"Bråk" i familjen och drygt 1 månad till vigsel... vad gör man?

Ingen som varit med om detta, eller något liknande?
Det gör mig ju dock lite glad

Hej
Jag tycker att ni ska fokusera på att det är eran dag. De får lägga undan sina tråkigheter denna dag.
Inte för att låta hård, jag förstår att det är super jobbigt men ni kan inte lösa deras problem åt dem. Men de kan se till att ert bröllop blir så fint som ni förtjänar genom att inte låta deras personliga problem komma emellan.

Det är självklart aldrig lätt när en sådan här sak kommer fram, men vad kan ni göra åt saken?
Man vet ju aldrig orsaken till det som hänt.
Gör det som känns bäst för er just nu.

Jag vet inte hur gamla era barn är men kan inte riktigt se anledningen till att blanda in dem i händelsen.
Det är en sak mellan de inblandade i det som hänt.

Jag hoppas verligen att ert bröllop blir så vackert som ni önskar och att allt löser sig för alla.

Själv brukar jag tänka på första delen i the serenity prayer när jobbiga saker händer

God grant me the serenity
to accept the things I cannot change;
courage to change the things I can;
and wisdom to know the difference.

Är ju inte jättre troende men om man tänker till vad texten säger så hjälper den mig ofta.

Hoppas de kanske kan hjälpa er.

Tack :)

Även om vi självklart ska fokusera på oss under vår dag och jag tror ju också att även de kommer göra det, så blir jag lite orolig över att min blivande inte kommer vilja ha sin pappa där, då han är fruktansvärt knäckt över allt detta. Absolut inte ha sin pappa sittandes vid honnörsbordet. Hur löser man det då?

Självklart ska man inte blanda in barnen mer än nödvändigt, men de är 3,5 och 5,5 år, så även de lär ju märka ifall farmor och farfar flyttar isär och de lär ju även märka om vi inte åker dit på ett tag, då vi vanligtvis hälsar på 1-4 gånger/vecka. Jag vill helst inte åka dit med barnen nu när saker är som de är, för jag vet att stämningen är dålig hemma hos mina blivande svärföräldrar. Vad säger man då till barnen?

Märks att Motograter aldrig varit med om nåt liknande om hon tror att detta är nåt man bara sopar under mattan och går vidare i vardan och bara kan fira bröllop och festa för att hylla kärleken för ER skull när en sån sak har hänt. Otroligt ignorant tänkt måste jag säga. Min pappa var otrogen mot min mamma i flera år utan att man visste fast man anade och det kom till slut fram för 5 år sen. Jag blev helt knäckt trots att jag är vuxen. Det kändes som att man levt i en lögn med en pappa som ljugit för alla trots att han alltid lärt mig vad som är rätt och fel. Pratade inte med honom på flera månader, hälsade knappt på för jag var så arg. Jag blev hemskt deprimerad och det påverkade även mitt dåvarande sambo förhållande. Jag misstrodde plötsligt alla män bl.a. Nu förstår jag absolut din blivandes synvinkel för hade jag haft ett inplanerat bröllop då, inte pratat med min pappa av ilska och i vetskap att min mamma och syster också är knäckta så hade jag ställt in allting. Hur kul är det att låtsas som att allt är bra när detta hänt så tätt inpå? Jag hade aldrig kunnat be dem gå igenom mitt bröllop och hålla masken när allt raserats. Vet inte om ens du TS kan förstå vilken jobbig besvikelse det är att inse att ens föräldrar levt i en lögn... Försök att stötta din blivande och din svärmor så mycket du kan. Bara ni kan bedöma om ni ska gå vidare med era planer just nu, jag hade aldrig kunnat gjort det för 5 år sen. Nu är jag lycklig igen och förlovad :)

Jag beklagar att du fått gå igenom detta också. Inte alls roligt, huvva!

Jag tycker det verkar som att det är precis sådär min blivande känner. Som att han levt i lögn och trott allt gott om sin pappa och nu har allt det ändrats. Självklart kan inte ens jag sätta mig in i hur det känns för min blivande, hans syster eller mamma i denna situationen och jag försöker bara göra allt i min makt för att hjälpa de alla och våra barn. Jag känner tyvärr också så att det nog blir svårt för dem att ta sig igenom vår bröllopsdag med ett leende på läpparna som om allt vore bra. Det som är synd i det hela, för vår del, är ju att ställer vi in och skjuter upp, så måste vi ju skjuta upp det ett helt år (vi vill gifta oss på sommaren) och vi förlorar massor av pengar och kommer förmodligen inte att kunna ha ett liknande bröllop som vi tänkt oss nu isåfall, för då kommer vi inte ha råd. Jag vet att min blivande inte vill ställa in bröllopet, han tycker vi ska köra på som vanligt ändå. Han har förklarat det nu under morgonen. Han vill inte att hans pappa ska få "förstöra" mellan oss också.. Jag känner mig mer kluven, då jag är rädd att det ska bli konstig stämning under dagen och middagen. Det är väl inget beslut vi måste ta idag tack och lov, utan vi kan ju vänta någon vecka och se vart allt detta har burit av då.

Tycker så väldigt synd om min blivandes syster också, som tar studenten nästa vecka. Hon vill inte alls gå dit längre ens.

