Ogillar min svärmor och svägerskor, o dom ogillar mig

Brännhett ämne, heder åt dig som skriver utan att vara anonym! Jag följer efter och erkänner att jag tidvis har sagt att jag inte vill ha mina svärföräldrar med på vårt bröllop, när vi pratat om det tidigare. Jag känner att det har hänt saker och sagts saker som är oförlåtliga men kan nu känna att jag kan klara av att de är med, utan att ångra det resten av mitt liv. Människor gör saker, säger saker som andra blir mer än ledsna för och om man till och med är riktigt emot ett förhållande och inte gillar det, får man lov att förstå att man inte blir bjuden för att fira den kärleken heller. Så om man som par blir utsatt för något sådant då måste man få sätta en gräns. Fattas bara! Vet du med dig att du inte under några omständigheter kommer ångra dig, och det är ok med din blivande make, blir mitt svar: ni kan absolut välja att inte bjuda de som inte delar er lycka! Huvudsaken är att ni bägge är överens, och att ni vet att ni inte kommer ångra er i framtiden. 

Här är en till!!!

Jag har inte mycket övers för min svärmor, inte min m2b heller fast han försöker. O all heder till honom trots alla år av föräldrarnas totala ontresse i sina barn och barnbarn och långvariga alkolismproblem.
Dom är pensionärer och bor på andra sidan stan!! (stockholm) och orkar inte STRESSA en söndag för att komma o fira deras barbarns 5årsdag och sonens födelsedag!
O att försöka träffa alla barnen o barnbarnen kring jul klarar dom inte för då måste dom ordna hundhotell till lilla feta vovven.

Dom har nu vetat i 4 veckor att vi ska gifta oss nästa sommar och än inte komenterat det på nått sätt.
Sen ska vi inte gå in på min svåger!!! han har 4 barn med olika mammor + träffat en ny med egna barn. Träffade dom i sommar och dom skiter fullständigt i sina barn, dom sitter hellre med ett glas i handen o snackar skit.

Så jag ställer samma fråga.

Kan jag bjuda svärfar och två av mina svågrar?

Jag säger som ni, bröllopet är till för dem som vill fira er kärlek och er framtid. Som Gardell sa:
"Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt och de som inte kan ge mig det har inte i mitt liv att göra." Det gäller ju även bröllopet.

Men var beredda på att stormen kan släppas lös och att ni kommer utnämnas till syndabock för alla upptänkliga fel. Lättaste sättet är nog att träffa dem ni inte vill bjuda personligen och förklara att med tanke på alla osämjor som varit och hur viktig den här dagen är för er, så vill vi ta det säkra före det osäkra och bjuda in de ni verkligen känner står bakom er och gläds med er.

Kanske kan man hålla dörren öppen, och ge dem en chans att visa att de faktiskt visst är glada för er skull, och FÖRTJÄNA sin inbjudan? Säga nåt i stil med att ni önskar att ni kunde bjuda dem med gott samvete, och ge dem en chans att bemöta era tvivel och räta ut eventuella frågetecken, så att ni kan lägga det förflutna bakom er och sedan med gott samvete bjuda in dem?

Visst är det en svår sits man hamnar i många gånger, man får väga både sina ord och sina handlingar på guldvåg...

Det känns skönt att man inte är ensam om detta, vilket jag inte alls trodde att jag/vi skulle vara men det är inte många som säger som det verkligen är. Jag upplever att många i min närhet som man pratar med (kamrater exv) beklagar sig och tycker verkligen synd om en och sedan snabba på att säga nått i stil med " ... gud vad jobbigt, jag är så glad att vi har världens bästa kontakt bla bla bla .... " Irriterande. Men såklart roligt för dem. 

Vår situation är verkligen sjukt jobbig, att prata har vi gjort, allihopa som vuxna människor men den andra sidan kan som inte släppa på sina intriger o sitt skit snack. Spekulationer om att deras son/bror egentligen mår dåligt i sitt hemska förhållande trots att han är gladare och mår bättre än någonsin. Sen pratar dom alltid om vilken bra kontakt dom har i sin familj??!! VA DU SKÄMTAR?! 

Silkestuss:  Jag håller med dig, att man ska ju kunna bjuda dom man vill, men jag vet att det är JAG som kommer bli utmålad som det svarta fåret. Det är det alltid. Min blivande make han gör aldrig nått fel. Om sanningen ska fram vet jag inte om jag orkar ta de tjafset, svärmor to 2 b kommer bli crasy bananas ... Kul att du tyckte det var ett brännhett ämne haha Det tycker jag också! O att man kan står för det man skriver utan att vara anonym

Fröken Emma: Jag tror att den dagen vi skaffar barn kommer vi hamna i EXAKT samma situation. Vissa av barnbarnen/syskonbarnen kommer att få betydligt mer uppmärksamhet än vårt/våra Jag tror ju att vi kommer få en reaktion från dem då bröllopsinbjudan dimper ner i deras brevlåda men kanske väntar dina på den "formella inbjudningen" o svarar sedan? Om ni inte redan skickat inbjudan o dom inte ha svarat ens? Det är isf riktigt dålig stil och då hade jag inte lagt ner nå mer energi på dem. Men jag är så kluven om man ska bjuda bara vissa eller inte .. Det är skit svårt ... Jag vet .... 

