Pappa kom inte på bröllopet..

Men i just det här fallet verkar inte heller dottern ha så mycket till övers för sin pappa, eftersom hon inte hörde av sig förrän efter bröllopet, trots att pappan inte osat. Alltså tycker jag att det är uppenbart att de inte har någon varm relation, från något håll. Varken far eller dotter har alltså någon viktig plats hos den andre, hur elakt det än må låta! I detta fall tycker jag att det är ganska uppenbart varför saker och ting gått som de gått...och det är ensidigt att bara skylla på pappanb, när vi bara har en variant av det hela. 

Det förstår jag, när det handlar om omyndiga barn. Men någon gång är det kanske dags att bli vuxen, och agera vuxet? Att tex själv ta del av ansvar i en relation till sin förälder mm. I just detta fall, vet varken du eller jag hur relationen egentligen ser ut, eller varför den ser ut som den gör. Eller? Och jag har faktiskt inte skrivit att ts är egocentrisk, varför lägger du ord i munnen på mig? Däremot kan jag tycka att hon verkar aningen omogen och barnslig, kanske beroende på att hon faktiskt är ung, vad vet jag? Du har rätt till din åsikt och jag har rätt till min, är det rimligt? Jag tycker att man kan kräva av ett vuxet barn, att det beter sig på ett vuxet sätt. I detta fallet verkar iofs varken pappa eller dotter klara av att uppföra sig så som man skulle önska, men som sagt, vi vet inget om varför deras relation ser ut som den gör. 

Där tycker vi uppenbarligen olika, för jag tycker inte att jag eller någon annan har skrivit på ett ovänligt sätt i den här tråden. Jag vet att det kan förekomma i andra trådar, men här har väl ingen gått över gränsen, ändå? Att någon är ledsen är inte detsamma som att man ska räkna med att alla håller med till hundra procent. Det vore ju rent orimligt. I det här fallet tror jag faktiskt att de flesta har samma åsikt, att ts har överreagerat. Och att de flesta faktiskt skulle ha valt att gå på sin svärfars begravning före barnets bröllop. Att hon har en taskig relation till sin pappa är naturligtvis väldigt tråkigt på alla sätt och vis. Men under de omständigheterna blir det ännu underligare att hon förväntade sig att pappan skulle välja hennes bröllop före svärfars begravning. Jag tror att det kan vara till stor nytta för ts att läsa att vi tycker som vi gör, så att hon kan få rätt proportioner på det hon frågade om. Att hon är ledsen över den dåliga relationen, är lätt att förstå. Men det kan inte innebära att vi ska ljuga om hur vi skulle göra i hennes situation.  

Jag har reagerat på två saker, dels det där med egocentrisk, eftersom du skrev det i ditt svar till mig. Dels reagerade jag på att du tyckte att man ska lägga fram sina åsikter på ett vänligare sätt, eftersom hon är ledsen. Det finns inget elakt i den här tråden, så jag tycker att du har överreagerat. Läser man inläggen i den här tråden, är det verkligen inte något som jag upplever som vare sig hårt eller ovänligt. Så vad har du eg reagerat på för övrigt?

Du tänker inte att du har ansvar för att ge dina barn chansen att ha en relation med deras morfar? Det där med att man ska göra allt för sina barn, kanske gäller om det är du som är barn, inte om du är vuxen? Har du ens varit på en närståendes  begravning? Det tror inte jag, eftersom du tror att man kan trösta lite när som helst, men att det inte är nödvändigt under själva begravningen. Begravningen brukar vara en stund som man bävar sig för, nämligen. När det handlar om barn och förälder, där barnet hunnit bli över trettio, kan man inte bete sig som fem. Då får man vara vuxen, och möta föräldern som annan vuxen. Jag har ofta varit den vuxna, i situationer med mina föräldrar, eftersom de inte klarat av att vara vuxna fullt ut. Det är det många som fått göra. 

Men du, vad kan vara viktigare än en begravning?? Dör gör man bara en gång, men gifta sig, kan vissa göra ganska många gånger, som en jämförelse. Många barn hade nog varit glada över att få en present på deras födelsedagar, många får varken present, vykort eller julklapp av sina fäder, tex. Och varför tror du att din pappa blev tvingad att gå på begravningen? Det tror inte jag. Med någon enstaka undantag, har ju alla skrivit i tråden, att de skulle gjort samma val som honom, begravning går före bröllop. För de allra flesta. Förhoppningsvis får vi som vi vill, du får dela din glädje med de du vill, medan vi andra har någon att dela vår sorg med. Sorgen är så mycket tungare att bära ensam än glädjen. Men du är lyckligt ovetande om den saken. När du upplevt lite värre motgångar än att pappa gjorde ett val som majoriteten skulle valt, kanske du har lite lättare att förstå vad jag pratar om. 

Undrar om ts är enda barnet i sin familj? Det skulle ju kunna förklara varför hon är så svartsjuk och avundsjuk på pappans nya familj. Om man läser mellan raderna, ser man att hon tycker att de hade en nära relation ända tills han träffade sin nya fru och hennes barn kom in i bilden. Som enda barn är man inte van vid att dela uppmärksamheten, och det är lätt att bli sur, grinig och otrevlig. Då är det inte heller konstigt att pappan drar sig för att besöka eller ha kontakt. Ts har ju redan bestämt sig för att inte ha kontakt med sin pappa eftersom han inte duger åt henne längre. Det är nog kanske den bästa lösningen, eftersom jag inte har sett någon tendens till självinsikt, utan bara en vilja att skylla ifrån sig allt på de andra. Men jag hoppas att ts ändå fick lite andra infallsvinklar på sina frågeställningar, och att hon kanske kan ta dem med sig i framtiden. Då kanske det blir lättare att se att man kan tänka på fler sätt än ett, och att man inte ska räkna med att alltid stå i andras centrum. 

Med tanke på det som framkommer i tråden, tycker jag inte att det är för hårt att skriva att ts verkar vara en hel dos egotrippad. 

Ja, hade jag bara hittat någon form av insikt i ts inlägg, så hade jag kunnat förstå henne till viss del. Men nu känns det som att hon bara skyller ifrån sig allt ansvar, omoget och barnsligt. Blir man så svartsjuk i vuxen ålder, bör man ta ansvar och försöka få hjälp att reda ut sina känslor. I detta fallet finns det ju tre små barn som behöver en mamma med sunda värderingar och förmåga att klara av livets svårigheter utan att förbli ett barn i sina reaktioner.