Pappa kom inte på bröllopet..

Som sagt: jag har reagerat på ordet egocentrisk. Jag ber om ursäkt att jag använde det i mitt svar till dig, men jag förklarade där varför jag hade svarat om jag gjorde till Knyttan, som använde det ordet. Och det var det jag menade med att lägga fram det på ett vänligare sätt. Mitt svar var ingen pik till dig.Och Knyttan och jag har "kommit överens" för länge sedan, även om vi tycker lite olika i vissa saker.

Nu är jag en smula trött på att återupprepa mig, så låt oss komma överens om att det har blivit missförstånd kring detta och släppa den här diskussionen.

TS;
Din pappa har helt rätt-det var synnerligen "klantigt" att inte svara dig på din inbjudan.
Jag förstår att det smärtar att ha sträckt ut en hand som ingen tog den här gången heller. Även om sorgen i hans hem rört om tillvaron och han nog fått finnas till mycket för sin fru också.

Jag vet en hel del om hur komplicerade och infekterade relatioer mellan föräldrar och barn kan vara i flera generationers led och åt båda håll. Jag tänker inte sitta och döma eller tycka om just er relation utifrån anonym och ensidig internetinformation. Det finns såklart en människa även bakom "pappa" och även han har en berättelse och känslor.
Men hur svek känns, det vet jag och jag har all respekt för att du är ledsen och känner dig övergiven.

På ett sätt är det synd att en sådan sak ställs på sin spets just inför ett bröllop. Kanske har ni så länge haft en så dålig relation att ni hade behövt börja på ett annat plan och bara ni två, hellre än med bröllopsbaluns och allt som kommer med det.

Om det är försent bestäms till viss del av huruvida du inom dig fortfarande har en dörr på glänt inför möjligheten att skapa en relation med din pappa. Den dörren måste isåfall öppnas på vid gavel och ska ni gå in genom den, så behöver det ske utifrån den vuxna kvinna du är idag och de möjligheter som finns. Du kommer att ehöva göra upp med allt det sårade och en del av det beöver du kanske konfrontera honom med, annat måste du kanske släppa, som en ryggsäck du väljer att låta bli att bära med dig längre. Besvikelse och avundsjuka, hans tillkortakommanden och ofullkomlighet osv, är sådant du kanske kan välja att veta om, men förlåta?

Det förlåt han sa nu, hur kändes det i dig? Äkta? Ärlig menat eller bara i förbifarten?
Att bryta helt med en förälder är ingen liten sak och jag tycker allmänt sett att man ska ge varandra många chanser innan man slår spiken i kistan.

Min relation till min egen pappa var i många år i det närmaste obefintlig. Jag hade hoom inte, och att växa upp utan honom har givetvis format mig. men idag har vi en nära och god relation utifrån vilka vi är som människor och hur vi vill att vår fortsättning ska bli. Jag är mest av allt glad att han lever och att jag har chansen att prata med honom och fick lära känna honom innan döden skiljer oss åt.

Till väldigt stor del har både den relationen -OCH relationen till min mamma för den delen- kunnat bli som de är idag för att jag själv valde att bli vuxen på allvar. I det, insåg jag, ligger att i hjärtat förstå hur små vi är som människor, hur många misstag vi gör, och hur ofta vi inte räcker till-inte ens när vi blivit någons mamma eller pappa. Jag förlät mina föräldrar deras mänsklighet kan man säga. I det låg en stor befrielse.

Jag önskar dig något liknande utifrån er situation.

När det gäller just frågan om begravning och valet däremellan, är det inte alls självklart i min värld att valet borde vara bröllop, men det betyder inte att jag tycker du överreagerar. Jag förstår att det är en jättebesvikelse. Men att det blev så att dessa två krockade, känns inte som huvudproblemet er emellan, och jag tycker det vore väldigt synd om du låter det bli det som gör att du stänger dörren. Säger jag, utan att veta vidden av sprickan mellan er för övrigt. 

jag tycker verkligen inte att du överreagerar, ens barn ska komma före allt oeberoende av hur gamla dom är...tycker jag.

Tycker du verkligen det? På fullt allvar och i alla lägen?

För just den inställningen-att man i egenskap av barn alltid ska komma först, anser jag själv är en ganska bortskämd och sned syn på livet. (-Detta tar jag nu helt utanför själva huvudämnet i tråden,  på ett mer allmänt plan i samhället.)
 
