Pappa kom inte på bröllopet..

Ja jag tror att det kan bottna i det som du säger.
Och du beskriver så bra det jag försökte få fram i mitt första inlägg...

Vi hade inte så mycket val när det gällde mamma. Ofta är det så när någon dör mitt i sommaren. Dom vill då ha begravningen så fort som möjligt pga att kroppen ju börjar brytas ner så fort pga värmen. Fonus sa "Torsdag om 2 veckor. Vilken tid?"... Inget alternativ om dag eller vecka liksom.
Det blev kaos i huvudet då... Vilka ska vi ringa? Har vi koll på vilka som vill komma och vad har vi för möjligheter att kontakta dom? Och alla beslut... Usch. Jag hoppas ni slipper vara med om det på många många år än...
Jag kan helt klart säga att om vi hade varit bjudna på något annat den dagen så hade inte jag kommit ihåg att avboka det. Och min sambo har inte koll på sånt, så han hade inte tänkt på det heller...

Nä, det kan ju mycket väl vara så! Men som sagt; är man van vid att ens pappa beter sig så, så blir det bara ännu en droppe i bägaren...

Jo och jag förstår det också...
Jag ville som jag ju skrev, ge en annan sida av saken helt enkelt...
Och det har jag gjort nu

Man "väljer" inte datum för begravningar. Folk brukar oftast inte planera in att dö lägligt för att sabba någon annans bröllop. Nu får ni väl ändå ge er mer eran bröllopsegocentrering! Begravningar är inte samma sak som bröllop fast tvärt om med planering i åratalsvis innan. I absolut bästa fall har man tre veckor på sig och så får man hoppas att alla närstående kan ta ledigt/ resa dit för att närvara. Det kanske inte ens var styvmodern som bestämde datumet, det kanske var hennes syskon eller hennes mor/ änkan, eller någon annan eller andra tillsammans. Det kanske inte ens fanns någon möjlighet att välja datum ö.h.t - så var det när min farfar begravdes. Det var det datumet som gällde liksom, take it or leave it.

Jag måste säga att jag håller med Chicita här faktiskt... att stötta en närstående i sorg går över att dela en närståendes glädje. För glädjen kan man uppleva igen tillsammans, men att vara där för någon i sorgen - det kan man bara göra just då och där. Jag har aldrig tänkt på det så innan, men det är ju klart att det är så...

Som sagt, det är ju väldigt ledsamt att du TS inte har någon bra relation med din pappa och som andra sagt redan, kanske hade det varit lättare att förstå om ni hade haft en bra relation i grunden att han prioriterade att vara med på sin svärfars begravning över att vara med på sin dotters bröllop... men tyvärr är ju livet så ibland. Vad kan man göra annat än att bryta ihop och gå vidare?

Jag håller med både Chiqita och knyttan. Jag, personligen, är hellre ensam i glädje än i sorg. Och om man inte ens har en bra relation innan, så blir det ännu mer självklart att stötta den man står nära, i sin sorg, än att närvara på ett bröllop med någon som man inte längre har en så nära relation med. Det kanske låter hårt, men så skulle jag absolut göra. Även om jag hade en nära relation till mitt vuxna barn, skulle jag ändå välja att gå med min blivande man på begravningen av hans föräldrar, om den situationen skulle inträffa. Jag kan relativt enkelt sätta mig in i den situationen, eftersom jag har barn i "giftasvuxen" ålder, och jag har en riktigt god relation till dem. Men eftersom man verkligen kan fira en annan dag, och det är så mycket viktigare att ha stöd i sorg, än i glädje, skulle valet vara väldigt enkelt och självklart för min del. Det är naivt att tro att man skulle välja datum för begravning fritt, man får nog allt ta det som finns ledigt där... Summa summarum, så tycker jag alltså att det är fullt förståeligt att ts pappa valde att gå på hans svärfars begravning, före sin dotters bröllop, och detta trots att jag har egna, vuxna barn...eller kanske just därför?

Jag väljer att följa med min man på begravning av någon av hans närstående framför vems som helsts bröllop alltid aldrig jag skulle lämna min man ensam vid ett sådant tillfälle, när han behöver mig som mest. Och jag vet att min man skulle göra samma val.

Jag visste inte att det var svärfar som blev begrav när jag skrev ovanstående. Det förändrar saken en hel del för mig.

Men vem var det som begravdes?
Först trodde jag det var hans sambos mamma/pappa, men nu läser jag att det var en i släkten..
Det kan ju lika gärna vara någon jätteavlägsen släkting som man bara går på begravningen för rutinens och sakens skull? T.ex  jag gick på min pappars fasters begravning (vilken jag aldrig träffat innan) bara för att.. Jag kände inget speciellt för detta..
Det är klart lite svårt att veta vad man själv skulle gjort när man inte riktigt vet vem som har gått bort..

oj då! missade visst denna meningen!

Ja det är ju svårt att välja mellan bröllop och begravning. En begravning är ju ett avslut...ett sista farväl och sen är det inget mer. Ett bröllop är ju början på något och det finns tillfälle att träffa personerna senare och fira årsdagar etc. Man firar ju liksom inte årsdagen av en begravning...inte jag i alla fall... mer än att man besöker graven eller är i kyrkan och tänder ett ljus.
Det som jag tycker är sveket i den här frågan är att inte höra av sig. Även om man är mitt i en stor sorg så får man inte glömma bort sina barn. Inte i mina ögon i alla fall... Men det är väl kanske där problemet ligger. Han är inte villig att ge dig den respekten och kärleken som du vill ha och så blir du ledsen och besviken. Det är väl kanske där du måste börja nysta för att inte fortsätta att bli besviken i framtiden...

Lite hårt sagt tycker jag. Som jag tidigare har skrivit så är det inte så enkelt som att pappan väljer en begravning före bröllop, utan att T.S alltid känner sig bortprioriterad i alla lägen, och nu även på sin egen bröllopsdag. Som jag också skrev: man kan inte alltid välja begravningsdag utan den blir när den blir, men råkar den sammanfalla så kan han åtminstone ringa sin dotter och förklara läget, beklaga att det krockar och säga att han kommer en annan dag. Hade relationen varit normal så hade förmodligen inte T.S reagerat som hon gör.