Pappa kom inte på bröllopet..

förlåt om jag är en petimäter nu men det bara skär sig i hela mig när du kallar bröllop och begravningar för "event". Event är reklamjippon och mässor och företagskickoffer. Bröllop och begravningar är inte det.

För att gå ontopic igen så tror jag att du helt enkelt måste acceptera att din pappa har "valt sida", jag skulle inte lägga mer kraft på att få en bra relation med honom när han bara gör dig besviken gång på gång. Tråkigt att han inte vill vara en del av ditt liv, men det kan man ju inte tvinga honom till. Eventuellt skulle du ju kunna försöka förklara hur du känner och att du gärna vill att han ska ha en större del i ditt o dina barns liv, men risken är kanske att du bara blir mer sårad...

Man "väljer" inte datum för begravningar. Folk brukar oftast inte planera in att dö lägligt för att sabba någon annans bröllop. Nu får ni väl ändå ge er mer eran bröllopsegocentrering! Begravningar är inte samma sak som bröllop fast tvärt om med planering i åratalsvis innan. I absolut bästa fall har man tre veckor på sig och så får man hoppas att alla närstående kan ta ledigt/ resa dit för att närvara. Det kanske inte ens var styvmodern som bestämde datumet, det kanske var hennes syskon eller hennes mor/ änkan, eller någon annan eller andra tillsammans. Det kanske inte ens fanns någon möjlighet att välja datum ö.h.t - så var det när min farfar begravdes. Det var det datumet som gällde liksom, take it or leave it.

Jag måste säga att jag håller med Chicita här faktiskt... att stötta en närstående i sorg går över att dela en närståendes glädje. För glädjen kan man uppleva igen tillsammans, men att vara där för någon i sorgen - det kan man bara göra just då och där. Jag har aldrig tänkt på det så innan, men det är ju klart att det är så...

Som sagt, det är ju väldigt ledsamt att du TS inte har någon bra relation med din pappa och som andra sagt redan, kanske hade det varit lättare att förstå om ni hade haft en bra relation i grunden att han prioriterade att vara med på sin svärfars begravning över att vara med på sin dotters bröllop... men tyvärr är ju livet så ibland. Vad kan man göra annat än att bryta ihop och gå vidare?

Det är jag som har postat inlägget ovan, jag råkade bara markera "anonym" när jag skickade det :)

Först vill jag bara påpeka att jag inte har sagt att någon i tråden är egocentrerad - eftersom det nu blev en sån diskussion om det - utan jag skrev "bröllopsegocentrering" som ett uttryck för att man ibland får känslan här på BT av att bröllop går före allting annat, och åtminstone jag tycker inte att det är så.

Sen vill jag ge tre tummar upp till Passionsblomman för allt klokt hon skrev!