bonusbarn...

Vi har samma problem. Fast värre, här får man höra jävla kärring, Gubbe, Idiot.. om man inte gör som han säger. Dvs går och hämtar en grej åt hans osv utan ber han göra de själv. MAn är verkligen uppväxt på olika sätt, skulle aldrig tolerera mina barn säga så till mig och de hade verkligen inte mina föräldrar tillåtit mig säga till dem heller.

hej låter inget vidare..

kontakta bup barn och ungdoms psyk.. låter som ätstörning tycker jag.. bäst att ta tag i i problemet tidigt!

Jag skulle också säga att det liknar någon form av ätstörning. Jag hade själv en ätstörning när jag var yngre och man tappade mycket av den sociala biten när man har ätstörningar. Man bryr sig inte om något annat än mat och att vara smal, man är otrevlig och ibland riktigt otrevlig för man bryr sig helt enkelt inte så mycket om andra, man har fullt upp med sig själv. Det jag skulle säga är att du är nog inte rätt person att säga åt henne just eftersom du inte är hennes riktiga mamma. Det är föräldrarnas ansvar att hjälpa henne men du kan ju försöka förklara allvaret för hennes pappa och förklara att hon behöver hjälp från bup. Ätstörningar tar man sig oftast inte ur själv. Lycka till!

Jag tycker det låter som om hon tar efter sin mammas beteende...men om mamman inte kan se detta o göra vad som krävs så tycker jag att du o barnets pappa får kontakta någon för råd hur ni ska göra o hur ni kan hjälpa flickan även när hon inet bor hos er.
Sen känner väl jag att när hon är hos er så borde väl du ha all rätt att säga ifrån också även fast du inte är barnets mamma. Om inte hennes pappa klarar av det så tycker inte jag attd et vore konstigt om du gjorde det. Barn behöver regler o något tydligt att förhålla sig till!
Men först o främst tycker jag att ni ska söka hjälp till flickan!

Lycka till!!

Vad gäller en eventuell ätstörning så håller jag med om att ni bör ta kontakt med BUP, eller i a f prata med skolsköterskan, som ett första steg. 

Vad gälller det andra: Du säger att du inte riktigt vågar säga i från eftersom det inte är ditt biologiska barn. Men ni är ju i ditt/ert hem. Jag är biologisk mamma till tre barn, två av dom bor hos oss varannan vecka. Jag skulle ta illa upp om min m2b, alltså mina stora barns bonuspappa, kör över mig när det gäller barnuppfostran. Men så länge ni har kommit överens om hur ni vill ha det i ert hem så borde väl ni båda kunna säga till ditt bonusbarn. 
Om jag och min m2b t.ex. är överens om att i det här hemmet så äter man upp all mat på tallriken innan man går från bordet. Då ser jag gärna att båda vi vuxna ser till att det blir så och uppfostrar barnen enligt dom regler vi har satt upp i vårt hem. Däremot skulle jag känna att han körde över mig om bara HAN tycker att barnen ska äta upp innan dom går från bordet och inför den regeln utan att prata med mig.  
Prata med din man och kom överens om vilka regler som ni båda vill ska gälla hos er. Och sen får ni båda jobba utifrån det.

