Så ledsen och sårad

Tack för era svar! 

Känslomässig utpressning, det är precis så det känns. Min kära mor var dessutom så rar att hon började diktera hur hon minsann kommer betala och tillaga hälften av maten och att min pappa inte betalar nåt (det är bröllopspresenten från henne). På det viset framhävde hon sig själv.
Utöver det klargjorde hon att det skulle kännas "dumt" om hon fick stå lite längre bort och hålla talet. Det är verkligen en så löjlig grej att hänga upp sig på. I min värld så handlar ju inte den dagen om henne, jag tycker ju att det borde handla om mig och min m2b. Det är ju trots allt vår bröllopsdag!

Det min syster blev så arg över är en sak om hennes liv. Det har inte alls med bröllopet att göra. Men det är som ni säger, om hon inte kommer så är det hennes förlust. Just nu är jag nästan vid den punkten att jag inte ens vet om jag vill att hon ska komma. 

Efter mammas kommentarer om att hon minsann ska fixa hälften av maten och att min pappa inte betalar, funderar jag på att försöka hitta en catering som fixar maten. Det är ju så kort tid kvar så jag inser ju att det kan bli svårt, men efter den kommentaren så vill jag inte ha hennes hjälp. Det är inte värt någonting längre, inte efter att hon "höll det över mitt huvud" på det viset och använde det för att framhäva sig själv. På nåt sätt fråntogs det fina i hennes erbjudande om att hjälpa till. Hoppas jag kan hitta nån catering som kan hjälpa oss, annars lär jag få höra resten av mitt liv hur hon minsann hjälpte oss med maten. 

Usch, vad tröttsamt allt känns just nu. Varför åkte vi inte bara till Las Vegas? Känns galet deppigt att det är tre veckor kvar till bröllopsdagen och just nu är jag så trött på min familj att jag inte ens glädjer mig. Den känslan kommer snart gå över och bytas ut mot glödje igen, men just nu känner jag mig ganska... ja, oviktig för dem. Kanske jag som också är en drama-queen, men jag är sårad just nu. 

Egentligen är det konstigt... När jag läser det ni skriver inser jag ju också hur självklart det är att felet i detta fall ligger hos min mamma och syster. Det klart att man inte säger upp bekantskapen med sin lillasyster bara för att hon har en annan åsikt än en själv. Och det klart att min bröllopsfest inte handlar om min mamma och vart hon sitter, utan om mig och min m2b samt att vi alla som deltar på festen får det riktigt riktigt bra. Då är det ju galet att hon börjar straffa mig för att jag valde att sätta min pappa bredvid mig. Det känns nästan lite skrattretande när jag tänker på det. Samtidigt gör det mig så ledsen... Konstigt hur vissa i ens familj har en helt fantastisk förmåga att såra en. Men jag ska försöka skaka av mig det och försöka finna lösningar istället. Det första jag ska göra är att leta efter catering som kan fixa maten, trots att det bara är 3 veckor kvar. Fördelen är väl att vi bara är 27 gäster på bröllopet. Det vore nog värre om vi vore 127 stycken :) Jag håller tummarna och hoppas på det bästa. Tack för era svar, det har känts väldigt skönt med lite stöd från er här :)

Pachelbel: Mina föräldrar är ju skilda och att sätta dem tillsammans skulle skapa en spänd och jobbig stämning, någonting jag såklart gärna undviker. Därför valde jag vem av dem jag helst ville ha bredvid mig och det blev min pappa. Tycker det är någonting speciellt med att bruden har sin far bredvid sig. Tycker det är väldigt ledsamt att min mamma inte kan respektera det och acceptera att denna dag inte handlar om henne, utan faktiskt om bröllopsparet. Tack för länken :)

Esset50: Nä, börjar tvivla på att min mamma är så gammal. Det påminner faktiskt om hur barn resonerar innan de kommer till insikten om att världen inte snurrar kring dem. Barn är ju "själviska" fram till en viss ålder då de lär sig om att visa hänsyn och liknande ;)

Tack alla för er peppning och era uppmuntringar! Det är värt väldigt mycket! 

Anledningen till att vi väljer att placera som vi gör är helt enkelt delvis tradition, men också för att det är så vi tror kommer bli bäst. Det är lite olika anledningar till varför jag placerade mamma som jag gjorde, men absolut inte för att degradera henne eller för att markera att hon är värd mindre. Det var ett val jag gjorde, och jag tycker att hon ska kunna respektera det. Vårt bröllop, alltså borde hon kunna acceptera att vi väljer gästernas platser. Jag hade kunnat acceptera att hon blev missnöjd, men det faktum att hon skulle straffa mig genom att vägra hålla tal blev lite för mycket för mig. 

För övrigt frågade jag min syster idag om hon kommer på bröllopet. Behöver veta eftersom det är så nära inpå. Hon svarade att hon inte kommer. Gav henne en möjlighet till att ändra sig genom att skriva att om hon står fast vid beslutet kommer vi få göra ändringar nu som sedan inte kan ändras tillbaka. Förklarade att hon då kommer strykas från gästlistan och avslutade med att fråga om det verkligen är vad hon vill. Hon svarade då med endast ett "Ja". 
Just nu känner jag mig inte ens ledsen över det. Vår bröllopsdag kommer vara fantastisk, oavsett om hon är där eller inte. Men hon kommer missa sin enda systers bröllop och jag tror att hennes förlust är större än min. Visst känns det ledsamt att hon inte kommer deltaga, men samtidigt måste jag släppa det och njuta av att det är mindre än tre veckor kvar till bröllopet. Det har varit så många turer kring henne under så lång tid nu att jag tar det själviska beslutet att fokusera på mig och min m2b istället för henne inför vår bröllopsdag!