Bröllop nr 2. Finns det andra här som gifter sig för andra gången?

Jag gifter mig också för andra gången. Första gången var 2002, när jag var 22 år gammal. Nu är jag 31 och det är en märkbar skillnad på vad jag ville då, vad som var viktigt då mot hur jag tänker nu. Då var allting mer gulligt, flickigt eller vad man ska säga. Nu är det mer klass på hela planeringen och de olika valen. 

Jag har haft lite tankar om att det känns konstigt att även denna gången ha en stor fest, en vacker klänning och hela baletten. Jag har nästan haft skuldkänslor för det. Att släpa min släkt till ytterligare ett bröllop. Jag skrev om det i ett inlägg h'är och fick många lugnande ord till svar. Och när jag väl har funderat fram och tillbaka så har jag kommit fram till att jag är fasen värd en stor fest denna gång med. Det blir till och med en större fest nu. ;) Dessutom har min blivande inte varit gift tidigare. Han förtjänar ju ett stort och pampigt bröllop han med. 

Tack. :) 

Det är klart, detta är ju det äktenskapet som kommer att vara livet ut. :)  

Jag kan ju bara tala för mig själv. Den största skillnaden på Kirsi 2002 och Kirsi 2011 är åldern. Haha! Skämt åsido. den största skillnden vill jag nog lägga på mognaden.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så var jag väldigt flickaktig i min planering när jag var 22. Visst, vi hade en 1,5-årig son, hade varit tillsammans i fem år och och förlovade 3 år innan vi gifte oss, men bröllopet var inget annat än ett försök att rädda förh¨llandet och samtidigt ställa till med en rolig fest. Jag hade ju tjatat om bröllop sedan förlovningen och tillslut blev det så kallade frieriet en kväll i februari: "Vi kan ha ett litet bröllop och gifta oss i sommar eller så har vi ett stort men då får du vänta i ett år till". Inte direkt romatiskt alltså. 

Det blev ett litet bröllop med ett fyrtiotal gäster. Inte för att vi direkt sållade bort folk, utan för att vi bara tänkte innanför fyrkanten och det fanns inte med på kartan att det faktiskt gick bra att bjuda folk som bor lite längre bort osv. Dekorationerna gick i blått, med utstansade små hjärnan strödda på borden och lite flytjus i små skålar med blåa stenar. Jag hade en stor vit prinsessklänning med blåa pärlbroderier på. Vi bjöd på kallskuret, smörgåstårta och bröllopstårta. Och väldigt, väldigt mycket dricka. Inga barn var bjudna, för det skulle ju festas så mycket som möjligt.

Förhållandet i sig fortsatte dyka rakt ner och krshade sedan ett halvår efter bröllopet. I och med betänketiden vid skilsmässan så var vi gifta dryga året. Efter några månaders avbrott fortsatte dock förhållandet fram till 2006.

Nu vill jag gärna inte göra något likadant som på förra bröllopet. Till att börja med är anledningen till en vigsel något helt annat än ett desperat försök att rädda förhållandet. Nu känns det mer äkta. Det finns liksom inget annat sätt att fortsätta detta förhållande på. Vi bara måste gifta oss, för att allt annat inte är bra nog liksom. Allt känns bara så rätt att jag knappt vet hur jag ska förklara det.

Temafärgen blir röd, för att det föll så naturligt, dekorationerna kommer att bli mer romantiska. Gästlistan är alldeles för stor för budgeten (som vi inte har bestämt ännu. hehe) och lokalen, så vi blir tvungna att välja bort en del. Nu kommer vi att ha två-rätters och efterrättsbuffé. Alkohol kommer förmodligen bara serveras till maten. Barn är bjudna, naturligtvis ska även barnen få gå på bröllopsfest. 

Även om det kanske inte låter som det när jag berättar, så är det en enorm skillnad på allt i princip.   Det känns i hjärtat. :)