(4) Bröllop och En begravning...

Jag förlorade min mamma när jag var 15 år. Skickar STOOOR styrkekram till dig TS!

Allt jag kan säga är att jag beklagar enormt mycket!

Ja, våga ta hjälp med allt det praktiska! Jag vet ju att du redan har sytt massor, och din egen klänning kommer du garanterat att göra bäst av alla, men de andra detaljerna kanske du kan släppa ifrån dig om du ser att det blir för mastigt?

Sedan tycker jag att det är viktigt att tänka på att både bröllop och begravning hör till livets högtider, och förtjänar således lika mycket uppmärksamhet och fokus. Sorgen, kärleken, livet och döden är alla lika verkliga och viktiga, så det är verkligen en intensiv period för er nu. Skickar alla kraftkramar jag har!   och en liten blomma...

Chicita  man önskar alltid man kunde träffa dem mer, det  kvittar hur mycket man träffade dem innan det är allt för lite.
*kramar* 

Tack alla för er omtanke...

Vi kommer precis från Fonus nu och mammas önskningar fick stå i fokus hela tiden.
Prislapparna kontrollerades inte ens.

Det här är hennes sista "fest" och hon ska få hedras som den underbara människa hon var. Oavsett hur många eller få som kommer och hedrar henne... 

Stor Kram till dig och deltagande i din sorg och stora förlust! Jag förlorade min mamma oväntat och hastigt strax innan jag blev 20 och att det nu gått mer än sju år är ofattbart. Känns så nyss fast ändå inte.. har även förlorat kusinen och hans mamma. Mormor och morfar gick även bort nu i julas o året innan det och jag känner igen den där skuldkänslan du är inne på... hälsat på, umgåtts mer.. har gått med dåligt samvete över att jag var lite utav "pappas flicka" under tonåren och undrar om mamma var ledsen för det m.m Varför besökte jag inte mormor o morfar på hemmet oftare... man kan hålla på och gräma sig men det är inte lönt eftersom man inte kan göra nåt i efterhand... tiden är obarmhärtig..

Det jag tänker är om det finns möjlighet för er att vänta med att sälja lägenheten och tömma den tills efter bröllopet istället? Sorgen och allt bröllopsplanerande och begravningsplanerande är mer än nog att orka med på så kort tid.. Ibland kan man även behöva tid att verkligen gå igenom allt och även få lite distans (även om ett par månader verkligen inte är någn tid i sammanhanget) innan man börjar rensa och slänga ut saker... Kan ibland ångra massa saker från min mamma som skänktes bort för att jag inte orkade med att ta till mig det just då men nu minns och saknar och undrar vart vissa saker tog vägen...

Hoppas du finner styrka i det svåra du/ni nu går igenom. Prata är viktigt.  Något jag själv varit för dåligt på i mitt sorgearbete vilket lett till att jag liksom fastnat lite. Och det där att tiden läker alla sår, det är inte sant. Men man lär sig att leva med dem tillslut.

Försök att ta hjälp med det som går och försök att inte stressa i onödan.(lättare sagt än gjort i know..) Vad bra att du finner syarbetet som en terapeutiskt stund då blir inte det som ett stressmoment iaf :) Har ni mycket som inte är klart när det gäller bröllopet? Begravningen är som tur är oftast bara att tala om hur man vill ha det så fixas ju relativt mkt åt en. Sen kan ni ju ha nåt enkelt på församlingshemmet med kaffe och smörgåstårta eller så. Det är ju mer pappersgrejerna som kan va tidskrävande och jobbigt. Skjut på det som inte är akut och ta det efter bröllopet. Finn stöd i varandra. Hemskt ledsen för er skull att din mamman inte hann få vara med och uppleva och dela er bröllopsdag med er. KRAM

Zelmah: Tack för ditt inlägg och medkänsla...

Vi hade redan börjat rensa lite i lägenheten innan detta hände. Mamma har bott på vårdhem i snart ett år. Men hon höll kvar vid lägenheten som en snuttefilt. Så vi har börjat lite lätt att slänga och ta hand om en del saker. Men det är ju ändå en kostnad. Och jag är ju den som får ta kostnaden om vi inte hinner få lägeheten såld snabbt.
Även om jag kan få tillbaka pengarna senare så har jag inte råd att ligga ute med dom...

Vi blir inte många alls på begravningen. Så det blir troligtvis bara kaffe hemma hos oss efteråt. Och Fonus tar ju det mesta. Men det är ju mycket känslor som ligger som bagage och tar plats. Och det gör det ju extra jobbigt och stressigt. Det dämpar ju lusten att göra saker inför bröllopet och allt tar så mycket längre tid...

Åh vad tråkigt att höra! Även om det inte var direkt oväntat så är det ju en stor sorg när det väl händer, och så allt det praktiska mitt i bröllopsplaneringen... Jag antar att du får bita ihop och få allting gjort bara, och det är inte en katastrof om sorgeprocessen blir uppskjuten en liten tid. En vän till mig började inte sörja sin pappa förrän efter ett år, för det var så galet mycket praktiska problem att ta hand om direkt efter, så det var först när allt det var ordnat och samma tid på året kom tillbaka som en påminnelse som hon bröt ihop och började gråta. Du hade säkert föredragit en annan timing, men livet rättar sig inte alltid efter vad som passar.

Jag säger som andra i tråden, ta hjälp av andra så mycket det bara går!

Kram!

Jo nog kommer det att bli en krasch längre fram. Det är nästan garanterat...
Just nu hinner jag inte ta in allt sånt så bearbetningen kommer ju senare helt klart.
Hade hoppats att hon skulle överleva bröllopet i alla fall, men så blev det ju inte.
Just nu känns det som att det bara är att ta på skygglapparna och köra och ta problemen vartefter dom kommer helt enkelt...
Tack för omtanken

Dessutom: skuldkänslor kommer man alltid att ha, för det finns alltid något mer man kunde ha gjort hur mycket man än gjorde. Det spelar ingen roll om du varit den perfekta dotten som varit där dygnet runt och gjort allt för din mamma, det skulle ändå finnas den där lilla grejen som du kunde ha gjort mer... Acceptera att känslorna kommer, konstatera att de inte reflekterar sanningen, och försök släppa dem.