Gravid? Men allt är så rörigt...

Åh, jag förstår att det känns rörigt, men försök lugna dig lite och få inte panik än. Vänta först och främst tills du fått ett positivt test, och under tiden du väntar kanske du hinner känna efter vad du verkligen vill innerst inne. Det är ju trots allt det viktigaste - frågan om du vill ha barnet eller inte.

Jag är också en sån som vill att allt ska gå "rätt till" med jobbet, att man ska ha jobbat en lite längre tid innan man helt plötsligt säger att man är gravid osv, men ibland styr man inte över allt här i livet och om du bestämmer dig för att det här är din chans att få ett barn ni båda vill ha så ska du inte ha dåligt samvete för jobbet. Och det där med sjukhus och kontroller kan ni nog komma fram till en bra lösning på med tiden. Tekniska detaljer går alltid att lösa, det viktigaste är ju att det KÄNNS rätt. Varför gillar du inte sjukhuset på orten där ni bor nu? Kanske är barnmorskorna där underbara, det kanske bara är en mental spärr du måste komma över.

Ifall du inte är redo än, och fortfarande känner dig förvirrad och orolig om någon vecka, så måste du helt enkelt får förklara för din sambo hur du känner. Även om han gärna vill ha barn så förstår han ju att du måste vara med på det hela, att du måste känna att det är rätt tidpunkt för dig, och då spelar det ingen roll hur mycket han vill ha barn just nu. Jag är säker på att han kan vänta tills du är redo.

Vad gäller din syster så förstår jag din oro, men du kan inte låta det påverka dina livsval. Du vet inte exakt hur hon kommer att reagera på nyheten att du (eventuellt) är gravid. Kanske får det henne att inse att du är i en annan situation, du har jobb och en sambo som du älskar, och att dessa är bättre förutsättningar för att skaffa barn. Jag vet hur det är att oroa sig för sitt småsyskon, men du kan inte ta ansvar för allt hon gör eller försöka uppfostra henne i det här skedet. Ha ett systerligt samtal med henne ifall du bestämmer dig för att behålla barnet, och förklara varför det känns rätt för dig att skaffa barn just nu.

Lycka till, Kram!

Att inte behålla barnet känns inte som ett alternativ. Vi vill ha barn, han kanske lite mer än mig (just nu), men vi har pratat om det mycket och ett helt perfekt tillfäller kommer aldrig att komma... vi har båda fast jobb, en bra bostad (eller ja, två med vårt sommarhus), ett bra och stabilt förhållande och så, och mer kan man väl inte begära egentligen. Det finns alltid saker man tänkt sig att man skulle hinna med innan, men då kan man ju skjuta det framför sig i all evighet... Jag känner mig inte alls pressad av honom, även om jag kanske inte hade tänkt så mkt på det om han inte var så redo själv.

Med sjukhuset känns det bara inte rätt... jag har vänner där som inte varit nöjda alls. Det är ett ganska litet sjukhus, så risken att stöta på de sköterskor som de inte varit nöjda med är ju ganska överhängande... Dessutom känns det drygt att behöva åka dit på kontroller och ha kontakten med barnmorska och sköterskor när jag aldrig är där mer än på helgerna (jag har över 15 mil dit enkel väg). När jag tänker efter så kommer nog en stor del av sommaren tillbringas i sommarhuset, eftersom barnet borde komma i juni någon gång om jag räknat rätt, och då känns det tryggt att vara där och nära mina föräldrar också...

Håller med oavstående i vad den skriver.

Först och främst tycker jag att du ska göra testet, för att får reda på om du ens är gravid. Visar det sig att du är det, så kan du ta det därifrån. Börja med att prata med din sambo om det. Ni är trots allt två i detta och det är väldigt viktigt att du är ärlig mot honom och berätta hur du känner och tänker inför detta, men samtidigt att du lyssnar på honom. Tillsammans kan ni säkerligen ta rätt beslut för er.

När jag och min man blev gravida, så gick vi faktiskt och pratade med en kurator om det. Just för att det kändes väldigt kaosartad och oplanerat. Hon försökte inte få oss i någon rikktning, men hon hjälpte oss att prata igenom det ordentligt och samla våra tankar runt allt. Det kanske skulle kunna vara något för er? Att gå och prata om det.

När det gäller din syster, så kan jag förstå att det känns jobbigt för dig. Det kommer kanske kännas jobbigt för henne också, men precis som den ovanför här skriver, så kan inte du låta henne påverka dina livsval. Du måste göra det som känns rätt för dig, men att prata med henne om det är nog en bra idé.

Något jag kan säga dig är.. allt löser sig. Hela våra liv blev vända upp och ner efter vi fick vårt barn. Inget blev som planerat, som vi tänkt oss.. Men allt blev bra ändå. Så länge man vågar tro och hoppas, så kan man hålla sig stark och klara av betydligt mycket mer än vad man först tror. Att ni är två i det hela underlättar ju dessutom, eftersom ni då kan hjälpas åt och stötta varandra.

Det var som väntat ett tydligt plus på testet (eller ja, på två test av olika märken, för säkerhets skull). Min sambo blev chockad (eftersom jag velat gifta mig först och skaffa barn sen) och helt tagen på sängen, men det var ju inte planerat utan "bara blev", så så är det med det...

