Jag har berättat för amerikanska vänner om att den svenska traditionen är att brudparet går in tillsammans och vad den anglosaxiska tradiitionen innebär. De har aldrig tidigare funderat över detta, men när de gör det tycker de ofta att den svenska traditionen låter mer sympatisk.
Så här tyckte M2B – note bene, han är en superkonservativ monarkist – om Vctoras och Danels bröllop apropå debatten om brudöverlämning och hur det i slutändan blev:
”Uppenbart en kompromisslösning, som ändå inte på något vis förtar känslan av att Viktoria är en handelsvara som fader konungen skänker bort till en gymgrabb från Ockelbo. Har hon valt honom av kärlek kunde hon väl åtminstone stå för valet själv och inte låtsas att hon är en omyndig stackare som kungen överlämnar. Nej, detta bruk är obehagligt, synd att det införs i Sverige av kronprinsessan. Uppenbart kvinnosakens värsta motståndare i vårt land.”
Vi ska förresten involvera våra föräldrar på ett annat sätt i ceremonin än genom brudöverlämning: genom en ljusceremoni då min mamma och M2B:s pappa tänder varsitt ljus som vi sedan tänder ett större ljus genom. (M2B:s mamma och min pappa är inte så rörliga, annars hade de också fått vara med.)
Jag kan förstå alla som vill gå genom kyrkan med sin pappa – det är en vacker symbolik i det också, självklart, som RiNa skriver.
Men det vore så skönt med ett annat ord för det än överlämning...som alltför tydligt säger vad det står för historiskt.
”Vigseln är visserligen en händelse där brudparets önskemål får avgöra i en rad hänseenden. Men vigseln är inte ett sammanhang där kyrkan enbart upplåter ett rum som kan fyllas med precis vad som helst.
Oavsett om nu enskilda kan tycka att det är fint eller högtidligt att lämnas över till sin blivande man, så är symboliken i handlingen inget man kan välja. Den finns där ändå.
För mig är önskemålen om brudöverlämning ett uttryck för den negativa sidan av sekulariseringen: allt vi företar oss plockas som från ett smörgåsbord och får betydelse enbart i det individuella sammanhanget. Att det kan ha en djupare innebörd, eller att ritual är delar i något större, kollektivt, det struntar vi i.
Men vi behöver faktiskt inte välja allt, en del kan vi bara få vila i. Det är en av poängerna med ritual.
Vi går förvisso mot mer individuella vigslar och andra ritual, som exempelvis begravningar, och ofta är det av godo. Men även i denna den extrema individualismens tidevarv finns fortfarande några gränser. Allt är inte föränderligt. Kyrkan befinner sig ständigt i dialog med sin samtid, men den står också för värden som är mer stabila.
