Oj, inte visste jag att detta var ett så känsligt ämne =)
Som vissa säger så förstår inte jag heller hur man kan börja jämnför med hur det var förr i tiden.. Vi lever i ett modernt samhälle, där man har valmöjliheter, det kallar jag att vara jämnställd.
Vill man bli "överlämnad" av sin pappa, broder, mamma, ja en som står en nära så är det ens val.(Sen måset kyrkan godkänna det, visst)
Jag tycker det är för mycket regler, symbolik, vad som är rätt och fel när jag läser igenom tråden. Allt handlar väl först och främst om att man är lyckligt lottad som har hittat mannen/kvinnan i sitt liv. Sen borde det inte spela någon roll om man har svart eller vit klänning, blir "överlämnad" eller gå in tillsammans. Kärleken är det som betyder något och det borde vara det viktigaste, även för svenska kyrkan. Det är ju som att säga att alla kvinnor som väljer att stanna hemma med sina barn är lägre stående än sina män som jobbar? Även där, valmöjlighet.
Sen kan man ju gå vidare och undra hur djupt kristna alla är? Tror ju att dom flesta av oss är medlem i svenska kyrkan men springer inte precis ner den på söndagsgudtjänsterna. Dom flesta gifter sig i kyrkan för man tycker det är fint/ tradition osv, inte för att man vill att gud ska vara delaktig. Eller? I så fall är väl detta ett större problem än vem man går längs kyrkgången med =) Om allt ska vara så perfekt vill säga...
Om man ska prata så så går jag emot allt =) Jag ska ha vit klänning, nej jag är inte oskuld. Jag ska kanske bli överlämnad av min far, oj jag blev plötsligt en ägodel och inte jämnställd med min man. Jag springer inte ner kyrkan och gifter mig där för jag tycker det är vackert.. Min första tanke med bröllop är inte att det vill jag dela med gud
Sen förstår jag att sånna som inte har någon som helst kontakt med sin pappa inte vill gå in i kyrkan med honom.. Varför skulle man göra det?
Så länge båda partnerna är med på hur det ska gå till så tycker jag att var och en får göra som dom vill =)