När han sansat sig lite så blev han jätteglad förstås (men det visste jag) och började genast ta tag i en massa saker som vi pratat om men som blivit liggande (som att skaffa körkort, förändrade arbetstider etc). Fast han tog det väldigt bra och undrade vad jag ville, och hur jag kände det med jobb och menade att vi kunde ju skaffa barn när som helst om det inte kändes helt rätt för mig. Men som sagt, ett helt perfekt tillfälle kommer aldrig att komma...

Vi ska berätta för mina föräldrar ikväll, och min sambo ska prata med sin chef om arbetstider och plats, och se om det finns möjlighet att jobba hemifrån i sommar så vi kan vara tillsammans mer (jag veckopendlar ju, och på sommaren är det så skönt i vår stuga). Sedan väntar vi nog med de andra. Vet inte riktigt hur jag ska göra med min syster bara... om jag ska berätta nu, eller vänta lite tills det känns lite mer säkert. Allt kan ju hända...

Grattis :) Det verkar ju, trots allt, som att ni båda är glada över detta :) Det är en bra början, att ni är överens och vet hur ni känner och vart ni står i allt detta.

När du ska berätta för din syster är svårt att säga, men om du berättar för dina föräldrar, finns det någon chans att hon får reda på det då? Eller tror du de kan hålla er hemlighet? Jag tycker nog ändå det är väldigt viktigt att du pratar med henne om det, alltså att hon inte får veta det av någon annan. Vilket det ju finns risk för om ni berättar för andra. Jag skulle nog låtit hon vara en av de första som får veta.

Jag vet faktiskt inte om jag är riktigt glad för det, inte än. Jag har inte riktigt landat än, och känner varken eller... i ena stunden är jag skräckslagen, i andra stunden känns det helt okej. Men det kommer nog, det känns iaf inte som ett fel beslut. Mina mer "funderande" tankar rör mest praktiska saker, inte så mkt om vi kommer klara det eller inte, och det känns ju som att tanken ändå är ganska mogen trots allt...

Jag är helt övertygad om att mina föräldrar är tysta om det om jag ber dem. Min syster kommer hem och hälsar på till helgen, så jag kanske tar det med henne då...

Grattis till plusset får jag väl börja med att säga!
Om det är så att ni vill ha barn så ska ni självklart behålla det tycker jag .
Förstår att det kan kännas jobbigt att berätta för din syster och det kommer säkert att dra upp känslor hos henne. Men det är ju inte på något vis ditt fel att hon fick ett missfall. Förhoppningsvis kan hon glädjas med er.

Ang jobbet så kan man inte ha dåligt samvete för det heller tycker jag. Även om man många gånger har det i alla fall. Är din chef en vettig människa så blir han/hon glad för dig och kanske har han/hon också egna barn? Då är det lättare att få förståelse. Min chef har varit väldigt förstående och positiv trots av vi är 10st som gått hem på gravledigt senaste 1 ½ året. Hade lite ågren nu när jag skulle berätta för henne sist då vi har ont om personal och det är anställningsstopp osv. Så det kändes som att jag kom med problem. Men hon blev bara jätteglad och sa grattis, det här ordnar vi, bry dig inte om det!
Men om du nu inte har en fast anställning förrens om 2månader så skulle jag vänta med att berätta tills dess (jag väntade till v14 båda gångerna för att jag inte ville att någon skulle veta om vi fick missfall). Dessutom riskerar du ju inte att de inte fastanställer dig pga att du är gravid.

Välj det sjukhus och MVC som du tror att du trivs bäst med. Att ni är skrivna på olika ställen bryr sig inte barnmorskan eller sjukhuset om. Däremot kanske ni måste skriva er på samma ställe sen när ni söker om gemensam vårdnad för barnet. Vilket ni ju lär göra eftersom ni inte är gifta än.

Önskar er all lycka!

Ni har mycket klokt att säga, både Pinkgrape och Trivia. Tack för det... det känns lite lugnare nu faktiskt...

Jag har en jättebra chef som har egna barn (och som själv är kvinna och relativt ung). Det är en väldigt tolerant stämning på mitt jobb, vilket känns jättebra, och jag vet att mina tjänster är väldigt uppskattade och det är svårt att få tag på folk i min branch i min stad, så jag är inte orolig för min anställning ändå. De har anställt mig långsiktigt, och de är ju inte dumma i huvudet :P Jag är en tjej ungefär i mitten av de 20, med alla hemförhållanden ordnade. Att jag skulle skaffa barn inom överskådlig framtid måste de ju begripa själva :P Men kanske inte så här snart...

Jag hade i vilket fall som helst inte tänkt berätta något på jobbet på ett bra tag än, däremot så funderar jag på min löneförhandling. Jag är inte rädd för att inte få den löneförhöjning jag har rätt till, men jag hade tänkt förhandla mig till mycket mer än så... och den förhandlingen är inte förrän typ i mars, och så länge kan jag nog inte vänta med att berätta... och jag känner att jag kanske kommer ha svårt att motivera varför jag ska ha så mycket mer om jag försvinner så snart (även om jag tycker jag är värd det, och kan motivera det med det jag presterat under tiden...)