Pappa kom inte på bröllopet..

TS;
Din pappa har helt rätt-det var synnerligen "klantigt" att inte svara dig på din inbjudan.
Jag förstår att det smärtar att ha sträckt ut en hand som ingen tog den här gången heller. Även om sorgen i hans hem rört om tillvaron och han nog fått finnas till mycket för sin fru också.

Jag vet en hel del om hur komplicerade och infekterade relatioer mellan föräldrar och barn kan vara i flera generationers led och åt båda håll. Jag tänker inte sitta och döma eller tycka om just er relation utifrån anonym och ensidig internetinformation. Det finns såklart en människa även bakom "pappa" och även han har en berättelse och känslor.
Men hur svek känns, det vet jag och jag har all respekt för att du är ledsen och känner dig övergiven.

På ett sätt är det synd att en sådan sak ställs på sin spets just inför ett bröllop. Kanske har ni så länge haft en så dålig relation att ni hade behövt börja på ett annat plan och bara ni två, hellre än med bröllopsbaluns och allt som kommer med det.

Om det är försent bestäms till viss del av huruvida du inom dig fortfarande har en dörr på glänt inför möjligheten att skapa en relation med din pappa. Den dörren måste isåfall öppnas på vid gavel och ska ni gå in genom den, så behöver det ske utifrån den vuxna kvinna du är idag och de möjligheter som finns. Du kommer att ehöva göra upp med allt det sårade och en del av det beöver du kanske konfrontera honom med, annat måste du kanske släppa, som en ryggsäck du väljer att låta bli att bära med dig längre. Besvikelse och avundsjuka, hans tillkortakommanden och ofullkomlighet osv, är sådant du kanske kan välja att veta om, men förlåta?

Det förlåt han sa nu, hur kändes det i dig? Äkta? Ärlig menat eller bara i förbifarten?
Att bryta helt med en förälder är ingen liten sak och jag tycker allmänt sett att man ska ge varandra många chanser innan man slår spiken i kistan.

Min relation till min egen pappa var i många år i det närmaste obefintlig. Jag hade hoom inte, och att växa upp utan honom har givetvis format mig. men idag har vi en nära och god relation utifrån vilka vi är som människor och hur vi vill att vår fortsättning ska bli. Jag är mest av allt glad att han lever och att jag har chansen att prata med honom och fick lära känna honom innan döden skiljer oss åt.

Till väldigt stor del har både den relationen -OCH relationen till min mamma för den delen- kunnat bli som de är idag för att jag själv valde att bli vuxen på allvar. I det, insåg jag, ligger att i hjärtat förstå hur små vi är som människor, hur många misstag vi gör, och hur ofta vi inte räcker till-inte ens när vi blivit någons mamma eller pappa. Jag förlät mina föräldrar deras mänsklighet kan man säga. I det låg en stor befrielse.

Jag önskar dig något liknande utifrån er situation.

När det gäller just frågan om begravning och valet däremellan, är det inte alls självklart i min värld att valet borde vara bröllop, men det betyder inte att jag tycker du överreagerar. Jag förstår att det är en jättebesvikelse. Men att det blev så att dessa två krockade, känns inte som huvudproblemet er emellan, och jag tycker det vore väldigt synd om du låter det bli det som gör att du stänger dörren. Säger jag, utan att veta vidden av sprickan mellan er för övrigt. 

Tycker du verkligen det? På fullt allvar och i alla lägen?

För just den inställningen-att man i egenskap av barn alltid ska komma först, anser jag själv är en ganska bortskämd och sned syn på livet. (-Detta tar jag nu helt utanför själva huvudämnet i tråden,  på ett mer allmänt plan i samhället.)
 
Om man växer upp i den tron att ,man själv alltid går först och gärna dessutom därför ska få styra allting, för gud sig förbarme om man ibland har tråkigt eller inte tycker att en sak man "utsätts för" är direkt jättekul-som skola, ett jobb eller något annat hemskt "måste" som elaka vuxna tvingar på en, ja då är det kanske inte så konstigt att man idag har en generation ungdomar som egentligen ska vara på arbetsmarknaden, men som folk häpnar när de ser attityden hos. Nämligen "jag gör bara precis vad jag har lust med, när och om jag får lust. Hur det drabbar andra? Inte vet jag. Vem bryr sig?"

Jag tror att många föräldrar tänker precis som du "Det är ju barnen, så de går före allt" och därmed har vi fått vad vi populärt kallar "curlingföräldrar" som istället för att lära sina barn en väg till självständighet och ett liv där man klarar att ta ansvar och hantera konsekvenser, klarar att prioritera osv, sopar banan för sin avkomma så allt blir minsta möjliga motstånd och i förlängningen skapar man odrägliga medmänniskor som inte utvecklat vare sig empati, integritet eller andra skills man faktiskt behöver för att kunna leva ett liv som kan kallas vuxet i sann bemärkelse.

Bara för att min son är det dyrbaraste jag har, innebär det inte att jag tänker lära honom att han alltid kommer först. Han är viktig-men det är andra också.

