passionsblomman skrev 2011-08-08 16:23:41 följande:
Den här delen visar ju väldigt tydligt att den här historien iallafall inte alls handlar om ett barn som blivit övergivet och sviket att sin pappa sedan barnsben. Det här handlar om ett vuxet barns relation till sin pappa och besvikelser i samband med att han bildat ny familj och det kommit fler barnbarn än hans biologiska med i bilden.
Varför är din relation till din pappas fru dålig? Är det verkligen så enkelt att hon är elak och missunsam och en fullblodsegoist?
Är din pappa en dålig initiativtagare allmänt sett och hon en som planerar och hittar på mycket? -I mitt eget förhållande lever jag med en riktig "joiner" som tycker det är jättekul att göra saker-som någon annan tagit initiativ till. Jag är fullt medveten om att jag riskerar att misstänkas för att styra honom, när han själv egentligen är kass på att ta sig för saker och bjuda hem folk etc. Det är JAG som föreslår även umgänget med hans släkt och familj många gånger. Jag är rätt säker på att om min sambo vore i din papaps skor, skulle han vara rätt dålig på allt sådant där, som presenter och planera i besök osv.
Min egen pappa är rätt slö och tänker inte längre än hans egen bubbla räcker heller ofta. Så då tar JAG ansvar för att besök ska bli av. Som nu, när vi i månadsskiftet ska på fest, så har jag helt sonika mer eller mindre upplyst papap om att hans barnbarn vill komma och sova över hos honom den helgen "för jag vill vara mer själv med morfar" Och så blir pappa lite smickrad och glad, och lagom stressad över ansvaret. Men jag vet mycket väl att han inte skulle ta det initiativet själv. Han är helt enkelt inte bra på att skapa de där tillfällena och är alldeles för mycket som en unge själv i viss mån. Så är det. Jag accepterar det och tar honom som han är. Jag gläds åt den kontakt min son och han får och att jag kan vara med och styra fram det.
Iallafall; det är sällan så enkelt att det går att sätta horn på huvudet på en enda person i sådana här draman. Du är också medansvarig för hur relationerna ser ut och jag undrar-hur har du välkomnat den här nya kvinnan? Hur har det umgänge ni haft sett ut?
Åter privata exempel: min mamma har nyligen träffat och flyttat ihop med en ny man. Hon är otroligt sårad över hur otrevligt bemött han blivit av min ena syster och hennes kille. Jätteledsen. Jag å min sida, vet hur min syrra känner och att hennes och mammas relation just nu är aningen spänd-inte minst för att mamma ser en del baksidor med syrrans förhållande med SIN man. Värsta soppan! Och där står jag och ser och förstår åt alla jäkla håll. vad blir då min uppgift? Jo, att faktiskt låta bli att ta på mig medlarrollen och skita i deras hela soppa, låta dem ta hand om det och kommunicera själva. Inte alls så lätt jämt.
Peta lite på ytan på vilken familj som helst, så finns här alla dessa olika konflikter, känslor, småaktigheter och infektionshärdar. och det brukar finnas en hel del rätt rejält knöliga mattor, under vilka skiten sopats i åratal, till dess någon-gärna under julfirandet, helt enkelt snubblar på en och allt ligger synligt på golvet i en enda röra.
Jag tror du måste syna saker och beteenden lite mer i sömmarna, och vända på steken några varv för att se olika sidor här. Ska en förändring bli möjlig måste du antagligen hitta något du själv kan göra för att förbättra läget. Att svälja stoltheten inför vad du tycker han borde kan vara en sak. Och att försöka lägga bort avundsjukan.
Min sons situation gentemot andra kusiner är inte alls så rättvis i alla stycken, av flera skäl, men det är ingen idé att hänga upp sig på det, utan fokus måste ligga på den kontakt han verkligen kan få, istället för på hur jag önskar att somligt hade varit.
Ännu ett välskrivet och välformulerat inlägg från passionsblomman!