Styrka: Vi har ju suttit ner, flertalet ggr och pratat men ändå är dom aldrig nöjda. Det är jättesvårt att förklara men när vi pratar allihop så känner jag och säger att det mesta av detta groll rör egentligen inte mig utan att dom har svårt för att min blivande make lever sitt liv ... Man känner då vi skiljs åt att dom är inte nöjda med svaren dom får ... Skit skumt att förklara ... Det här är riktigt svårt ... Verkligen ,, 

Förstår att det är svårt. Men om ni redan känner att ni har gjort allt ni kunnat, då tycker jag att ni förtjänar den här dagen för er själva. Låt dagen präglas av äkta glädje, inte påklistrade leenden över sammanpressade käkar och huvudvärk för alla parter. För det kan ju inte vara roligt för dem heller att gå på ett bröllop de önskar aldrig blev av.

Styrka: Nej det är sant såklart, men jag har så svårt att se varför dom inte tycker att jag duger åt deras son. Jag kommer från en fin och normal familj, högutbildad med fast jobb, sunda åsikter och värderingar, körkort ja.. allt.. En bra människa. Å relationerna har inte alltid varit såhär, jo kanske från det 2 svägerskornas sida men inte från min svärmor ... Men visst, det är vårat val, och som vuxen får man också acceptera andra vuxna människors val .. Tillika så gifter jag mig in i denna familj men samtidigt inte. Äh jag vet ärligt talat inte riktigt vad vi ska göra .. Ska man snacka om bröllop med dem innan? eller skickar man helt sonika bara ut en inbjudan? (om man nu bestämmer sig för att bjuda in dem)  .. Btw, är du också i giftas tankar? Hur ser era planer ut?  

Josefin83: ja, vi går oxå i giftastankar, väldigt konkreta sådana. Men min sambos familj är inte heller överdrivret förtjusta i mig (eller min sambo för den delen) så jag har stor förståelse för din situation.
Fast frågorna om varför de tycker som de gör hör ju inte ihop med ert bröllop, de bör du ta senare och inte blanda ihop med planeringen. Visst tycker väl jag att det vuxna är att prata bröllop med dem innan, och uttrycker de ingen entusiasm då så skulle jag väl inte se något hinder i att inte ge dem någon inbjudan, men frågan är om jag hade varit så pigg på  att bli utmälad som djävulen själv, för all evinnerlig tid sedan. Då hade jag nog hellre bjudit dem och koncentrerat min energi på dem som faktist är glada för vår skull. Man väljer ju vad man tänker på och vad man riktar sin fokus mot oxå. Är det däremot människor som går in för att förstöra, då hade jag uteslutit dem på denna viktiga dag.
Det är just där; man gifter sig in i denna familj. De ralationerna kommer oxå att vara livslånga, och just därför hade jag nog pratat noga med dem innan, och hellre bjudit dem och nickat och lett under middagen, och hämtat energi och glädje från övriga gäster. De är ju trots allt inte de enda inbjudna, och långt ifrån de viktigaste, men i det långa loppet... jättesvår sits.

Min sits... egentligen är det min sambo och hans föräldrar som har en schism, det handlar egentligen inte om mig, även om det drabbar mig... jag blir liksom den utlösande faktorn som utlöser en bomb från andra världskriget, så känns det ibland...(de har haft kalla kriget i 10 år ungefär)  jag försöker mäkla fred så gott det går, men eftersom det inte är min konflikt så är det svårt. Det är ju inte mina beslut att fatta... Jag försöker stötta när jag kan, ge råd när det efterfrågas eller jag bedömer det akut nödvändigt och i övrigt hålla mig utanför och så neutral det bara går... Det handlar ju även om framtida barns relationer till sina farföräldrar, vilket både de och min sambo kan ha lite svårt att se... Men det är ju en helt annan diskussion...

Josefin

Jag håller med Styrka om att inte blanda in konflikten i dina bröllopsplaner.
Jag komer dock bjuda både svärmor och svåger, men jag hoppas innerligt att svågern inte kommer. Det käns så fruktansvärt fel att bjuda nån man inte vill ska komma, men jag vill ju att resten av min m2bs familj ska komma. Han har två andra underbara bröder med familjer.

Min svärmor har 4 söner och hon tycker inte, aldrig, om sina söners respektive.

Jag undrar ibland om jag, som har 2 söner, kommer bli lika dan.kommer jag tycka om deras tjejer?
Man kan aldrig veta, men en sak vet jag. Jag skulle aldrig aldrig visa det isf. Det känn tungt att ständigt försöka vara nån till lags men ändå aldrig duga.
Och jag har nu, efter 12 år, get upp. Jag är den jag är och det är därför m2b älskar mig! Det är det som räknas!! ;)
Han sköter kontakten med sina föräldrar själv.

Fortfarande har dom inte frågat nått om bröllopet. Dom vet inte vart det ska vara och hur vi tänker lägga upp det osv..Men så är det. Jag är glad för våran skul att min familj är stor, varm och alla bryr sig om alla! Min m2b känner sig hemma i min familj. O jag vet att han är glad för det. Dom har varit med o tittat på kyrkan och festlokal mm.