depp

Oj vad jag känner igen mig! Jag har också problem med våren och halkade dessutom ner i en djup depression för två år sedan när allt var skit på jobbet och det bara kändes stressigt att hålla liv i alla privata relationer, framför allt med sambon. Jag kan rekommendera en tioveckors KBT (kognitiv beteende-terapi) som syftar till att bryta negativa mönster och att ta hand om sig själv. Ofta kan man få en terapeut via vårdcentralen till bra pris.

Men även om du inte vill gå i terapi finns det mycket du kan göra själv. Försök ta hand om dig själv! Det behöver inte vara halvflummig meditation med levande ljus. Det räcker gott med enkla saker som en god natts sömn, en långpromenad eller en glass i solen med kärleken. Försök att inte känna dig jagad och fastna i negativa tankar. "Jag borde" blir lätt ett mantra och det är bara stressande. "Jag borde vara gladare", "jag borde hinna både städa och tvätta ikväll", "jag borde längta efter att bilda familj". Bryt tankarna så fort de kommer! Ersätt med "åh vad jag är duktig som har städat badrummet" eller "åh vad jag är lycklig över att ha träffat denna fantastiska person".

Boktips är alltid svårt eftersom vi alla har olika erfarenheter, men själv har jag haft enorm nytta av Mia Törnbloms böcker om självkänsla och Elizabeth Gummessons bok "good enough" om att det räcker med det man gör och den man är.

Lycka till!

Håller helt med om detta med mediciner, det glömde jag påpeka! Man ska vara försiktig med läkemedel, sjukvården är ibland snabba med att skriva ut preparat då det för dem innebär en smidig "quick fix". För individer med lättare depressioner är det däremot lätt hänt att det blir första steget mot ett läkemedelsberoende. Dessutom är det allt annat än en "quick fix" för den enskilde, i de flesta fall försvinner ångesten och stressen men den ersätts inte med glädje och energi utan bara med likgiltighet och håglöshet.

En av mina närstående gick in i väggen nyligen, efter tre nätter utan sömn och med en oerhört djup depression inom sig. Personen i fråga var inlagd på psyk i en månad. Självklart blev h*n medicinerad, det finns tillfällen då det är nödvändigt. Men min egen historia har aldrig inneburit ett behov av läkemedel, det fanns andra sätt att komma tillrätta med mina problem.

Det intressanta med min närstående är ett tillfälle då h*n fick permission från sjukhuset och bodde hos sin särbo en natt. Särbon blev förskräckt när det visade sig att alla tabletterna blivit kvarglömda på sjukhuset (personalslarv!!), men det gick bra och var inga problem. Närhet, kärlek, lugn och ro har därmed en väldigt läkande effekt.  

Måste faktiskt säga att du jämför äpplen med päron. Att lida av en bristsjukdom och bli behandlad för det är inte samma sak som att någon proppar i en prozac utan en grundlig utredning av depressionens djup och orsak. Blodprov hos en allmänläkare råder självklart bot på det du räknar upp, det är när man hamnar hos en lat psykiater som det kan bli problem. Eller när man helt enkelt inte vet vilken typ av sjukvård man ska söka. Det krävs ganska mycket tur för att hamna hos rätt person inom vården, det må vara cyniskt men det är min personliga erfarenhet.