Så ledsen och sårad

Vilken dagisnivå!! *suckar*

Herregud vad tröttsamt det är med folk som inte kan uppföra sig som de vuxna människor de borde vara!!

Lider med dig, men har tyvärr inga goda tips att komma med. Jag hade nog skällt ut dom allihop efter noter dock.

Klart att det är befogat att du är ledsen! Jag hade blivit jätteledsen, men du måste komma ihåg att de här problemen inte är något som beror på dig (tycker inte det verkar så iaf...) Hoppas att du får ett underbart bröllop! :)

Jag tycker inte alls att du överreagerar!
Däremot verkar det som att din mamma och syster ställer sig själva i centrum och kör med känslomässig utpressning mot dig, väldigt fult!
Om nu systern inte vill komma låt henne slippa, ring upp henne och säg att "nu får du f....n bestämma dig...kommer du eller kommer du inte? "
Om hon svarar att hon inte kommer så ska du upplysa henne om att det är är HENNES förlust och att det är HON som kommer ångra sig och att ni kommer INTE duka till henne och att om hon i slutänden bestämmer sig för att komma så finns det varken mat eller dukat till henne. Hon ska bestämma sig nu annars kan ni ha roligt utan hennes drama-queen beteende.....Trist men du måste sätta ner foten.

Och till din mamma ska du säga att om hon inte kan sköta sig en enda dag och sluta "tävla" med din pappa om "vem som betyder mest" för dig så visst...då behöver hon inte hålla tal, ingen tvingar henne.
Upplys henne om att om hon älskar dig och respekterar dig och din blivande så får hon ta mig tusan sköta sig och sluta larva och "tävla" om din gunst.....er bröllopsdag handlar INTE om henne och din pappa!
EN enda dag under hela hennes liv kan hon väl lägga ner stridsyxan och svälja stolthet och bitterhet gentemot din pappa, och bete sig som folk? Det är ju för din skull.
Är hon så "osäker" om att du älskar henne lika mycket som din pappa eller vad är det?
Fråga henne varför hon inte kan respektera dig så mycket att hon kan försöka att inte bry sig om såna SMÅ petitesser som bordplacering faktiskt är!
Om hon inte vill hålla tal...upplys henne om att då slipper hon men att ni kommer INTE ändra bordplaceringen för att hon larvar så här. Visst blir det trist om hon inte håller tal men det blir ännu tristare om hon ska kunna köra över er så här och hålla på med sån här känslomässig utpressning bara för att hon har ouppklarade problem i relation mot din pappa. Det är ju mellan dom, du och din blivande ska inte behöva sitta i kläm!

Sätt ner foten ordentligt. Klargör precis var du står och kräv att de uppför sig som vuxna människor. Nog måste du kunna få stå för dina åsikter inför din syster utan att hon reagerar så? Eller har du sagt att hon måste sitta vid Ku Klux Klan-bordet fast hon är färgad? *skakar på huvvet*  Fråga henne hur hon hade kännt om situationen var den omvända, om det var hennes bröllop du vägrade gå på av denna anledingen.

Säg till din mamma att hon skiljt sig från din pappa av egen fri vilja (om hon nu gjort det) och det inte är du som skapat traditionerna om bordsplacering. Och poängtera för hennes sårade känslors skull att det INTE innebär en degradering eller att hon skulle vara mindre viktig. Hellre övertydlig än ge utrymme för ytterligare missförstånd.
Och för övrigt undrar jag vad det är för mor som använder talet som känslomässig utpressning mot sin egen dotter på hennes bröllopsdag. Men de orden ska du nog av diplomatiska skäl inte använda till din mamma. Tal ska hålla från djupet av sitt hjärta, och om hon inte har tillräckligt djupa känslor för dig för att hylla dig i ett tal på din bröllopsdag, så kasnke hon inte ska komma alls? Be henne rannsaka sina prioriteringar. Vad är viktigast, en bordsplacering eller sin dotters lycka?

Säg att de är din familj och att du är av uppfattningen att i en familj så stöttar man varandra, i synnerhet på bröllopsdagar!

Risken är förståss när man pratar och man är upprörd, att man tillslut bara står och skriker på varandra och det är ju inte konstruktivt för någon. I sådana fall kan det vara bättre med brev.
Men du måste sätta ned foten.

Lycka till!

Tack för era svar! 

