"Bråk" i familjen och drygt 1 månad till vigsel... vad gör man?

Märks att Motograter aldrig varit med om nåt liknande om hon tror att detta är nåt man bara sopar under mattan och går vidare i vardan och bara kan fira bröllop och festa för att hylla kärleken för ER skull när en sån sak har hänt. Otroligt ignorant tänkt måste jag säga. Min pappa var otrogen mot min mamma i flera år utan att man visste fast man anade och det kom till slut fram för 5 år sen. Jag blev helt knäckt trots att jag är vuxen. Det kändes som att man levt i en lögn med en pappa som ljugit för alla trots att han alltid lärt mig vad som är rätt och fel. Pratade inte med honom på flera månader, hälsade knappt på för jag var så arg. Jag blev hemskt deprimerad och det påverkade även mitt dåvarande sambo förhållande. Jag misstrodde plötsligt alla män bl.a. Nu förstår jag absolut din blivandes synvinkel för hade jag haft ett inplanerat bröllop då, inte pratat med min pappa av ilska och i vetskap att min mamma och syster också är knäckta så hade jag ställt in allting. Hur kul är det att låtsas som att allt är bra när detta hänt så tätt inpå? Jag hade aldrig kunnat be dem gå igenom mitt bröllop och hålla masken när allt raserats. Vet inte om ens du TS kan förstå vilken jobbig besvikelse det är att inse att ens föräldrar levt i en lögn... Försök att stötta din blivande och din svärmor så mycket du kan. Bara ni kan bedöma om ni ska gå vidare med era planer just nu, jag hade aldrig kunnat gjort det för 5 år sen. Nu är jag lycklig igen och förlovad :)

Ja usch, just då var det ren helvete. Mina föräldrar va gifta i över 30 år och jag sa alltid "nää inte min pappa" när folk sa att alla män är otrogna. Så fel jag hade. Han har än idag inte verbalt sagt förlåt men han anstränger sig fortfarande och gör allt för mig för att gottgöra men allt som krävs är ett förlåt och erkännande från hans sida. Det som rev upp mig mest var att se min mamma så olycklig, hon och jag kom ännu närmare varann under den krisen. Din blivandes resonemang om att inte låta pappan förstära er dag låter sunt. Men han kanske inte borde få komma? Så underlättar det lite för dem andra kanske. Lider verkligen med dem... förstår att syrran inte ens bryr sig om sin student. Förklara för henne att studenten bara händer en gång i livet och att han inte ska få ta den lyckan ifrån henne också. I hennes ålder är det nog extra skört dessutom så det är viktigt att ni stärker henne så hon inte förlorar all hopp och tro om kärleken. Det hände mig tyvärr, slutade tro på allt och jag blev rätt "stökig" på olika sätt tills jag träffade min fästman som gav mig en helt ny känsla jag aldrig känt förut. Många kramar till er! Håller tummarna att ni får ett fint bröllop ändå. Uppdatera hur ni gör, ok?

Snacka om att överreagera. Klart alla tycker olika och reagerar olika på allt, tyckte bara det lät som att det inte var nån big deal att hennes blivandes pappa varit otrogen när det är en allvarlig incident. Var inte meningen att du skulle ta det så hårt, ber om ursäkt att jag uttryckte ordet ignorant som tog så hårt på dig. Det här är ett forum där folk tycker till hela tiden och inte samsas om samma åsikter, det är inte på liv och död. Du borde inte ta ett inlägg så hårt och personligt. Klart jag inte menar nåt illa, jag känner ju inte ens dig. Nu var detta inte ämnet så sätter härmed punkt på min del av diskussionen med dig (Motogarte).

Vill hålla med om det Chicita skriver! Det är viktigt att prata, prata med din pojkvän om vad han vill göra och stötta honom i det. Och skulle det vara så att han ändrar sej i sista minuten så  prata igenom det o försök att stötta honom i det också. Det kan vara väldigt svårt att ta ställning till sådant här en månad innan ofta vill man ju ha allt klart i god tid. Va ärliga mot hans pappa och förklara för honom att ni är ledsna och besvikna, kanske tom arga om ni är det, och att just nu vet ni inte om ni vill att han ska komma och be att få återkomma när den värsta stormen har lagt sej.
Prata även med hans mamma och hans syster, de har kanske ingen rätt att ställa ultimatum men ha en öppen och ärlig diskution om vad de klarar av, om de klarar av att han kommer.
Detta är INGET som man vill lägga fokus på så här tätt inpå sitt bröllop men NI har rätt att sätta krav på er omgivning då det är er dag.
Be att få prata med de inblandade ( inte mamman och pappan tillsammans) och förklara att det är den här händelsen som ni måste prata om. det kan vara skönt för er att få prata igenom det hela tillsammans så ni får r er lite också.

vill inte din tilltänkte prata med sin far nu så är det kanske inget som måste göras nu heller? Om han dagen innan inte vill att han ska komma så måste han få ha rätten till att säga det till sin far.

