Pappa kom inte på bröllopet..

Dåligt av din far!!!

Har har ju satt ribban där tycker jag.
Fattar inte hur han kan välja begravning framför bröllop. Ok om det hade varit en som va närmre släkt med honom, men inte som i detta fall.
Jag känner mig så ledsen för din skull. Jag skulle ha varit förkrossad. Men tänk på: det är hans förlust!!

Hur länge har han varit tillsammans med sin fru, det tycker jag spelar roll. Sen om ni inte har väldigt nära kontakt sedan innan och någon nära till hans fru dör är det i mina ögon inte konstigt att han väljer att följa med på begravningen istället. Hur sårande det än känns för dig, så verkar han stå sin frus familj närmare då blir det valet naturligare. Sen om det är rätt eller fel kan ingen svara på.

För mig är ju ett bröllop ett utmärkt tillfälle att sträcka ut en hand för att gräva ner gamla stridsyxor så du kan ju tänka dig vad jag tycker egentligen ;). Och du har uppenbarligen samma åsikt som mig.

Jag hade nog inte blivit lika sårad som dig, för jag hade inte tillåtit mig att hoppas på att bli satt i första rummet i det läget. Det är liksom dags att du fattar ett beslut om du ska låta din far såra dig gång på gång i fortsättning eller om det är nog nu. Du kan inte ändra på honom men du kan ändra på hur du förhåller dig till honom.

 

Jag fick tvärtom resultat av mina inbjudningar på vårat bröllop, det var ju mitt andra bröllop och jag vet inte riktigt hur jag tänkte men jag trodde inte att min familj skulle tycka det var så viktigt men det tyckte dom Alla kom även min styvbror med fru som inte var med på mitt första bröllop. Så jag tycker din far är knepig ja

Nej, jag tycker inte att du överreagerar. Särskilt inte med tanke på att han inte ens kunde bemöda sig att svara! Om han nu verkligen var tvungen att gå på begravningen skulle han, om han brydde sig, genast ringt upp dig, förklarat att det tyvärr var helt omöjligt, att han var väldigt ledsen för det, och hört om ni kunde träffas någon eller några dagar efter bröllopet istället så att han fick gratulera er.

Du måste nog tyvärr inse faktum att han har abdikerat från papparollen och inte bryr sig särskilt mycket. Det gör ont, men jag tror det gör mer ont att fortsätta hoppas och bli besviken varje gång.

Hade det varit jag skulle jag ha slutat höra av mig och väntat på att han skulle visa intresse och ta nästa initiativ.. Det är ju trots allt han som är föräldern.

förlåt om jag är en petimäter nu men det bara skär sig i hela mig när du kallar bröllop och begravningar för "event". Event är reklamjippon och mässor och företagskickoffer. Bröllop och begravningar är inte det.

För att gå ontopic igen så tror jag att du helt enkelt måste acceptera att din pappa har "valt sida", jag skulle inte lägga mer kraft på att få en bra relation med honom när han bara gör dig besviken gång på gång. Tråkigt att han inte vill vara en del av ditt liv, men det kan man ju inte tvinga honom till. Eventuellt skulle du ju kunna försöka förklara hur du känner och att du gärna vill att han ska ha en större del i ditt o dina barns liv, men risken är kanske att du bara blir mer sårad...

Skulle aldrig gå på min svärmors begravning FRAMFÖR min dotters bröllop!
Aldrig!

Tycker att det värsta är att din pappa egentligen inte ens berättade/svarade utan bara struntade i att komma.
Han kudne åtminstonde sagt att han skulle på begravning istället.

Jag som nyss har gått igenom en begravning av min mamma kan ju ge en annan sida...
Skulle min sambo valt att gå på sin brors bröllop (vi har inga barn själva än) framför att vara vid min sida på begravningen så hade jag nog inte kunnat förlåta honom. Hans stöd i den svåra stunden var ovärderligt och jag hade inte klarat mig utan honom.
Och i all sorg och förvirring så hade jag nog inte heller kommit ihåg att svara på om jag skulle komma på bröllopet eller inte.

