"Bråk" i familjen och drygt 1 månad till vigsel... vad gör man?

Ingen som varit med om detta, eller något liknande?
Det gör mig ju dock lite glad

Tack :)

Även om vi självklart ska fokusera på oss under vår dag och jag tror ju också att även de kommer göra det, så blir jag lite orolig över att min blivande inte kommer vilja ha sin pappa där, då han är fruktansvärt knäckt över allt detta. Absolut inte ha sin pappa sittandes vid honnörsbordet. Hur löser man det då?

Självklart ska man inte blanda in barnen mer än nödvändigt, men de är 3,5 och 5,5 år, så även de lär ju märka ifall farmor och farfar flyttar isär och de lär ju även märka om vi inte åker dit på ett tag, då vi vanligtvis hälsar på 1-4 gånger/vecka. Jag vill helst inte åka dit med barnen nu när saker är som de är, för jag vet att stämningen är dålig hemma hos mina blivande svärföräldrar. Vad säger man då till barnen?

Jag beklagar att du fått gå igenom detta också. Inte alls roligt, huvva!

Jag tycker det verkar som att det är precis sådär min blivande känner. Som att han levt i lögn och trott allt gott om sin pappa och nu har allt det ändrats. Självklart kan inte ens jag sätta mig in i hur det känns för min blivande, hans syster eller mamma i denna situationen och jag försöker bara göra allt i min makt för att hjälpa de alla och våra barn. Jag känner tyvärr också så att det nog blir svårt för dem att ta sig igenom vår bröllopsdag med ett leende på läpparna som om allt vore bra. Det som är synd i det hela, för vår del, är ju att ställer vi in och skjuter upp, så måste vi ju skjuta upp det ett helt år (vi vill gifta oss på sommaren) och vi förlorar massor av pengar och kommer förmodligen inte att kunna ha ett liknande bröllop som vi tänkt oss nu isåfall, för då kommer vi inte ha råd. Jag vet att min blivande inte vill ställa in bröllopet, han tycker vi ska köra på som vanligt ändå. Han har förklarat det nu under morgonen. Han vill inte att hans pappa ska få "förstöra" mellan oss också.. Jag känner mig mer kluven, då jag är rädd att det ska bli konstig stämning under dagen och middagen. Det är väl inget beslut vi måste ta idag tack och lov, utan vi kan ju vänta någon vecka och se vart allt detta har burit av då.

Tycker så väldigt synd om min blivandes syster också, som tar studenten nästa vecka. Hon vill inte alls gå dit längre ens.

Tack till er alla som överhuvudtaget skrivit något. Just nu står det dock väldigt stilla. Vi får väl se åt vilket håll det hela går. Jag försöker just nu stötta min blivande och hans syster, så de ska orka stötta sin mamma. Som tur är, så är hans syster i ett fast samboförhållande med en fin kille och även han är ett stort stöd. Det känns skönt att det finns så pass många runt om iallafall.

Det skulle vi aldrig kunna göra. Tråkigt för oss kanske, men familjen får vår del betyder alldeles för mycket för att vi ska kunna skita i det. Dessutom ser vi inte bröllopsdagen som enbart vår dag, utan vi ser det som en familjefest.

Tack ni alla. Självklart är detta något som kommer diskuteras och pratas igenom noga. Ännu så lutar det åt att bröllopet blir av. Om hans pappa kommer närvara, det återstår att se.

Som sagt, jag uppskattar alla inlägg och alla tankar. Detta är en svår sak och alla reagerar olika på/i en sådan situation. Självklart ska man även försöka tänka framåt. Absolut är inte hans pappa mer än människa och alla kan begå misstag. MEN, när man står och ljuger sina barn och sin fru upp i ansiktet och förnekar allt, låtsas som inget har hänt och ignorerar att frun och dottern gråter.. Ska man bara avända andra kinden till då och tänka "Ja, men det är ju deras ensak, inte vår. Nu måste vi vara glada och trevliga, det är nog bara ett misstag" osv osv?

Jag håller inte heller med om att man inte ska involvera barnen i sådan sak, utan jag tycker att man ska lägga det på en nivå som passar barnen. Är barnen små ska de självklart inte behöva djupt involverade alls, men nu är både min blivande och hans syster vuxna och vi står väldigt nära hans föräldrar. Detta är dessutom inget hans mamma fått reda på och sedan berättat för oss, utan en sak som vi alla vetat om och ett tag var det ingen som sa något, för vi visste inte hur mycket de andra visste. Nu har allt kommit upp till ytan och nu måste alla försöka bearbeta det hela, både var för sig och tillsammans.

Att min blivandes pappa valt att göra såhär, måste ju även han kunna förstå att det får konsekvenser. Nej, han har inte varit otrogen mot min blivande, men mot hans mamma. Han är ljugit för min blivande om det dessutom. Jag har full förståelse för att han tycker att den senaste tiden bara har varit en lögn och jag har full förståelse för att han är arg, ledsen och besviken på sin pappa. Jag förstår att han inte kan se ens 1år framåt och tänka att "Då, då kommer jag och min pappa ha en bra relation igen."

Personligen tycker jag dessutom att det är ganska fult att lägga över ansvaret på min blivandes mamma också. Det är inte hon som varit otrogen och hur mycket promlem man än har i en relation ska man ändå inte gå bakom ryggen på den andra och träffa någon annan. Det kan aldrig någonsin bli den andras ansvar på något sätt. Det är ett val man gör helt ensam och måste ta ansvar för helt själv.

Jag tycker också att det verkar som väldigt många här är rena rama Bridezillas.. Att det är bara vår dag, att alla andra ska behöva anpassa sig efter det, att vi ska be dom hålla masken osv osv. Det tycker jag är rent skitsnack och jag börjar smått förstå att vi värdesätter vår familj och deras välmående på ett annat sätt än många andra. Vi kan inte köra över människor som mår dåligt och ställa en massa krav på dom. Det är inte så vi vill ha bröllopsdagen, inte alls.

Nu har det gått ett tag och saker och ting verkar inte bli bättre, förutom att min blivandes pappa äntligen verkar erkänna för familjen vad han hållit/håller på med. Kvinnan som han har träffat frågade idag min blivandes syster något i stil med "Jaha, har han bestämt sig än?", hur kan man göra det?! Trots att barnen är vuxna, hur kan man dra in dem i det hela på det viset?

Bröllops känns mindre och mindre roligt, men min blivande vill fortfarande att vi kör på som planerat.

Hur gör man med dukningen om min blivandes pappa nu väljer att inte komma på bröllopet eller inte får komma för min blivande? Vem ska sitta var då?

Jag tror att vi ändrar om ordningen helt, så det inte märks så tydligt att hans pappa inte närvarar om fallet är så. Vi pratade om det och ingen av tycker att det känns jätteviktigt att följa den traditionella ordningen för bordsplacering. Det finns dessutom ingen annan som skulle kunna ta den platsen, ingen man som är extra viktig i min blivandes liv så att säga.