Om man växer upp i den tron att ,man själv alltid går först och gärna dessutom därför ska få styra allting, för gud sig förbarme om man ibland har tråkigt eller inte tycker att en sak man "utsätts för" är direkt jättekul-som skola, ett jobb eller något annat hemskt "måste" som elaka vuxna tvingar på en, ja då är det kanske inte så konstigt att man idag har en generation ungdomar som egentligen ska vara på arbetsmarknaden, men som folk häpnar när de ser attityden hos. Nämligen "jag gör bara precis vad jag har lust med, när och om jag får lust. Hur det drabbar andra? Inte vet jag. Vem bryr sig?"

Jag tror att många föräldrar tänker precis som du "Det är ju barnen, så de går före allt" och därmed har vi fått vad vi populärt kallar "curlingföräldrar" som istället för att lära sina barn en väg till självständighet och ett liv där man klarar att ta ansvar och hantera konsekvenser, klarar att prioritera osv, sopar banan för sin avkomma så allt blir minsta möjliga motstånd och i förlängningen skapar man odrägliga medmänniskor som inte utvecklat vare sig empati, integritet eller andra skills man faktiskt behöver för att kunna leva ett liv som kan kallas vuxet i sann bemärkelse.

Bara för att min son är det dyrbaraste jag har, innebär det inte att jag tänker lära honom att han alltid kommer först. Han är viktig-men det är andra också.

Alla är vi någons barn. Om det är så att man bara kan komma först i den egenskapen, så innebär det i sin tur att den dag man inte har sina föräldrar längre, så kan man aldrgi mer komma i första hand vid något tillfälle. Ibland kanske en mamma eller en pappa, en vän, en syster eller en bror går före? Till och med före en själv, är inte det ganska rimligt? Jag hoppas det kommer dagar då jag som min sons mamma går före hans barn. Då, när livet blir svårt för mig. Som den dagen min man dör tex. Då kommer jag att behöva min son att vara nära mig. Bara som ett tydligt exempel.

Tänk på det som nyss hände i Norge tex. Tror ni inte att den händelsen satte käppar i hjulet så att säga, för någons bröllop? Folk har inte bara fått begrava sina barn, utan sna fäder, mödrar, systrar osv. I det perspektivet tror jag inte att så många säger "men HUR kunde de gå på begravning istället för på sonens bröllop-istället har nog de flesta stor förståelse för om man helt enkelt ställt in en del bröllop. Nu handlar det om ett helt lands tragedi, men nog är väl sorg lika stor för den enskilde och avskedet lika viktigt även om man inte miste sin nära i en massaker?

Nu menar du kanske inte alls så djupt med det du skrev med att skriva "barnen ska alltid komma först", men jag undrar hur du egentligen tänker? För OM du menar det, då vore det nog värt att tänka ett varv till.

Själv har jag tänkt oerhört mycket på just den här saken och hur jag tycker utvecklingen gått i samhället. Från "barn ska synas men inte höras" till en annan slags ytterlighet-den där man tror att bry sig om barn betyder att alltid sätta dem främst och i centrum.
Jag är medveten om att sannolikheten är stor för att du inte alls menar så Elin, en det där fick igång mig....

Ursäkta TS för OT som attan!

Oh så bra skrivet passionsblomman!

Passionsblomman, jag skriver under på varenda ord du skriver! Du säger allt jag känner också, men så mkt bättre...

Oj vilken disskussion det blev..

 

Som några listat ut så är detta givetvis en väldigt infekterad relation sen flera år tillbaka..
Någon trodde jag var ung, men jag är 32 år och ändå besviken..
Jag har alltid stått min pappa väldigt nära.. han träffade sin nuvarande fru när min äldsta var ca2år.. för alltså ca 8år sedan..

Och allt var som vanligt i ca 1-2år.. sen flyttade dom långt ifrån oss och även hennes egna barn som bor på nästan samma ort som mig. Då började allt.. man såg klart och tydligt vem som styrde och ställde och vilka som blev drabbade.. jag och mina barn.. hennes barn blev ofta nerbjudna till dom med flyg.. aldrig vi.. vi var dock där en gång på semester och hon visade klrt och tydligt att vi var i vägen.. hon blev sur över att min pappa följde med oss på Akvariet när de skulle fara bara nån helg efteråt med hennes barnbarn dit..

 

Fick veta flera gånger att de varit upp till våran stad och hälsat på hennes barn/barnbarn, men inte hunnit med att hälsa på oss..

