bråk med sambons barn....

Jag tycker verkligen att dessa personer beter sig omoget och barnsligt. Det är inte ett vuxet sätt att hantera det på, och det kunde göras så mycket bättre.

Men samtidigt så håller jag med knyttan här ovan. Jag läste jag just denna diskussionen på ett annat forum för ett par månader sedan, men då var det dottern i sammanhanget som skrev, som dessutom nyligen själv fått barn. Hennes pappa (som var strax under 60 år) väntade då barn med en ca 30 år yngre kvinna - ungefär lika gammal som den vuxna dottern. Den nya frun hade inga barn innan, och ville väldigt gärna ha barn, och det kan man ju förstå.

Dottern kände sig lurad på flera sätt, samtidigt som hon tyckte pappan blivit satt i en fälla. Dels kände hon att pappan blev bestulen på en lugn pension då han skulle ha relativt små barn då, och inte kunde njuta av en pension som hon tyckte han gjorde sig förtjänt av. Dels kände hon att hennes egna barn skulle bli utan en sådan morfar som hon hade tänkt sig att det skulle ha - morfar skulle ju ha ett barn i samma ålder som barnbarnet, och då pysslar man ju inte och tar sig tid med ett barnbarn på samma sätt. Sedan kände hon sig själv lurad på barnvakt då hon räknat med att få lite avlastning...

Det skulle för mig kännas oerhört bakvänt om min pappa, snart 60, skulle få barn nu med en ung fru i min ålder. Självklart hade jag unnat honom det om det vore hans önskan och aldrig påtalat det för  honom, men inom mig hade jag nog också känt mig lite lurad på konfekten och kanske mest för hans skull. Han har redan gjort allt med vaknätter, blöjbyten etc och jag vet att han skulle vara nöjd med att ta hand om eventuella barnbarn även om han är väldigt barnkär.

Jag tror som tidigare talare sagt att det nog ligger ganska mycket bakom detta. Jag tror inte det är så lätt att lösa detta på egen hand, utan ni behöver nog gå i någon form av familjeterapi. Jag misstänker att din sambo tycker detta är ännu jobbigare än du eftersom han hamnat mitt emellan allting.

Man kan inte älska alla, men om man kan komma till en punkt där man respekterar och tolererar varandra så är det ofta det bästa för alla. Om det inte går, då går det inte. Men jag tycker det luktar massor med missförstånd då man ni skött kommunikation skrivet och inte med tal, och gärna öga mot öga. Det är som bäddat för missförstånd och överreaktioner när man inte kan läsa av tonlägen och ansiktsuttryck.

ulfolinda: Jag tror inte det förändrar saken särskilt mycket faktiskt... nu är det HANS pappa det handlar om, och det är en helt annan sak än vilken relation han har till sin övriga familj... Jag tror det handlar mycket mer om att han själv ska bli pappa snart , och då känns det inte naturligt för honom att hans egna pappa själv börjar om i samma veva.

Den "klassiska" farfar-rollen rubbas ju, och han kanske tycker att hans pappa förtjänar en lugn och skön pension utan egna små barn, utan där man kan njuta av att passa barnbarnen när det passar och lämna dem ifrån sig när man inte orkar längre.

Jag tror du ska vara försiktig med att jämföra hans relation med sin pappa till andra relationer han har, oavsett om de liknar denna utifrån. Det han känner är vad han känner, och jag tycker att ni (som ju tillhör den "äldre" generationen i det här fallet). Som förälder har man enligt mig alltid ett större ansvar gentemot sina barn än tvärt om. Självklart till en viss gräns, men jag tror att du ska ta ett steg tillbaks och peppa din sambo att ta tag i detta innan barnen föds och innan frågan blir än mer infekterad.

Det föll bort några ord i sista stycket:

Det han känner är vad han känner, och jag tycker att ni (som ju tillhör den "äldre" generationen i det här fallet) är de som ska ta första steget till att lösa det här.