Jag måste ju bara säga att alla reagerar olika på en sån här sak. Så även om det är trist att du "Anonym" har varit med om en sån sak så betyder det inte att alla reagerar likadant.
För vissa kan det vara bättre att ha något positivt att fokusera på istället. Som ett bröllop exempelvis.
Kanske svärmor och dom andra i den familjen vill ha ännu mer ansvar och hjälpa till mer för att under den korta tiden kunna få pressa undan dom dystra tankarna och tänka på något annat, mycket trevligare.
Eller så vill dom stänga in sig och inte träffa någon alls...
Det är bara TS som har någon insikt i detta.

Om din blivande vill köra på så gör det. Det kan vara hans sätt att bearbeta det hela. Han kanske gör det för att "visa sin pappa" eller något. Alltså egentligen av fel anledning. Men det måste vara hans beslut hur som helst.
Och prata... prata prata prata prata... om vad som hänt.
Även med hans mamma, syskon mm.

Visst är det en fördjävlig situation. Men ni kan inte pausa erat liv pga detta.
Ni kan inte heller ta det med en klackspark. Utan jobba er igenom det.
En gammal klycha är ju "Det som inte dödar - härdar".
Det här kan hur konstigt det än låter - svetsa er samman som familj. Även med hans föräldrar och syskon.
Ok pappan kanske inte kommer vara favoriten under många år framöver. Men om han kan finnas där och ställa upp oavkortat så kan han förtjäna ert förtroende igen.

När det gäller barnen så har dom rätt till sin farfar också. Men din blivande make behöver inte följa med på dom träffarna om han inte vill och kan hålla masken inför barnen.
Låt din man sörja detta och stötta honom och hans familj så tar ni er igenom krisen ännu starkare.

Ja usch, just då var det ren helvete. Mina föräldrar va gifta i över 30 år och jag sa alltid "nää inte min pappa" när folk sa att alla män är otrogna. Så fel jag hade. Han har än idag inte verbalt sagt förlåt men han anstränger sig fortfarande och gör allt för mig för att gottgöra men allt som krävs är ett förlåt och erkännande från hans sida. Det som rev upp mig mest var att se min mamma så olycklig, hon och jag kom ännu närmare varann under den krisen. Din blivandes resonemang om att inte låta pappan förstära er dag låter sunt. Men han kanske inte borde få komma? Så underlättar det lite för dem andra kanske. Lider verkligen med dem... förstår att syrran inte ens bryr sig om sin student. Förklara för henne att studenten bara händer en gång i livet och att han inte ska få ta den lyckan ifrån henne också. I hennes ålder är det nog extra skört dessutom så det är viktigt att ni stärker henne så hon inte förlorar all hopp och tro om kärleken. Det hände mig tyvärr, slutade tro på allt och jag blev rätt "stökig" på olika sätt tills jag träffade min fästman som gav mig en helt ny känsla jag aldrig känt förut. Många kramar till er! Håller tummarna att ni får ett fint bröllop ändå. Uppdatera hur ni gör, ok?

Men snälla nån, du vet inte vad jag har varit med om, du känner inte mig.
Men tror tyvärr att du skulle bli förvånad om jag berättade min livs historia.

Jag vet att jag har en hård inställning, de har jag fått lära mig genom mitt liv för att överleva.
Det betyder inte att jag är ignorant, taskigt påhopp tycker jag.

Självklart förstår jag att de är en super jobbig situation, av EGEN erfarenhet.......
Men jag står fast vid vad jag skrev innan, man ska göra det som känns bäst för en själv.

Bara för att man har olika åsikter och olika sätt att se på saker behöver man inte ge sig på andra.
Människor är olika och alla reagerar olika på händelser. Jag reagerar på mitt sätt och du / ni på erat.
Inget av dem är fel.

Så tack för att du fick mig att ångra att jag försökte hjälpa en annan människa när den har det jobbigt. Nu kommr jag inte göra det igen. Så reagerar jag......du kanske reagerar annorlunda. Grattis.

Till Brudparet :
Jag hoppas verkligen att allt löser sig för er alla. Gör det som känns bäst för er!
Alla lyckönskningar till er och att ert bröllop blir ett underbart fint minne!

Snacka om att överreagera. Klart alla tycker olika och reagerar olika på allt, tyckte bara det lät som att det inte var nån big deal att hennes blivandes pappa varit otrogen när det är en allvarlig incident. Var inte meningen att du skulle ta det så hårt, ber om ursäkt att jag uttryckte ordet ignorant som tog så hårt på dig. Det här är ett forum där folk tycker till hela tiden och inte samsas om samma åsikter, det är inte på liv och död. Du borde inte ta ett inlägg så hårt och personligt. Klart jag inte menar nåt illa, jag känner ju inte ens dig. Nu var detta inte ämnet så sätter härmed punkt på min del av diskussionen med dig (Motogarte).

Tack till er alla som överhuvudtaget skrivit något. Just nu står det dock väldigt stilla. Vi får väl se åt vilket håll det hela går. Jag försöker just nu stötta min blivande och hans syster, så de ska orka stötta sin mamma. Som tur är, så är hans syster i ett fast samboförhållande med en fin kille och även han är ett stort stöd. Det känns skönt att det finns så pass många runt om iallafall.