Varför är dom så jävla anti?

Jag känner med dig! För även om dina föräldrars äktenskap inte höll, så kan måste de ju förstå att du och din blivande man räknar med att ert ska hålla. Det är synd att din mamma inte kommit på att man kan gå och prata med någon för att komma över sin bitterhet. Samma sak gäller din syster och hennes historia. Det finns väl inget som tyder på att ni kommer få ett liknande äktenskap? Det är synd att de inte kan glädjas åt er lycka, även om deras egna drömmar sprack. Du har säkerligen inte gjort något fel, men din familj skulle behöva bearbeta sina erfarenheter, tycker jag. 

Det är riktigt omoget av din familj att bete sig på det sättet! Men med tanke på hur egotrippade de verkar vara, kanske ni ändå får en gladare dag om de försvinner ut efter dopet? Det är ju de som missar mest, inte du och de andra som vill fira er och glädjas med er, eller hur? Jag förstår att det gör dig ledsen att de inte vill glädjas med er, och jag har svårt att förstå hur de kan rättfärdiga sina sura och bittra kommentarer. Men som sagt, det är deras förlust att de inte vill vara med på bröllopet. Jag hade nog inte varit lika storsint som du, utan kanske sagt att de lika gärna kunde stanna hemma hela dagen, om de inte ville vara med på bröllopet. 

Har det alltid varit så att de behandlat dig på liknande sätt? Är du deras yngsta dotter? Jag får den uppfattningen. Det försvarar eller förklarar inget, om det är så. Tur att din svärmor är så rar som hon verkar vara, iaf!
 

Barn är inte alltid planerade, men de bör alltid få känna sig välkomna! Jag blir riktigt arg när jag hör talas om barn som fått höra att de inte varit önskade eller välkomna, när det väl visat sig att de är på väg. Det är föräldrarnas förbannade skyldighet att inte berätta för ens barn om man mot förmodan och vanligt folkvett skulle känna så! Att de säger till dina barn, att de inte längre är deras barnbarn, om du och barnens pappa gifter sig, är oacceptabelt! Varken du, din blivande eller de ska behöva acceptera att de säger så. Det är lätt för mig att sitta här och tycka att du ska sätta gränser, det förstår jag. Men det är inte rimligt att de fortsätter att sprida sina negativa och dumma kommentarer omkring sig, så att dina barn får växa upp med dem i sina sinnen. Förstår du hur jag menar? Vad säger din blivande om hur dina föräldrar uttrycker sig? Vet dina svärföräldrar om det? Tänker att du kanske kan få stöd av dem i frågan...? Du skulle bara ana hur mycket det kliar i mina fingrar, sas, att underrätta dina föräldrar och även syskon, om hur fel de gör mot dig och din familj. Upplysa dem om lite vanligt folkvett, sas...  ;.-) Men allvarligt talat, har du någon som kan stötta dig och hjälpa dig att börja sätta gränser mot dem? Nu är jag mycket äldre än du, och har säkert en hel del mer skinn på näsan än du, men jag skulle aldrig accceptera att mina föräldrar pratade som dina gör, utan att jag satte ned foten och sa att om de fortsätter att tex säga att mina barn inte längre skulle vara deras barnbarn, skulle de heller inte räkna med att ha fortsatt kontakt efter bröllopet, osv. 

 

Kattpoet, det du skriver låter så hemskt, men det är nog sant!  Jag önskar verkligen att någon kunde läsa lusen av ts föräldrar, och få dem att förstå vad hur de har betett sig. 

Men fy, hur kan man göra så, Kattpoet? 

Riktigt bra gjort! 

Jag tänkte faktiskt på det där. Jag undrade hur det kom sig att de fick sk kärleksbarn tillsammans, men ändå kunde vara bittra på sitt förstfödda barn. Det är ju tack vare henne som de har de andra, kan man säga. Det är knappast hennes "fel" att hon blev till. Morr! Jag blev själv mamma tidigt men jag har aldrig för en sekund känt att jag ångrat mina barn. Andra saker kan jag väl ångra, eller åtminstone tycka att jag kunde ha gjort på andra sätt. Men aldrig mina barn.