Pappa kom inte på bröllopet..
TS;
Din pappa har helt rätt-det var synnerligen "klantigt" att inte svara dig på din inbjudan.
Jag förstår att det smärtar att ha sträckt ut en hand som ingen tog den här gången heller. Även om sorgen i hans hem rört om tillvaron och han nog fått finnas till mycket för sin fru också.
Jag vet en hel del om hur komplicerade och infekterade relatioer mellan föräldrar och barn kan vara i flera generationers led och åt båda håll. Jag tänker inte sitta och döma eller tycka om just er relation utifrån anonym och ensidig internetinformation. Det finns såklart en människa även bakom "pappa" och även han har en berättelse och känslor.
Men hur svek känns, det vet jag och jag har all respekt för att du är ledsen och känner dig övergiven.
På ett sätt är det synd att en sådan sak ställs på sin spets just inför ett bröllop. Kanske har ni så länge haft en så dålig relation att ni hade behövt börja på ett annat plan och bara ni två, hellre än med bröllopsbaluns och allt som kommer med det.
Om det är försent bestäms till viss del av huruvida du inom dig fortfarande har en dörr på glänt inför möjligheten att skapa en relation med din pappa. Den dörren måste isåfall öppnas på vid gavel och ska ni gå in genom den, så behöver det ske utifrån den vuxna kvinna du är idag och de möjligheter som finns. Du kommer att ehöva göra upp med allt det sårade och en del av det beöver du kanske konfrontera honom med, annat måste du kanske släppa, som en ryggsäck du väljer att låta bli att bära med dig längre. Besvikelse och avundsjuka, hans tillkortakommanden och ofullkomlighet osv, är sådant du kanske kan välja att veta om, men förlåta?
Det förlåt han sa nu, hur kändes det i dig? Äkta? Ärlig menat eller bara i förbifarten?
Att bryta helt med en förälder är ingen liten sak och jag tycker allmänt sett att man ska ge varandra många chanser innan man slår spiken i kistan.
Min relation till min egen pappa var i många år i det närmaste obefintlig. Jag hade hoom inte, och att växa upp utan honom har givetvis format mig. men idag har vi en nära och god relation utifrån vilka vi är som människor och hur vi vill att vår fortsättning ska bli. Jag är mest av allt glad att han lever och att jag har chansen att prata med honom och fick lära känna honom innan döden skiljer oss åt.
Till väldigt stor del har både den relationen -OCH relationen till min mamma för den delen- kunnat bli som de är idag för att jag själv valde att bli vuxen på allvar. I det, insåg jag, ligger att i hjärtat förstå hur små vi är som människor, hur många misstag vi gör, och hur ofta vi inte räcker till-inte ens när vi blivit någons mamma eller pappa. Jag förlät mina föräldrar deras mänsklighet kan man säga. I det låg en stor befrielse.
Jag önskar dig något liknande utifrån er situation.
När det gäller just frågan om begravning och valet däremellan, är det inte alls självklart i min värld att valet borde vara bröllop, men det betyder inte att jag tycker du överreagerar. Jag förstår att det är en jättebesvikelse. Men att det blev så att dessa två krockade, känns inte som huvudproblemet er emellan, och jag tycker det vore väldigt synd om du låter det bli det som gör att du stänger dörren. Säger jag, utan att veta vidden av sprickan mellan er för övrigt.