Skriv inget i sten ännu med planeringen för familjen utan låt saker lägga sej lite och ta en diskution när det värsta blåst över.
Det ska få vara er dag glöm inte det och välj var ni vill lägga er energi.

Hoppas innerligt att allt löser sej till det bästa för er!
Kramar

Va irriterad jag blir på dessa inlägg som tror att det här är nåt som bara drabbar föräldrarna. En sån här sak drabbar en hel familj vare sig man vill eller inte! Vaddå oansvarigt att låta det komma fram till sina barn?? Det är väl klart att föräldrarna berättar för sina barn vad som hänt! Det är ju där man söker tröst och styrka att fortsätta vidare. Ska ens mamma gå igenom en sån sak ensam? Det är iskallt att förvänta sig det. Även om min mamma inte involverat mig så hade man märkt att nåt sjukt jobbigt hänt henne. Har du aldrig upplevt otrohet är det lätt att skriva som dem två föregående inläggen gjort. Är man den otrogna typen är det också lätt att ta det som om det inte är nåt problem. Alla är inte känslokalla och man kan inte "tänka större"/vänd andra kinden till skitsnacket en vecka eller en månad efter att nåt sånt hänt för man är för arg och besviken, det måste ni förstå. Hur kan man inte förstå det? Visst, alla är bara människor men finns inte kärleken kvar så skiljer man sig (det är vad en normal människa gör), man går inte och är otrogen och ljuger för sin familj och sen förväntar sig att man blir förlåten direkt. Har man tabbat sig får man ta konsekvenserna, så fungerar det i den verkliga världen. Sluta försöka göra detta till en bagatell för det är det inte. Tycker absolut att dem ska gifta sig ändå men svärfadern är inte värdig att få närvara.

Jag tycker att det handlar om hur stark man känner att man är, klarar ni att slå detta ifrån er under er bröllopsdag? Klarar ni av att inte oroa er över hur gästerna mår, och känner ni att ni själva är i balans på ett sådant sätt att ni ändå kan njuta av att fira er kärlek?

Vi gifte oss i lördags och under fördrinken inträffade en allvarlig olycka. Den enda bebisen som närvarade på festen drabbades. Insatsen lossnade från vagnen och åkte nedför en stentrappa, med följden att den sex veckor gamla flickan ramlade ur. Till saken hör att det var min tärnas dotter... Detta hände fem minuter innan vi anlände till festlokalen. När vi kom fram hade de hunnit konstatera att hon levde och att hon inte blödde någonstans. Inom ett par minuter var ambulansen på plats och lugnade oss alla med att det inte fanns någon fara för hennes liv.

När detta väl var konstaterat stod vi själva, våra föräldrar och paret som toastade och diskuterade vad vi skulle göra härnäst: Vi konstaterade att om flickan hade dött hade vi fått ställa in direkt. Nu var det som tur väl var ingen fara för hennes liv, men självklart var vi djupt oroade över hur både hon och hennes föräldrar skulle ta sig igenom vistelsen på sjukhuset. Men ganska snart kom vi till ett vägskäl: Skulle vi låta detta lägga sordin på hela kvällen eller skulle vi ta ett djupt andetag, slå detta ifrån oss och genomföra middagen och festen på det sätt som det var tänkt?

Jag visste hur mycket min tärna och hennes man sett fram emot festen, han är kock och hon älskar att dansa. Jag kände att jag var skyldig dem att fira och festa så det räckte för dem också. Så blev det, och när det hade konstaterats att flickan var helt oskadd och lättnaden nått paret berättade tärnan att de var djupt tacksamma över att vi valde "the show must go on". De skämdes redan tillräckligt för det som hänt och hade skämts ännu mer om olyckan hade sabbat hela kvällen.

Så kände vi, det är inte säkert att samma resonemang är rätt för er, men min förhoppning är att din blivande mans familj kan uppskatta och respektera er om ni väljer att köra på och fira er kärlek mitt i denna tragedi.