Ser inte hur jag ska kunna känna mig vacker på bröllopsdagen

Jo, ja, visst. Självklart är det psyket man bör arbeta mest med.. men jag har inte så lång tid på mig.

Jag vill verkligen gifta mig, jag älskar min blivande och tänker dela resten av mit liv med honom och nu när vi väl valt att ha ett bröllop så vill jag ju göra det ordentligt.

Jag kan peppa upp mig och få för mig att jag ser okej ut - tills jag stöter på någon spegelbild eller reflektion som vittnar om sanningen istället.

Herre gud, jag vet att hela det här resonemanget är idiotiskt, men fy vilken dålig smak min blivande måste ha som gillar mig ;)
Hade bara så innerligt gärna velat se fram mot bröllopsbilderna istället för att få den där svidande ledsna känslan.

Om insidan inte pallar att stråla igenom till utsidan?

Bör tillägga att jag nyligen fotade mig själv i bröllopsklänningen och insåg att klänningen faktiskt var rätt fin, ifall jag bara zoomade in den så att ansikte och armar inte syntes. *kuljul*

Har inte 28 dagar på mig innan bröllopet ;) Men jag lovar att testa så mycket som hinns med.

Oj vad många gånger jag sarat på den här tråden, sedan ångrat mig eller knappat bort hela långa inlägget av misstag.

Tack ni som känner likadant - även om jag kan tycka att det är hemskt att någon mer känner som jag.

Jag trodde att jag skulle bli mer bekväm i mig själv bara jag gick ner till normalvikt - men så var inte fallet (!?) Nu sitter klänningen konstigt och måste in på paniksömnad för att sitta vettigt. Trodde att jag skulle bli överlycklig över att ha tappat i omfång - men blev mest förtvivlad.

Mina överarmarna är flammiga - har alltid varit det och jag får ofta kommentarer då folk tror att jag bränt mig. Det är inget som gör ont, så jag har faktiskt inte brytt mig så mycket -hittils. Har sökt bolero, men då det kan vara högsommarvärme vid bröllopet så känns det konstigt att ha extraplagg till klänningen. 

I profil har jag lite av neandertalarutseende och mina ögon ser ledsna ut vilket gör att om jag inte tokflinar så ser det ut som om jag är orolig eller funderar på någonting sorgligt.  ...och tokflinar jag ser jag ut som en galning ;) 

Förra året gifte sig en väninna och jag avundades den självkänslan hon såg uta att ha den dagen. Jag blir fortfarande glad av att se det fotot av henne - samtidigt som jag känner mig lite ledsen över att det mest största sannorlikhet inte kommer att bli ett liknande foto på mig.

Att jag har smärre scenskräck kommer inte att underlätta några försök till normala leenden heller. 

Kort sagt - efter ett långt inlägg: Jag har svårt för att stå i centrum -och det är svårt att inte stå i centrum på sin egen bröllopsdag. 

Tack för alla snälla ord.

Trodde det var fel på världen då jag inte hittade någonting som passade (slöja, frisyr, tiara/krona, klänning - rubbet) tills jag insåg att det var det tillgjorda flinet som blängde tillbaka från spegeln som var fullkomligt okompatibelt med allt jag hoppades skulle passa.

Förklarade mitt egodilemma för min blivande som krasst konstaterade:
'-Då får jag väl hålla din hand hela dagen då och kittla dig emellanåt så att du ser glad ut'

Som sagt var: jag är förvånad själv över min ytlighet här. Brukar i vanliga fall inte bry mig så mycket, men allt det här bröllopsbizzet blev lite mycket för självförtroendet.

Så mycket förväntningar från alla håll och kanter..