Behöver vittnena skriva på något?

Vi hade en katolsk vigsel (i en svenskkyrklig kyrka förvisso, och med en katolsk vigselförrättare med en lutheransk/svenskkyrklig och en katolsk medcelebrant) så vi behövde ha vittnen.
På förslag från den katolske medcelebranten, en kyrkoherde som lade upp programmet för vår vigsel, gjorde vi en grej av bevittningen.
Jag och min man hade fått välja varsitt vittne, och de kallades fram för att skriva på medan organisten spelade ett vackert interludium. Kyrkoherden berättade innan att han tycker att namnunderskrifter är en så stor del av vår kultur (till exempel: undertecknandet av internationella avtal) att han gärna ser det som en viktig rit i moderna vigslar, och vi gillade idén. Vittnena fick bli nära vänner som hade kunnat vara marskalk respektive tärna men föredrog denna typ av enklare hedersuppdrag. TIll interludiet kunde vi använda musik som vi tycker är oerhört vacker men inte hade fått plats med någon annanstans i ceremonin.
Så det blev ett fint inslag, och ’mitt’ vittne berättade efteråt att det hade känts väldigt högtidligt och mer speciellt än hon hade förväntat sig! De båda fick behålla pennorna som gåva efteråt...