Så ledsen och sårad
Ni får ursäkta men jag behöver skriva av mig. Det har varit en riktigt jobbig dag med två av mina familjemedlemmar. Såhär är det:
Jag ska gifta mig om tre veckor. Det är väldigt rörigt kring min syster just nu (och alltid, känns det som). Idag träffade jag henne och min mamma. Hon sa en sak som jag ifrågasatte. Då brann hon av totalt och blev jättearg. Efter en kort stunds diskussion sa hon: "Jag har ingen syster längre!" och stormade ut (hon är 28 år). Senare på dagen pratade jag med min mamma som varit med och sett bråket och sedan kört hem min syster. Frågade henne om min syster nu inte tänker komma på bröllopet? "Det gör hon nog inte, nej", fick jag till svar. Bara detta kan ju göra vem som helst ledsen, framför allt såhär nära inpå bröllopet. Men det stannar inte där, i min familj. Nej nej, det hela fortsätter.
Jag berättade för min mamma idag att bredvid mig på bröllopsmiddagen kommer min pappa sitta och bredvid honom hans fru (mina föräldrar är skilda och stämningen är bäst om de har lite mellanrum mellan sig). Bredvid min m2b kommer hans föräldrar sitta och bredvid dem kommer min mamma sitta med sin gubbe. Okej, sa hon och jag i min enfalld trodde att det var klart där. Fel av mig! När jag pratade med mamma på telefon frågade hon mig varför hon "blivit degraderad" och varför min pappa nu ska få sitta bredvid mig. Kände viss frustration över att behöva stå tillsvars för mitt val inför mitt bröllop men svarade att det är tradition att brudens far sitter vid henne och att jag vill ha det så. "Okej", svarade min mamma, "Men då tänker inte jag hålla det där talet jag lovat att göra". Till saken hör att min pappa inte vill hålla tal för att han blir nervös, något jag vet ledsen över tidigare i år. Mamma erbjöd sig att hålla ett tal men tog nu alltså tillbaka det erbjudandet. Hon sa att eftersom min pappa får sitta bredvid mig så är han ju brudens viktigaste person och då får faktiskt han hålla talet. Kände mig så ledsen, sårad och frustrerad!
Detta är såklart en väldigt kort version av dagen, men jag orkar inte skriva den långa versionen och jag tror inte så många skulle orka läsa den heller ;) Jag är imponerad över er som orkat läsa såhär långt.
Men vad tycker ni? Är det jag som överreagerar eller är det befogat att jag är jätteledsen och sårad?