Pappa kom inte på bröllopet..

Jag tror att det här beror lite på hur infekterad relationen är från början. Om T.S hade haft en bra relation med sin pappa så hade kanske hon inte hade blivit lika sårad över att pappan gick på begravningen. Å andra sidan: hade relationen varit ok hade kanske inte styvmodern heller valt att ha begravningen samma dag som bröllopet. Och hade det varit den enda dagen som begravningen kunde vara på så hade pappan ringt sin dotter och beklagat allt detta men att han känner att han måste finnas där för sin nya och att han kommer och gratulerar brudparet någon annan dag.

Jag har blivit sviken av min pappa i alla år. Han kom inte på min konfirmation, inte min student, inte många av mina födelsedagar. Sedan blev jag äldre och bestämde mig för att jag är en vuxen person, inte längre ett barn som behöver sin pappa utan en vuxen som behöver en relation med sin pappa. Och jag bestämde mig då för att välja den relationen jag kunde få istället för ingen alls. När all denna besvikelse släppte kunde jag plötsligt njuta av den tid vi ändå kunde få. Vi hälsar på varandra oftare och ringer oftare. Jag känner att han älskar mig, på sitt sätt, han kan bara inte visa det som jag kan. Och jag är såååå lycklig att jag valde den vägen istället för någon annan. Det är ju ändå i slutändan bara jag själv som kan påverkar hur jag mår.

Sista stycket var förstås riktat till T.S och inte till dig Chicita! :)

Som ett barn till en föräldern som inte verkar bryr sig är det lätt att ge upp och strunta i allt och få inställningen att: nej jag skiter i det här, vill han inte ha mig i sitt liv så slipper han! Egentligen vill man bara skrika ÄLSKA MIG men det gör för ont. Därför tycker jag att det var hårt att skriva att man är egocentrisk. Man kan absolut skriva hur man själv ser på saken, men med en vänligare framtoning.

Jag tycker inte jag har skyllt på pappan alls; jag har skrivit hur jag tycker att det borde ha fungerat och jag menar att jag förstår hur T.S känner det efter att ha kännt sig sviken hela sitt liv. Därför gav jag även rådet att göra det hon kan för att behålla relationen och inte bli bitter.

Jo, men en förälders svek förföljer en hela livet. Man blir lika sårad som när man var barn. Men jag skrev just också att man borde släppa på besvikelsen och ta till vara på den relationen som finns. Och då kan det vara tvunget att man själv är den vuxna i relationen och tar tag i detta. Förstår dock inte hur det skulle vara så vansinnigt barnsligt att fråga i efterhand varför han inte kom? Kanske smartare att ringa innan, men är man sviken så kanske man inter orkar det.

Men ang egocentrisk: jag svarade en person som skrev ordet egocentrisk. Då citerade jag det och tyckte att det var ett starkt ord att använda. Sen citerade du mitt svar och argumenterade emot mig. Som jag sedan försvarade.

Angående: "Du har rätt till din åsikt, jag har rätt till min, är det rimligt?" Ja, om du läser vad jag skriver så är det ju precis det jag skriver! Men man kan lägga fram sina åsikter på ett vänligare sätt, när T.S nu dessutom skriver att hon är ledsen.

Egocentrisk tycker jag var ett väl hårt ord i detta, det var det enda jag har reagerat på! Ber om ursäkt för att jag var otydlig i detta och du uppfattade det som ett påhopp. Och jag har inte räknat antalet som svarat vad; men flera tycker att T.S inte har överreagerat. Må hända att man kan ha gjort på ett annat sätt, men jag har full förstelse för besvikelsen hon känner. Att det alltid har varit såhär är ju en förklaring på varför det blev som det blev, men långt ifrån en ursäkt för en far som aldrig funnits där för sitt barn, om det är så T.S upplever det.

Men självklart får vi alla tycka olika, jag har aldrig påstått något annat! T.S bad om åsikter i detta, och tycker man att hon har överreagerat så får man tycka det! Förstår faktiskt inte varför du antyder att jag menat att alla ska hålla med henne och ljuga för att göra henne nöjd? Jag upplever som att du har överreagerat lite på mina inlägg istället.

Som sagt: jag har reagerat på ordet egocentrisk. Jag ber om ursäkt att jag använde det i mitt svar till dig, men jag förklarade där varför jag hade svarat om jag gjorde till Knyttan, som använde det ordet. Och det var det jag menade med att lägga fram det på ett vänligare sätt. Mitt svar var ingen pik till dig.Och Knyttan och jag har "kommit överens" för länge sedan, även om vi tycker lite olika i vissa saker.

Nu är jag en smula trött på att återupprepa mig, så låt oss komma överens om att det har blivit missförstånd kring detta och släppa den här diskussionen.

Jag vidhåller här att problemet inte är att han gick på begravningen, utan hur han skötte allt runt omkring. Hade inte allt kännts bättre om han hade ringt dig och beklagat att det krockade, men att han kommer en annan dag? Jag förstår att du är besviken, men tänk på att alla dessa känslor egentligen bottnar i 32 år av besvikelse, inte att han inte kunde komma på ditt bröllop... Min pappa kom inte på min student för att han hade varit ute och rest och var lite trött och behövde vara hemma och tvätta efter resan, typ. Jag var ganska förbannad kan jag säga. Men hade han ringt och sagt att hans frus pappa måste begravas just denna dag så hade jag blivit besviken men inte förbannad... Jag hade förstås förväntat mig att han kommit en annan dag och gratulerat. Framför allt hade jag förväntat mig att han hörde av sig överhuvudtaget. Och jag hade nog förväntat mig att han gått på begravningen trots allt.

Och som jag tidigare har skrivit: det är inte alls säkert att han inte VILL ha kontakt med dig och dina barn. Han kanske bara har svårt att visa känslor och är dålig på att hålla kontakt. Han hälsar på hennes barnbarn är ju inte för att han tar initiativ till det, utan han fööljer med henne. Man kanske kan kalla honom toffel, lat, dålig far - det mesta, men VET du att han inte vill ha kontakt? Här kan du vara den vuxna i relationen och TA kontakt, och var envis så kanske han kommer igång också till slut