Oro över ett tråkigt bröllop...

Jag uttryckte mig nog lite klumpigt, jag menar inte att det automatiskt blir ett pensionärsparty bara för att de flesta är över 40 :) Jag är bara orolig över det faktum att de flesta är äldre än oss och kanske inte vill stanna så länge. Som sagt är vigseln det viktigaste men vi vill verkligen fira efteråt och därför så oroar jag mig över att det ska bli dötråkigt. Jag vill jättegärna ha ett live-band men om man "bara" blir 42 st, kan man ha det då?

Sen så upplever jag det som att normen är att man bjuder alla sina 200 polare, de närmsta 100 tjejkompisarna ingår i brudföljet och brudgummen festar med sina 100 närmsta polare på svensexan, och då känns det som om vi är lite smått patetiska som inte har det där stora umgänget......vi har vänner men inte jättemånga

Jag uttryckte mig nog klumpigt igen....:) Jag menar inte att det är lite folk med bara 50 pers....det känns bara så när man läser om andra människors perfekta bröllop i bröllostidningar osv, känns som om alla har minst 100 pers inbjudna. Jag vet, det är superlöjligt att tänka så för vem bryr sig egentligen men om man är som jag och oroar sig för det mesta så blir lätt så...

Vad gulliga ni är allihopa! Känns lite bättre nu även om jag säkert kommer att noja över det mesta som har med bröllopet att göra ända fram tills dagen D, drömmer redan nu mardrömmar om allt som kan gå snett :)

Som jag skrev förut så uttryckte jag mig lite klumpigt. Jag menar absolut inte att folk över 40 är tråkiga och att det beror på deras ålder, jag har massor av rolig släkt som är runt 50, 60 och uppåt och som är jätteroliga och som med största sannolikhet kommer att hålla igång partajet. Det jag menar är väl egentligen, som jag skrivit tidigare, att jag har en bild av att ett bröllop mest ska bestå av en massa, roliga vänner....Vi har inte så många vänner och har mest bjudit vår släkt där medelåldern är ca 50. Jag vet egentligen inte vad jag oroar mig över....jag är inte speciellt rationell med mitt nojande och jag märker det nu när jag skriver om det för att jag kan egentligen inte beskriva vad det är som jag är specifikt orolig över.... Det låter bara löjligt när jag försöker förklara mig.
Antalet gäster är inte heller viktigt men att jag nojar mig över det är nog för att jag också har bildat mig en uppfattning om att ett lyckat bröllop är ett med mycket gäster, vilket jag, rent logiskt tänkt, inte vet stämmer men jag nojar mig ändå.... I grunden är jag väl helt enkelt jädrigt osäker och bryr mig för mycket om vad andra ska tycka och tänka om vårt bröllop och jämför det för mycket med andras.....

Jag överdrev antalet lite, jag vet att normen inte är 200 gäster, jag hårddrog det hela. Men jag uppfattar det som att de flesta bröllop är rätt så stora.....och JA jag har läst lite för många bröllopstidningar....:)

Känns inte alls bra idag....fått återbud från tre av mina kompisar, de kan verkligen inte komma och det känns så hemskt tråkigt...:(

Jag ser jättemycket fram emot vårt bröllop såklart och jag är absolut nöjd med de gäster som vi har bjudit, du har missuppfattat mig. Jag försöker tänka positivt men när tre av ens vänner meddelar att de inte kan dela den här dagen med oss så kan jag inte låta bli att känna mig lite moloken. Jag tycker inte synd om mig själv eller vältrar mig i det som har varit innan men jag har genom större delen av mitt liv haft ett lite hackande socialt liv p.g.a. att jag inte alla gånger mått så bra, vän-delen i mitt liv är en öm punkt helt enkelt, därför är det så viktigt för mig att de få vänner som jag har och som jag tycker om kommer den här dagen.
Sen så har jag väl som jag tidigare sagt, uttryckt mig klumpigt, gällande de äldre gästerna. Tänker att det är en generationsfråga i hur man firar en sån dag...
Tro mig, jag längtar verkligen efter att få gifta mig med min kille och jag tycker det ska bli jättekul också...men sen är det lite oroliga tankar som far runt i huvudet som jag bara vill få utlopp för och de skriver jag om här.

Jag vet att jag låter väldigt gnällig och pessimistisk men som jag skrev här ovanför så ser jag naturligtvis väldigt mycket fram emot vårt bröllop också. Det är bara att jag har en förmåga att nojja mig över en massa irrelevanta saker och för att inte driva min omgivning till vansinne med allt mitt nojjande så tänke jag att jag kunde skriva om det här, bland blivande brudar som säkert också oroar sig över liknande saker. Skönt att få höra att man inte är ensam om alla sina knäppa funderingar liksom :)

Som sagt så hänger jag inte riktigt med i mitt egna resonemang, det jag nojjar över är inte logiskt; jag vet! :) Men ibland får jag för mig att de lite äldre gästerna kanske förväntar sig ett mer traditionellt bröllop än det som vi har tänkt oss, att de förväntar sig trerätters med servering, brudvals och lite "kasedans" efter maten och sen läggdags runt kl.22....Jag vet att det inte är så och att det troligtvis inte kommer att bli så heller men så smyger sig den där lilla rösten på ibland och gör att jag oroar mig över sådana saker. Löjligt men så är det.
Jag låter verkligen inte klok när jag resonerar mitt "problem", det låter som om jag har världens fördomar mot äldre, det har jag vanligtvis inte heller men nu har jag av någon outgrundlig anledning fått för mig att alla gamla är supertråkiga. Jag borde dessutom veta bättre som har en mormor som är 80 år och dansar och festar som om hon vore 25, minst! :)
Äh, jag blir inte riktigt klok på mig själv....vet inte varför jag oroar mig, borde bara slappna av och fokusera på allt kul som vi har framför oss istället.