Besviken och ledsen...

Min spontana reaktion är att jag undrar om ni ser förlovning på samma sätt? Alltså har ni samma syn på vad det betyder? För en del är förlovning något man gör och sen gifter man sig inom ett år, för andra betyder förlovning att man ska gifta sig och man börjar planera bröllop och bestämmer ett datum för bröllop men inte strikt inom ett år, andra ser förlovning som ett bevis på att man hör ihop  och att man "kommer kanske gifta sig någon gång iframtiden mer osäkert när i så fall"....Kan det vara så att din kille tror att man måste gifta sig inom ett år efter förlovning? Har HAN den inställningen att förlovning betyder att man ska gifta sig inom ett år men inte du eller tvärtom? Det kan ju vara så att han vill förlova sig först när han känner sig redo för att gifta sig?

Hmmmm svårt det där. Jag vet inte hur din kille är men kan det vara så att han tycker att det är så självklart att det är NI, att det är så självklart att han vill leva med dig så han inte ser vitsen med förlovning? Att han tycker att det inte behöver "bevisas"? En del karlar kan vara lite sådär jag vet inte vad jag ska kalla det, men tröga kanske.....de fattar inte hur omgivningen ser det här med förlovning och bröllop, att de inte fattar den sociala betydelsen på nåt vis...som att de resonerar lite så här:  "Varför ska vi förlova oss? Alla vet ju att vi är ihop...."
De behöver tid på sig för att fatta betydelsen som det har för deras kvinna för det är så självklart för dom själva  (i deras eget huvud) att de ska leva resten av sina liv med sin kvinna så de greppar inte att deras kvinna vill ha den där bekräftelsen på relationen som det ju ändå är.
det är först efter förlovning och bröllop som en del av dessa karlar fattar vitsen Min man ville gifta sig och var glad och lycklig men han trodde inte att det skulle KÄNNAS någon skillnad efteråt, nu efteråt (eller redan på brölopsdagen ha ha ha) känner han att det är skillnad och att det är gött att vara gift Jag däremot, jag fatatde att det skulel känans annorlunda och mäktigare redan innan. På vår bröllopsmiddag kläckte min man ur sig ett litet tal som gick ut på att nu är jag ahns fru och att det är härligt att få säga "min fru" istället för "min sambo"