helst för att han skulle hållas glad.

Men jag håller verkligen tummarna för dig och din spännande och nya framtid med ett barn i magen!

Dumma tant!

Försök att inte bry dig om henne! Om du kan!

Angående MVCbesöket så skulle jag( som nuvarande gravid) råda dig att gå själv i alla fall första gången.
Det är såklart bra att han är delaktig och så...men det kan han bli efter hand. Bättre att du själv först etablerar en bra och lugn kontakt med din barnmorska. Jag hade ALDRIG klarat det om jag skulle behöva känna mig snygg och duktig. Och dessutom klara av att berätta hur läget är inför denna ,när han är med.
Nej, jag skulle ALDRIG ha klarat det utan att börja störtgråta tror jag. Varför ska du behöva gå dit första gången och känna dig så himla stark?

Det är jämlikt och bra att pappan vill följa med, men som sagt, det kan han göra på restrerande möten. Han missar inte just någonting första gången.

När jag väl tog med min karl dit, så vände hon sig i alla fall största delen till mig.

STORT lycka till med allt!