Alla är vi någons barn. Om det är så att man bara kan komma först i den egenskapen, så innebär det i sin tur att den dag man inte har sina föräldrar längre, så kan man aldrgi mer komma i första hand vid något tillfälle. Ibland kanske en mamma eller en pappa, en vän, en syster eller en bror går före? Till och med före en själv, är inte det ganska rimligt? Jag hoppas det kommer dagar då jag som min sons mamma går före hans barn. Då, när livet blir svårt för mig. Som den dagen min man dör tex. Då kommer jag att behöva min son att vara nära mig. Bara som ett tydligt exempel.

Tänk på det som nyss hände i Norge tex. Tror ni inte att den händelsen satte käppar i hjulet så att säga, för någons bröllop? Folk har inte bara fått begrava sina barn, utan sna fäder, mödrar, systrar osv. I det perspektivet tror jag inte att så många säger "men HUR kunde de gå på begravning istället för på sonens bröllop-istället har nog de flesta stor förståelse för om man helt enkelt ställt in en del bröllop. Nu handlar det om ett helt lands tragedi, men nog är väl sorg lika stor för den enskilde och avskedet lika viktigt även om man inte miste sin nära i en massaker?

Nu menar du kanske inte alls så djupt med det du skrev med att skriva "barnen ska alltid komma först", men jag undrar hur du egentligen tänker? För OM du menar det, då vore det nog värt att tänka ett varv till.

Själv har jag tänkt oerhört mycket på just den här saken och hur jag tycker utvecklingen gått i samhället. Från "barn ska synas men inte höras" till en annan slags ytterlighet-den där man tror att bry sig om barn betyder att alltid sätta dem främst och i centrum.
Jag är medveten om att sannolikheten är stor för att du inte alls menar så Elin, en det där fick igång mig....

Ursäkta TS för OT som attan!

Den här delen visar ju väldigt tydligt att den här historien iallafall inte alls handlar om ett barn som blivit övergivet och sviket att sin pappa sedan barnsben. Det här handlar om ett vuxet barns relation till sin pappa och besvikelser i samband med att han bildat ny familj och det kommit fler barnbarn än hans biologiska med i bilden.

Varför är din relation till din pappas fru dålig? Är det verkligen så enkelt att hon är elak och missunsam och en fullblodsegoist?
Är din pappa en dålig initiativtagare allmänt sett och hon en som planerar och hittar på mycket? -I mitt eget förhållande lever jag med en riktig "joiner" som tycker det är jättekul att göra saker-som någon annan tagit initiativ till. Jag är fullt medveten om att jag riskerar att misstänkas för att styra honom, när han själv egentligen är kass på att ta sig för saker och bjuda hem folk etc. Det är JAG som föreslår även umgänget med hans släkt och familj många gånger. Jag är rätt säker på att om min sambo vore i din papaps skor, skulle han vara rätt dålig på allt sådant där, som presenter och planera i besök osv.

Min egen pappa är rätt slö och tänker inte längre än hans egen bubbla räcker heller ofta. Så då tar JAG ansvar för att besök ska bli av. Som nu, när vi i månadsskiftet ska på fest, så har jag helt sonika mer eller mindre upplyst papap om att hans barnbarn vill komma och sova över hos honom den helgen "för jag vill vara mer själv med morfar" Och så blir pappa lite smickrad och glad, och lagom stressad över ansvaret. Men jag vet mycket väl att han inte skulle ta det initiativet själv. Han är helt enkelt inte bra på att skapa de där tillfällena och är alldeles för mycket som en unge själv i viss mån. Så är det. Jag accepterar det och tar honom som han är. Jag gläds åt den kontakt min son och han får och att jag kan vara med och styra fram det.

Iallafall; det är sällan så enkelt att det går att sätta horn på huvudet på en enda person i sådana här draman. Du är också medansvarig för hur relationerna ser ut och jag undrar-hur har du välkomnat den här nya kvinnan? Hur har det umgänge ni haft sett ut?

Åter privata exempel: min mamma har nyligen träffat och flyttat ihop med en ny man. Hon är otroligt sårad över hur otrevligt bemött han blivit av min ena syster och hennes kille. Jätteledsen. Jag å min sida, vet hur min syrra känner och att hennes och mammas relation just nu är aningen spänd-inte minst för att mamma ser en del baksidor med syrrans förhållande med SIN man. Värsta soppan! Och där står jag och ser och förstår åt alla jäkla håll. vad blir då min uppgift? Jo, att faktiskt låta bli att ta på mig medlarrollen och skita i deras hela soppa, låta dem ta hand om det och kommunicera själva. Inte alls så lätt jämt.

Peta lite på ytan på vilken familj som helst, så finns här alla dessa olika konflikter, känslor, småaktigheter och infektionshärdar. och det brukar finnas en hel del rätt rejält knöliga mattor, under vilka skiten sopats i åratal, till dess någon-gärna under julfirandet, helt enkelt snubblar på en och allt ligger synligt på golvet i en enda röra.

Jag tror du måste syna saker och beteenden lite mer i sömmarna, och vända på steken några varv för att se olika sidor här. Ska en förändring bli möjlig måste du antagligen hitta något du själv kan göra för att förbättra läget. Att svälja stoltheten inför vad du tycker han borde kan vara en sak. Och att försöka lägga bort avundsjukan.
Min sons situation gentemot andra kusiner är inte alls så rättvis i alla stycken, av flera skäl, men det är ingen idé att hänga upp sig på det, utan fokus måste ligga på den kontakt han verkligen kan få, istället för på hur jag önskar att somligt hade varit.