De ggr de varit till oss och hälsat på har de bara haft tid att stanna ca 40min.. nej jag ljuger inte.. en gång hade han bara tid i 20min tom.. (vi bor 100mil ifrån varandra)

De far alltid upp när hennes barnbarn fyller år.. de har inte varit upp en endaste gång när nåt av mina barn (3st) fyller år! aldrig! När jag fyllde 30 hade dom inte råd att komma för dom hade varit upp redan 2v före (som jag inte visste då dom inte hade tid att komma till mig) och hjälpt hennes dotter att flytta. Kan även säga att jag flyttat 2ggr också men inte fått någ som helst hjälp av dom.

När min 3:a föddes för drygt 1år sedan.. så "råkade" han vara här uppe 1v efter då dom hjälpte hennes dotter igen att flytta.. då kom han förbi i 35min.. hans fru är aldrig med till oss.

Egentligen så är jag inte så brydd över pengar på kronan, men då hennes barnbarn får en ny cykel i present av dom och mina skickar dom nån liten plastgrej för typ 100kr till så blir man lite besviken..

Och det finns massa fler saker å säga egentligen..

 

Men JA jag blev väldigt besviken över att han valde sin "nya" familj igen över mig.. och nej jag vet att man inte planerar begravning.. men det kändes för mig som att detta var ett sista försök att se hur mycket han bryr sig om mig.. och ja jag är väl Ego då som nån sa..

Inte ens ett svar på min inbjudan., inte ens ett Grattis till giftermålet.. ingenting..

Han skickade ett meddelande nån dag efter och bad mig be sonen skriva vad han önskar sig i present (fyller år om 1mån).. inte nånting om att jag gift mig.. så då frågade jag faktiskt om varför han inte ens svarat på inbjudan.. fick svaret, Vi kunde inte men det var ju lite klantingt att inte svara.. bara en ursäkt i förbifarten..

 

Så nu känner jag faktiskt att jag inte har nåt till övers för min far.. bara min äldsta som vet ungefär vem hans morfar är.. mellandottern frågar ofta vem hennes morfar är.. och den minsta har ju ingen aning..
Dom säger morfar och mormor till min mamma och hennes karl.

 

Jag själv skulle aldrig kräva av min man att välja mig och begravning istället för hans barns giftermål.. aldrig.. han kan trösta mig när som helst, måste inte vara just dom 2 timmarna i kyrkan.. då känns det ju mer ett minne för livet att få se sina barn gifta sig.. men det är ju vad jag tycker.

Du tänker inte att du har ansvar för att ge dina barn chansen att ha en relation med deras morfar? Det där med att man ska göra allt för sina barn, kanske gäller om det är du som är barn, inte om du är vuxen? Har du ens varit på en närståendes  begravning? Det tror inte jag, eftersom du tror att man kan trösta lite när som helst, men att det inte är nödvändigt under själva begravningen. Begravningen brukar vara en stund som man bävar sig för, nämligen. När det handlar om barn och förälder, där barnet hunnit bli över trettio, kan man inte bete sig som fem. Då får man vara vuxen, och möta föräldern som annan vuxen. Jag har ofta varit den vuxna, i situationer med mina föräldrar, eftersom de inte klarat av att vara vuxna fullt ut. Det är det många som fått göra. 

Jadå jag har varit på närstående begravning och vet precis hur det känns.. men jag skulle aldrig tvinga med mig min man om han hade något viktigt på sin "egen" sida av släkten.. det är ju hans beslut och inget jag skulle vara arg på honom för.

 

Och vad gäller barnens kontakt med deras morfar så finns det ingen.. han vill ju inte ha någon.. att skicka en present 1gång per år med posten är inte att bry sig.

 

Jo nog är jag vuxen.. och jag tänker nu sluta bry mig och acceptera hans val av familj.. han har tydligt visat på många plan (inte bara just detta med nu bröllop vs begravning) vilka personer som är viktigast för honom.
När han hellre hälsar på sin frus barnbarn än sina egna.

Men du, vad kan vara viktigare än en begravning?? Dör gör man bara en gång, men gifta sig, kan vissa göra ganska många gånger, som en jämförelse. Många barn hade nog varit glada över att få en present på deras födelsedagar, många får varken present, vykort eller julklapp av sina fäder, tex. Och varför tror du att din pappa blev tvingad att gå på begravningen? Det tror inte jag. Med någon enstaka undantag, har ju alla skrivit i tråden, att de skulle gjort samma val som honom, begravning går före bröllop. För de allra flesta. Förhoppningsvis får vi som vi vill, du får dela din glädje med de du vill, medan vi andra har någon att dela vår sorg med. Sorgen är så mycket tungare att bära ensam än glädjen. Men du är lyckligt ovetande om den saken. När du upplevt lite värre motgångar än att pappa gjorde ett val som majoriteten skulle valt, kanske du har lite lättare att förstå vad jag pratar om.