Har ni pratat med flickan om det här med att vara utmanande? Min flicka (hon är bara 5) fick här om dagen för sig att gå och dra upp tröjan och visa magen, slänga med håret och vicka på höfterna, när vi dessutom var utomhus! Vet INTE vart hon sett någon göra så! Jag sa genast åt henne sluta och stannade på stället, satte mig på huk och pratade med henne. Förklarade att man inte går och visar upp sig så. Först flinade hon bara men när jag frågade vad hon skulle säga om jag gjorde samma sak så ville hon ju verkligen inte att jag skulle göra så och verkade förstå att hennes beteende inte var helt ok.
Och att vilja att andra tycker hon är fin... Min dotter ville inte ha keps på sig på dagis, för då kanske xxxxx (hennes STORA kärlek sedan över ett år tillbaka) inte skulle tycka hon var fin... Så hon bryr sig också om om andra tycker hon är fin eller inte. Det här tycker jag inte är helt ok, blir beklämd över att hon är så medveten om vad andra tycker och VI jobbar med det här hemma. Men jag tror tyvärr att det är rätt vanligt. Det hör man genom att lyssna på hur tjejer pratar med varandra, på bussen eller på skolgården. Därmed INTE sagt att jag tycker det är något att uppmuntra. Men samma sak gäller ju här som med alla regler i ert hem. Vad tycker din man är ett ok beteende? Även om mamman beter sig på det viset så handlar ju det här om hur ni (du och din  man) tycker flickan ska bete sig och om ni är överens så får ni prata med flickan om det. Hon bor ibland hos er och ibland hos sin mamma. Olika regler gäller i olika familjer och barn brukar lära sig fort vad som är ok och inte. 
Min 7-åriga son smaskar, jag vet att hans pappa gör det också och att pappan inte säger till vår son när han är hos sin pappa. Men HÄR hos OSS är det absolut inte OK att smaska. Detta har sonen lärt sig, första dagen han är här efter att han varit hos sin pappa så smaskar han mycket och vi får säga till nästan hela tiden. Mot slutet av mamma-veckan så är det mycket bättre, sen börjar vi om när han kommer tillbaka från sin pappa-vecka igen.... Och min m2b är precis lika mån om som jag att säga till min son att försöka hålla munnen stängd.

Nu vart det här en del om hur det ser ut för oss. Men det jag vill förmedla är att tala med din man, kom överens med honom om vad ni tycker ska gälla och arbeta ut ifrån det. (om din man inte tycker allt det här är ett problem, då hamnar du i ett helt annat utgångsläge).  

Jag utsatte min stackars styvfar för oerhörda prövningar i början och hela tiden jag bodde hemma. Vilken gris man kunde vara, stackars han. Men han stod ut och idag har vi en jättefin kontakt.

Men att stå och se ett barn eventuellt fara illa är jättejobbigt. Jag och min sambo har gått på diet och gått ner massor i vikt. Men vi använder inte orden diet eller banta, vi bara bytte ut delar av det vi åt och tillsatte mer protein och grönsaker, vilket alla mår bra av. Dock INGA lightprodukter NÅGONSIN (är massa socker ju). Hemlagat, inga helfabrikat, men ibland halvfabrikat som korv och pasta såsom typ alla andra gör. Halvfabrikat är ju även ketchup och sånt! Sen tränar vi mycket. Jag säger till barnen att vi gör det för att må bra då även hjärtat är en muskel som behöver träning för att stärkas och fungera länge till. Och sen att man mår bra av att träna! De hakar gärna på, iaf när jag joggar så cyklar de och kör jag situps och body combat hemma hakar de på som lek.

De är också med mycket i matlagningen, på så vis lär de sig saker och får se VAD som går i. Det är roligare för dem att äta de de "själva" lagat. Att riva i morötter i biffsmeten, att skala potatis, att måtta upp ris, blanda ihop röror, marinera, röra om och blanda allt möjligt, det ger samhörighet och kunskap samtidigt som även de minsta kan hjälpa till. Men var INTE pedantisk och skäll om saker hamnar på golvet, i håret, väggar och ja, överallt. Det händer, det ÄR så. Men då får de hjälpa till att städa så är de mer försiktiga nästa gång.

Träning är bra även för "tunna" barn, musklerna stärks och även hjärnan skärps.

Prova låta henne vara med och laga maten. Be om hjälp med allt som kan tänkas, få henne att känna att hon faktiskt hjälper till, inte är i vägen utan att hon gör något betydelsefullt. Det kan hjälpa. Jag fick barnen att äta saker de inte skulle ätit annars, som zuccini och svamp. De gillar det om de fått riva det och blandat det själva i biffar eller köttfärssås!

Hoppas mina tips kan hjälpa er något på vägen. Lycka till :)