Jag kände som du för ett par år sedan medan min man tyckte att det mest lite fjantigt att vilja bli friad till som film, han tyckte att det inte hörde hemma i vår relation och att det mest var larvigt och nånstans tror jag att han var att det skulle skapa förväntningar om ett stort dyrt bröllop med massor av gäster och att det också skulle "vara som på film" dvs i vissa fall en orealistisk fantasi som ingen någonsin kan leva upp till. Han var nog lite rädd att det skulle skapa förväntningar som han inte skulle kunna (och kanske inte ens vilja) leva upp till.
Jag började i alla fall fundera på varför jag så gärna vill ha det där film-frieriet.
Nu säger jag inte att det är så här för dig, jag berättar hur det var för mig sen får du avgöra om det kan vara lite så för dig också eller om det är på något annat sätt.
(Nu har jag skrivit detta tydligt, att jag pratar om MIG nu, ingen annan -och vill inte få svar som avspeglar upprörda tolkningar, det är så trist att få arga svar när man skrivit att något gäller en själv men få arga svar för att någon tolkar det som personlig kritik fast det står klart och tydligt att det inte är det man menar.)
Jag insåg i alla fall att det för min del handlade om att bli överraskad oftare och känna mig uppvaktad och att få bekräftat att det var just MIG som han ville ha. Jag insåg att jag ville ha det där orealistiska frieriet och bröllopet där allt är som på film och liksom "perfekt regisserat" för att det verkade så romantiskt och lyckligt men att i verkligheten är det ju känslan och hur man upplever det som räknas, inte hur det ser ut eller hur uppstyrt det är.
Jag pratade med min man och var tydlig med att det som egentligen räknades var att jag ville leva med honom resten av livet och att förlovning, frieri och bröllop är sociala (och bröllopet är ju även juridiskt) symboler, att man visar världen "den här mannen/kvinnan vill jag leva med resten av livet, det här är den Rätta/Rätte för mig" och att allt det där runt omkring är romantiskt och fint men att det inte är det som räknas egentligen, utan att det VI som räknas.
Ganska självklara saker egentlgien men nånstans var han nog rädd för att jag skulle börja förvänta mig något slags "perfekt äktenskap" och "perfekt bröllop" och jag sedan skulle bli besviken. Jag märkte också att min man var ganska lost i hur "man brukar göra" när det gäller förlovning tex detta med att gravera in namnen i ringarna.....Jag trodde att "alla vet" att man gör så medan min man tydligen inte visste det. "Jag har aldrig behövt fundera på det förrän nu, jag har ju aldrig förlovat mig förut" var hans kommentar 
Det slutade i alla fall med att vi förlovade oss på det sättet som är det traditionellt svenska, dvs vi köpte ringar ihop, bestämde dag för förlovning ochh förlovade oss (bytte ringar).
Det där med att gå ner på knä är mer anglosaxiskt även om det säkert förekommit här också.
Vi bestämde bröllopsdatum direkt i samband med förlovningen - det var viktigt för mig att förlovningen skulle följas av bröllop. Jag ville att förlovning verkligen skulle betyda " vi både vill och ska gifta oss snart" inte "vi hör ihop och kanske ska gifta oss någon gång i framtiden."
Jag ville inte att vi skulle vara förlovade i flera år utan att gifta oss. Vi gifte oss inom ett år efter förlovningen 
Bröllopet var vi helt ense om, vi hade pratat om hur vi ville ha det flera gånger innan vi förlovade oss så vi hade gästlistan klar och visste vilken kyrka vi ville vigas i osv långt innan förlovningen. Vi ville gifta oss men det var själva förlovningen som vi hade olika idéer om 
Sammantaget så förlovade vi oss utan film-frieri (jag fick kompromissa) och jag fick vänta lite på förlovning men när förlovningen väl skedde betydde den verkligen "vi både vill och ska gifta oss" och min man protesterade aldrig när bröllopsbudgeten blev större än vi tänkt, han sa alltid " vi ska välja det vi verkligen vill ha, även om det kostar lite mer.....är det där din drömklänning så ska du köpa den..."
Vår bröllopsdag var den mest fanatstiska dagen i vårt liv, vi kände oss så älskade och vi var så lyckliga ( det är vi fortfarande ) och min man och jag har blivit bättre på att uppvakta varandra i vardagen och bekräfta varandra ( vilket jag tyckte att vi tappat förut).
Så här i efterhand kan jag inte förstå att jag kände att det var så viktigt med film-frieri, det är ju själva äktenskapet jag var ute efter - att få gifta mig med min livs stora kärlek, inte att få ett film-frieri. Nu känner jag att förlovningen var jättefin och härlig men bröllopsdagen var en mycket större och viktigare dag och att förlovningen och hur det gick till är en parentes i vårt liv, att vi är gifta är så mycket större.
Alla par gör ju som de själva vill, och det finns faktiskt män som är romantiska av sig och vill fria till sin flickvän, utan att man ens behöver "tjata". Min pojkvän har sagt att han vill fria till mig, för att han vill visa hur mycket jag betyder för honom. Även om en del av mig vill visa honom precis samma sak, så är jag jätteglad att han vill göra på det här sättet, och jag får helt enkelt visa min kärlek på alla andra sätt.