Håller jag på att bryta ihop??

Har aldrig kännt så här... Hjärnan går på högvarv... Jag gråter hela tiden... Känslan av att vilja gråta är där hela tiden... Som om jag tycker synd om mig själv... Som att jag är ledsen hela tiden....Analyserar allt och alla ...minsta som sägs...menar de mig.?..hur ska jag tolka det.?..osv Normalt är jag en realistisk tjej med bestämda åsikter och vet vad jag vill... Jag är lugn, vänlig och friar hellre än fäller som det brukat heta, jag lever ett om jag får säga det själv underbart liv, inget överflöd men gott. Bra jobb, två friska barn en underbar m2b... Men.... nu... Jag vet inte... Jag brukade ta människor och dess beteende med lugn...alla är vi olika thats it men ovan beskrivna beteende jag nu har, har gjort att jag börjar lägga märke till och ta åt mig av människors beteende... Eller är det kanske så att gränsen är nådd med hur mycket jag eg kan ta emot??? Vad tror ni det är som händer med mig eg? Saker jag ältar är exempelvis: min sk bästa väninna hör aldrig av sig... säger då vi väl ses att jag är så bra med det att jag inte blir sur om vi inte ses på ett tag... Hon har mer eller mindre bett om alla grejjer mina barn vuxit ur då hon nu är grav...men hon är inte intresserad av att umgås... var är hon min vän? .... Som jag ska kunna prata med detta om?? Nej jag blir inte sur av att bli bort prioriterad hela tiden...men sårad.. Jag tänker inte säga det till henne...vill hon inte umgås så vill hon inte...men nu ältar jag detta... Enannan väninna vräker ur sig kommentarer hela tiden som att jag har det för städat hemma... Till och med har jag hört omvägar att hon på något sätt menar på att jag städar och det går ut över tid jag kunnat ägna mina barn... hon suckar om hon är här och fikar och mina barn skrattar högt eller jag riktar min uppmärksamhet mer mot barnen än på henne... En annan vänninna har vräkt ur sig andra kommentarer i ansiktet på mig och nu är det ren tortyr i självgransknung och ältande.... Vad gör jag som är så fel... Fy snacka om downperiod... Planerar bröllopsfest för nära och kära men vilka är det eg? ...nä gud... Mitt ordspråk är ju bit ihip...inte bryt i hop.... Någon som orkat läsa allt detta??? Kram till dig i såfall :)

Tack snälla för ditt inlägg! Nej jag brukar inte alls vara så här. Har inga hjärtklappningar eller så bara dessa gråtatacker och nedstämdheten.. Jag är den som normalt biter i hop och stöttar andra. Man ska vara tacksam för det man har i livet och absolut, bara av att titta på och umgås med mina små barn och m2b så är lyckan given, de är mitt allt. min nuvarande sinnesstämning skrämmer mig lite eftersom mitt fönuft säger, ta dig ur detta, sluta analysera..sluta deppa... Det är nästan så jag själv kan säga att jag av någon utlösande faktor, halvt knäckts mentalt, eller har man bara fått sig en rejäl törn... M2b finns där och stöttar, han är otroligt stark och målinriktad med det menar jag att han lyssnar och ger kloka svar som bryter mitt nuvarande ältande... Han påminner om att inte slösa enegi på negativa saker/intryck/människor men nu verkar det som att det inte räcker fullt ut för mig... Tror som du säger att bröllopet triggade igång vissa känsliga bitar...ja som i att ens bästa väninna brukar vara den som finns vid brudens sida... Jag står själv som det ser ut i dag. Ett enkelt ja svarar jag på din fråga om jag har höga krav på mig själv men tills nu har jag njutit av allt jag fått uträtta och av att se det jag uppnår i livet. Jag har sett det som ett privilegium att ha ett högpresterande arbete, hus familj, ja hela faderullan. Men nu tvivlar jag på mig själv... Kanske jag inte fixar det här?

Håller jag på att bryta ihop??

INNEHÅLL