Känslomässig utpressning, det är precis så det känns. Min kära mor var dessutom så rar att hon började diktera hur hon minsann kommer betala och tillaga hälften av maten och att min pappa inte betalar nåt (det är bröllopspresenten från henne). På det viset framhävde hon sig själv.
Utöver det klargjorde hon att det skulle kännas "dumt" om hon fick stå lite längre bort och hålla talet. Det är verkligen en så löjlig grej att hänga upp sig på. I min värld så handlar ju inte den dagen om henne, jag tycker ju att det borde handla om mig och min m2b. Det är ju trots allt vår bröllopsdag!

Det min syster blev så arg över är en sak om hennes liv. Det har inte alls med bröllopet att göra. Men det är som ni säger, om hon inte kommer så är det hennes förlust. Just nu är jag nästan vid den punkten att jag inte ens vet om jag vill att hon ska komma. 

Efter mammas kommentarer om att hon minsann ska fixa hälften av maten och att min pappa inte betalar, funderar jag på att försöka hitta en catering som fixar maten. Det är ju så kort tid kvar så jag inser ju att det kan bli svårt, men efter den kommentaren så vill jag inte ha hennes hjälp. Det är inte värt någonting längre, inte efter att hon "höll det över mitt huvud" på det viset och använde det för att framhäva sig själv. På nåt sätt fråntogs det fina i hennes erbjudande om att hjälpa till. Hoppas jag kan hitta nån catering som kan hjälpa oss, annars lär jag få höra resten av mitt liv hur hon minsann hjälpte oss med maten. 

Usch, vad tröttsamt allt känns just nu. Varför åkte vi inte bara till Las Vegas? Känns galet deppigt att det är tre veckor kvar till bröllopsdagen och just nu är jag så trött på min familj att jag inte ens glädjer mig. Den känslan kommer snart gå över och bytas ut mot glödje igen, men just nu känner jag mig ganska... ja, oviktig för dem. Kanske jag som också är en drama-queen, men jag är sårad just nu. 

Tycker du ska tala om det för din mamma som du skriver här,,, att dagen faktiskt inte handlar om henne!

Var i Sverige bor du,,, någon här kanske kan komma med tips om catering?

är du HELT säker på att dina släktingar har fyllt tre år?

Lite väl låg nivå. Förstår att du blir frustrerad.

Förstår att du känner dig ledsen över vad din familj gör dig. Gissar - kan ha fel - att du tycker det är pinsmt inför din m2be's släkt.

Nånting livet lärt mig är att inte skämmas å andras vägnar - låt dem skämmas själva.

Hoppas att de har vett att bete sig som vuxna människor...

Egentligen är det konstigt... När jag läser det ni skriver inser jag ju också hur självklart det är att felet i detta fall ligger hos min mamma och syster. Det klart att man inte säger upp bekantskapen med sin lillasyster bara för att hon har en annan åsikt än en själv. Och det klart att min bröllopsfest inte handlar om min mamma och vart hon sitter, utan om mig och min m2b samt att vi alla som deltar på festen får det riktigt riktigt bra. Då är det ju galet att hon börjar straffa mig för att jag valde att sätta min pappa bredvid mig. Det känns nästan lite skrattretande när jag tänker på det. Samtidigt gör det mig så ledsen... Konstigt hur vissa i ens familj har en helt fantastisk förmåga att såra en. Men jag ska försöka skaka av mig det och försöka finna lösningar istället. Det första jag ska göra är att leta efter catering som kan fixa maten, trots att det bara är 3 veckor kvar. Fördelen är väl att vi bara är 27 gäster på bröllopet. Det vore nog värre om vi vore 127 stycken :) Jag håller tummarna och hoppas på det bästa. Tack för era svar, det har känts väldigt skönt med lite stöd från er här :)

Hej! Jag förstår att du är ledsen och upprörd över allt som händer med din syster och din mamma. Jag har inga bra svar på hur man ska göra för att det ska kännas helt bra. Men en sak som jag reagerade på,  och säkerligen även din mamma, är att du tänkte sätta din pappa och hans nya fru tillsammans vid "honnörsbordet"?? Enligt etiketten ska man inte göra så, utan föräldrarna ska i normalfallet sitta intill sina barn. Sedan kanske man inte bryr sig om vad etiketten säger, det är väl upp till var och en... Men som sagt, jag länkar till en text som jag hittade, som förklarar lite hur det vanligtvis brukar vara. 

http://blogg.aftonbladet.se/etikettdoktorn/2011/02/bordsplacering-vid-brollop-och-med-skilda-foraldrar