Det verkar ju som om han inte har så bra kontakt med dig (TS) och det är beklagligt.
Men bröllop reparerar inte trasiga kontakter eller förhållanden med släktingar tyvärr. Utan det brukar snarare vara tvärt om. Som brudpar så hamnar man i sin bröllopsbubbla och tror att alla andra ska förstå hur stor grej det är och att alla ska prioritera ens bröllop.
Jag är själv där, så jag vet hur lätt det är att falla i den gropen...

Min pappa och jag har inte haft världens bästa relation under min uppväxt. Men det förändrades för många år sen... När jag började bli vuxen och kunde prata med pappa på ett annat sätt så kunde jag förklara varför jag blev så sårad och hur han sårade mig. Och hur allt hade börjat (redan när jag var 3 och hans dåvarande "nya" tjej behandlade mig illa när han var på jobbet). Nu har vi reparerat vår relation och han kommer vara en viktig person på bröllopet och festen efteråt, även hans nuvarande sambo (sen ca 20 år tillbaka) kommer att vara där. Som "ersättning" för min nyss avlidna mamma faktiskt...
Ibland måste man riskera relationen för att komma över det som varit.

Om du vill ha en bra relation med din pappa så får ni nog starta om. Som vuxna människor och inte som far och dotter. Låt sen relationen mogna till en mer far/dotter-relation.
Som bara vuxna människor som känner varandra så behöver besvikelsen inte bli så stor när du känner att han prioriterar andra.

Trist att du blev så besviken i alla fall, och hoppas att du hade en underbar dag ändå.

Chicita

"Skulle min sambo valt att gå på sin brors bröllop (vi har inga barn själva än) framför att vara vid min sida på begravningen så hade jag nog inte kunnat förlåta honom"

Så du hade alltså valt att gå på din svärmors/svärfars begravning istället för din dotters/sons bröllop?
Men det kanske inte är lika lätt att tänka sig in i den situationen om man inte har egna barn än.
Kan inte föreställa mig ens hur någon kan välja nåt annat före sina egna barn.

Ja jag skulle vilja vara ett stöd för min sambo som av förståeliga skäl säkert är rätt nerbruten om vi var i den situationen.
Kan ju kontra med att "det kanske inte är lika lätt att tänka sig in i den situationen om man inte förlorat en förälder eller närstående än"...

Jag hade varit väldigt ledsen över att missa bröllopet. Men fira kan man göra en annan dag. Att ställa upp och vara ett stöd kan man dock inte sätta datum på. Jag skulle aldrig lämna min andra hälft ensam med sin sorg. Det skulle vara själviskt

Jag tror att det här beror lite på hur infekterad relationen är från början. Om T.S hade haft en bra relation med sin pappa så hade kanske hon inte hade blivit lika sårad över att pappan gick på begravningen. Å andra sidan: hade relationen varit ok hade kanske inte styvmodern heller valt att ha begravningen samma dag som bröllopet. Och hade det varit den enda dagen som begravningen kunde vara på så hade pappan ringt sin dotter och beklagat allt detta men att han känner att han måste finnas där för sin nya och att han kommer och gratulerar brudparet någon annan dag.

 

Jag har blivit sviken av min pappa i alla år. Han kom inte på min konfirmation, inte min student, inte många av mina födelsedagar. Sedan blev jag äldre och bestämde mig för att jag är en vuxen person, inte längre ett barn som behöver sin pappa utan en vuxen som behöver en relation med sin pappa. Och jag bestämde mig då för att välja den relationen jag kunde få istället för ingen alls. När all denna besvikelse släppte kunde jag plötsligt njuta av den tid vi ändå kunde få. Vi hälsar på varandra oftare och ringer oftare. Jag känner att han älskar mig, på sitt sätt, han kan bara inte visa det som jag kan. Och jag är såååå lycklig att jag valde den vägen istället för någon annan. Det är ju ändå i slutändan bara jag själv som kan påverkar hur jag mår.

Sista stycket var förstås riktat till T.S och inte till dig Chicita! :)