Håller jag på att bryta ihop??

Hur länge har detta pågått? Kom det plötsligt (det du säger att du överanalyserar) eller smygande? Det låter jättejobbigt. Är du en högpresterande person som har höga krav på dig själv? Låter som att du går igenom en inre kris, en period av nedstämdhet eller extrem stress. Är det just dessa specifika relationer som gör dig ledsen eller är det fler saker? Får du fysiska symtom (hjärtklappning, huvudvärk, yrsel) också?
Hittar du glädje i livet och kan ibland bortse/skaka av dig detta eller är känslan som du beskriver konstant?
Vad säger din m2b, känner han att något inte stämmer hos dig? Kanske är det inte så att alla vänt dig ryggen utan att du, som du resonerar kring, övertolkar signaler och är hylervigilant; att du bara registrerar allt dåligt eller att allt är riktat mot dig.
Kan vara stressen kring bröllopet som tillsammans med några bitska kommentarer gjort att du blivit nedsetämd eller drabbats av någon slags utmattnings-/stressreaktion.

Mitt råd är att gå och prata med någon. Det måste kännas otroligt påfrestande för dig och det är säkert många som är i din situation! Ibland blir det bara för mycket helt enkelt, så låser sig kroppen och knoppen och man känner inte igen sig själv.

Tack snälla för ditt inlägg! Nej jag brukar inte alls vara så här. Har inga hjärtklappningar eller så bara dessa gråtatacker och nedstämdheten.. Jag är den som normalt biter i hop och stöttar andra. Man ska vara tacksam för det man har i livet och absolut, bara av att titta på och umgås med mina små barn och m2b så är lyckan given, de är mitt allt. min nuvarande sinnesstämning skrämmer mig lite eftersom mitt fönuft säger, ta dig ur detta, sluta analysera..sluta deppa... Det är nästan så jag själv kan säga att jag av någon utlösande faktor, halvt knäckts mentalt, eller har man bara fått sig en rejäl törn... M2b finns där och stöttar, han är otroligt stark och målinriktad med det menar jag att han lyssnar och ger kloka svar som bryter mitt nuvarande ältande... Han påminner om att inte slösa enegi på negativa saker/intryck/människor men nu verkar det som att det inte räcker fullt ut för mig... Tror som du säger att bröllopet triggade igång vissa känsliga bitar...ja som i att ens bästa väninna brukar vara den som finns vid brudens sida... Jag står själv som det ser ut i dag. Ett enkelt ja svarar jag på din fråga om jag har höga krav på mig själv men tills nu har jag njutit av allt jag fått uträtta och av att se det jag uppnår i livet. Jag har sett det som ett privilegium att ha ett högpresterande arbete, hus familj, ja hela faderullan. Men nu tvivlar jag på mig själv... Kanske jag inte fixar det här?

Vad bra att din m2b är så stöttande och att du kan prata med honom. Han verkar vara en klippa.
Vågar du konfrontera dina vänner tror du? kanske kan det göra att ältandet släpper, att du "får ur dig" dina känslor? Oavsett vad de svarar så har du då åtminstone gjort dig själv en tjänst och tagit upp det som du ältar och grubblar på varje dag.
Om du inte vill konfrontera, vilket ingen skulle döma dig för heller, så försök att, som din man säger - lägg energi på annat. Hitta på saker som är roliga och umgås med personer som är viktiga för dig och som älskar dig för den du är. Ibland är det så att man måst rannsaka sina relationer och då kan man komma till riktigt svåra insikter. Att rensa livet på negativ input är svårt och kräver mod.
Oavsett om det är du som övertolkar dina vänners avsikter eller om det 'är så att dina vänner inte är på din sida, så är detta något som tar upp mycket tid och skapar mycket ångest hos dig. Ett tips, som används i KBT, är att sätta en timme om dagen till att grubbla över detta. Den här timmen ska du inte göra något annat än att grubbla, gråta och känna ångest. Lägg helst inte timmen på kvällen innan du går och lägger dig, utan gärna på förmiddagen när du har en ensam stund. Efter detta så får du inte tänka på det. Alls. Spara det till nästa gång, helt enkelt. Efter ett tag kanske du kan dra ner på grubbeltiden, till 45 minuter.
Du är inte ensam!

Anonym:

Känner med dig! Har själv gått igenom liknande perioder i mitt liv och ur min backspegel så rekommenderar jag starkt att du går och pratar med någon, skjut inte på det utan gå till en läkare som i sin tur kan referera till någon.

Det är inte omöjligt att bröllopsstressen var "droppen" och utlöste en tillfällig depression. Gå och prata med en utomstående psykolog eller terapeut som sedan kan hjälpa dig, en stöttande partner är underbart men inte samma sak.

Försök inte att göra det själv och trycka undan det vilket jag gjorde. Jag är idag mer eller mindre igenom det(kan fortfarande överväldigas av den ältande hopplöshetskänslan men då går det snart över) men jag har fått betala ganska dyrt för det genom att min kropp började säga ifrån med en massa otrevliga stressrelaterade symptom som jag nu har mer eller mindre permanent. Vänta inte för även om det är väldigt individuellt så kan du drabbas av allt från panikångest till alopecia och stresseksem.

Känner verkligen med dig! Det starkaste du kan göra just nu är att faktiskt att söka hjälp tidigt!!