Så ledsen och sårad

Hej! Jag förstår att du är ledsen och upprörd över allt som händer med din syster och din mamma. Jag har inga bra svar på hur man ska göra för att det ska kännas helt bra. Men en sak som jag reagerade på,  och säkerligen även din mamma, är att du tänkte sätta din pappa och hans nya fru tillsammans vid "honnörsbordet"?? Enligt etiketten ska man inte göra så, utan föräldrarna ska i normalfallet sitta intill sina barn. Sedan kanske man inte bryr sig om vad etiketten säger, det är väl upp till var och en... Men som sagt, jag länkar till en text som jag hittade, som förklarar lite hur det vanligtvis brukar vara. 

http://blogg.aftonbladet.se/etikettdoktorn/2011/02/bordsplacering-vid-brollop-och-med-skilda-foraldrar

Rebeccan, jag är själv mamma till en dotter, en vuxen dotter. Jag har varit skild från hennes pappa sedan hon var liten. Men om min dotter skulle placera sin pappa vid honnörsbordet, men inte mig...så skulle jag verkligen ta väldigt illa upp. Jag menar riktigt illa upp!!! Är det bara jag som har reagerat på att mamman alltså först erbjöd sig att hålla ett tal som pappan egentligen skulle ha hållit?? Det är väl ändå en gest som visar på omtanke gentemot både dotter och ex, och en vilja att låta dagen vara så bra som möjligt??? Eller om man säger så här...JAG skulle ALDRIG ha ställt upp för mitt ex med en sådan stor sak,  blivit bortföst till ett hörn, och sedan ändå klarat av att le och vara glad hela dagen. Kanske jag har lättare att förstå din mamma, eftersom jag antagligen är i hennes ålder, eller åtminstone på ett ungefär i hennes ålder? Det är nog svårt att sätta sig in i hur det känns att vara mamma till ett vuxet barn, om man själv kanske inte ens har barn ännu. Även om man råkar vara vuxen, har man ändå känslor, och likaväl som man (oftast) inte gifter sig mer än en gång, är man heller inte "brudens mamma" fler gånger än man har döttrar som gifter sig. Vad jag menar är, även mödrar har känslor. 

Du skriver att du aldrig är långsint och att du förlåter även "denna gång"...min fråga är, bad du din mamma om ursäkt, du med? Eller känner du att det bara var din mamma som borde göra det? Att allt ansvar för hela situationen ligger på henne?  

...och om du för ett ögonblick försöker sätta dig in i att du vore brudens mamma, skulle du inte känna dig undanskuffad? När din "efterträdare" får sitta på "bättre" plats än du själv? Det ligger så otroligt mycket symbolik i detta, att jag faktiskt inte tror att ni kan missa det. Inte ens om ni är riktigt unga...