Ogillar min svärmor och svägerskor, o dom ogillar mig

Jag säger som ni, bröllopet är till för dem som vill fira er kärlek och er framtid. Som Gardell sa:
"Allt jag behöver i mitt liv är kärlek och respekt och de som inte kan ge mig det har inte i mitt liv att göra." Det gäller ju även bröllopet.

Men var beredda på att stormen kan släppas lös och att ni kommer utnämnas till syndabock för alla upptänkliga fel. Lättaste sättet är nog att träffa dem ni inte vill bjuda personligen och förklara att med tanke på alla osämjor som varit och hur viktig den här dagen är för er, så vill vi ta det säkra före det osäkra och bjuda in de ni verkligen känner står bakom er och gläds med er.

Kanske kan man hålla dörren öppen, och ge dem en chans att visa att de faktiskt visst är glada för er skull, och FÖRTJÄNA sin inbjudan? Säga nåt i stil med att ni önskar att ni kunde bjuda dem med gott samvete, och ge dem en chans att bemöta era tvivel och räta ut eventuella frågetecken, så att ni kan lägga det förflutna bakom er och sedan med gott samvete bjuda in dem?

Visst är det en svår sits man hamnar i många gånger, man får väga både sina ord och sina handlingar på guldvåg...

Förstår att det är svårt. Men om ni redan känner att ni har gjort allt ni kunnat, då tycker jag att ni förtjänar den här dagen för er själva. Låt dagen präglas av äkta glädje, inte påklistrade leenden över sammanpressade käkar och huvudvärk för alla parter. För det kan ju inte vara roligt för dem heller att gå på ett bröllop de önskar aldrig blev av.

Josefin83: ja, vi går oxå i giftastankar, väldigt konkreta sådana. Men min sambos familj är inte heller överdrivret förtjusta i mig (eller min sambo för den delen) så jag har stor förståelse för din situation.
Fast frågorna om varför de tycker som de gör hör ju inte ihop med ert bröllop, de bör du ta senare och inte blanda ihop med planeringen. Visst tycker väl jag att det vuxna är att prata bröllop med dem innan, och uttrycker de ingen entusiasm då så skulle jag väl inte se något hinder i att inte ge dem någon inbjudan, men frågan är om jag hade varit så pigg på  att bli utmälad som djävulen själv, för all evinnerlig tid sedan. Då hade jag nog hellre bjudit dem och koncentrerat min energi på dem som faktist är glada för vår skull. Man väljer ju vad man tänker på och vad man riktar sin fokus mot oxå. Är det däremot människor som går in för att förstöra, då hade jag uteslutit dem på denna viktiga dag.
Det är just där; man gifter sig in i denna familj. De ralationerna kommer oxå att vara livslånga, och just därför hade jag nog pratat noga med dem innan, och hellre bjudit dem och nickat och lett under middagen, och hämtat energi och glädje från övriga gäster. De är ju trots allt inte de enda inbjudna, och långt ifrån de viktigaste, men i det långa loppet... jättesvår sits.

Min sits... egentligen är det min sambo och hans föräldrar som har en schism, det handlar egentligen inte om mig, även om det drabbar mig... jag blir liksom den utlösande faktorn som utlöser en bomb från andra världskriget, så känns det ibland...(de har haft kalla kriget i 10 år ungefär)  jag försöker mäkla fred så gott det går, men eftersom det inte är min konflikt så är det svårt. Det är ju inte mina beslut att fatta... Jag försöker stötta när jag kan, ge råd när det efterfrågas eller jag bedömer det akut nödvändigt och i övrigt hålla mig utanför och så neutral det bara går... Det handlar ju även om framtida barns relationer till sina farföräldrar, vilket både de och min sambo kan ha lite svårt att se... Men det är ju en helt annan diskussion...