Gravid? Men allt är så rörigt...

Jag misstänker starkt att jag är gravid, men har inte testat än. Allt talar dock för det... mina bröst är dubbelt så stora och dödar mig snart, mensen är 5 dgr försenad och jag är alltid extremt punktlig annars, och jag har en konstig molande, bubblande känsla i magen. Har köpt ett test, och ska prova imorgon... Men jag känner igen känslan efter att ha varit gravid tidigare, men då gjort abort pga att jag då åt mediciner som inte gick ihop med graviditet.

Min sambo kommer bli överlycklig (han har velat ha barn länge), och jag kommer nog vänja mig vid tanken också (vill absolut ha barn, men hade tänkt mig att vänta kanske ett år till). Det är dock okej, jag känner att vi är redo, jag hade bara inte ställt in mig på det nu. Jag har inte sagt något än, vill inte ge honom några förhoppningar om det ändå är falskt alarm.

Men om det inte är då... min lillasyster blev oplanerat gravid nyligen, hon är väldigt ung och singel, men bestämde sig för att behålla barnet och blev åter ihop med killen (en odugling till ex). När de börjat reda upp allt så fick hon missfal i 15:e veckan för ca 2 v sedan, och nu tror vi att hon kommer försöka igen bara för att de ställt in sig på det... rent vansinne anser jag, hon har inget jobb eller utbildning (inte ens gymnasium) och killen är en riktig odåga. Men det är ju hennes val... det känns dock som en dum tidpunkt för att komma där och säga att nu är jag gravid.

Jag själv är nyutbildad och fick jobb i våras, och får förhoppningsvis min provanställning omvandlad till tillsvidare om knappt 2 månader. Jag trivs jättebra, och det känns så himla dumt allting. Jag har ju inte planerat det, men ändå. Jag har dåligt samvete för att de ska behöva hitta en ersättare till mig efter så kort tid, och det är inte en helt lätt uppgift då det inte finns särskilt många som jobbar med det jag gör, och särskilt inte på min lilla ort.

Sen så veckopendlar jag just nu och bor i vår sommarstuga i min gamla hemort där jag nu har fått jobb. Jag kommer ju inte vara så mkt där sen när jag är mammaledig, men det är där jag vill gå på kontroller och gärna föda också då jag trivs mycket bättre på det sjukhuset än i orten där vi bor, men jag antar att jag måste skriva om mig då, vilket ju blir jättekonstigt då vi i så fall skulle vara skrivna på två adresser. Är det nån som kanske vet hur det funkar?

Allt är så rörigt i mitt huvud... behövde bara prata av mig lite...

Anonym (...)

Äldre 26 Sep 10:43

#2

Att inte behålla barnet känns inte som ett alternativ. Vi vill ha barn, han kanske lite mer än mig (just nu), men vi har pratat om det mycket och ett helt perfekt tillfäller kommer aldrig att komma... vi har båda fast jobb, en bra bostad (eller ja, två med vårt sommarhus), ett bra och stabilt förhållande och så, och mer kan man väl inte begära egentligen. Det finns alltid saker man tänkt sig att man skulle hinna med innan, men då kan man ju skjuta det framför sig i all evighet... Jag känner mig inte alls pressad av honom, även om jag kanske inte hade tänkt så mkt på det om han inte var så redo själv.

Med sjukhuset känns det bara inte rätt... jag har vänner där som inte varit nöjda alls. Det är ett ganska litet sjukhus, så risken att stöta på de sköterskor som de inte varit nöjda med är ju ganska överhängande... Dessutom känns det drygt att behöva åka dit på kontroller och ha kontakten med barnmorska och sköterskor när jag aldrig är där mer än på helgerna (jag har över 15 mil dit enkel väg). När jag tänker efter så kommer nog en stor del av sommaren tillbringas i sommarhuset, eftersom barnet borde komma i juni någon gång om jag räknat rätt, och då känns det tryggt att vara där och nära mina föräldrar också...

Anonym (...)

Äldre 27 Sep 12:14

#4

Det var som väntat ett tydligt plus på testet (eller ja, på två test av olika märken, för säkerhets skull). Min sambo blev chockad (eftersom jag velat gifta mig först och skaffa barn sen) och helt tagen på sängen, men det var ju inte planerat utan "bara blev", så så är det med det...

När han sansat sig lite så blev han jätteglad förstås (men det visste jag) och började genast ta tag i en massa saker som vi pratat om men som blivit liggande (som att skaffa körkort, förändrade arbetstider etc). Fast han tog det väldigt bra och undrade vad jag ville, och hur jag kände det med jobb och menade att vi kunde ju skaffa barn när som helst om det inte kändes helt rätt för mig. Men som sagt, ett helt perfekt tillfälle kommer aldrig att komma...

Vi ska berätta för mina föräldrar ikväll, och min sambo ska prata med sin chef om arbetstider och plats, och se om det finns möjlighet att jobba hemifrån i sommar så vi kan vara tillsammans mer (jag veckopendlar ju, och på sommaren är det så skönt i vår stuga). Sedan väntar vi nog med de andra. Vet inte riktigt hur jag ska göra med min syster bara... om jag ska berätta nu, eller vänta lite tills det känns lite mer säkert. Allt kan ju hända...

Anonym (...)

Äldre 27 Sep 12:31

#6

Jag vet faktiskt inte om jag är riktigt glad för det, inte än. Jag har inte riktigt landat än, och känner varken eller... i ena stunden är jag skräckslagen, i andra stunden känns det helt okej. Men det kommer nog, det känns iaf inte som ett fel beslut. Mina mer "funderande" tankar rör mest praktiska saker, inte så mkt om vi kommer klara det eller inte, och det känns ju som att tanken ändå är ganska mogen trots allt...

Jag är helt övertygad om att mina föräldrar är tysta om det om jag ber dem. Min syster kommer hem och hälsar på till helgen, så jag kanske tar det med henne då...

Anonym (...)

Äldre 27 Sep 12:45

#8

Ni har mycket klokt att säga, både Pinkgrape och Trivia. Tack för det... det känns lite lugnare nu faktiskt...

Jag har en jättebra chef som har egna barn (och som själv är kvinna och relativt ung). Det är en väldigt tolerant stämning på mitt jobb, vilket känns jättebra, och jag vet att mina tjänster är väldigt uppskattade och det är svårt att få tag på folk i min branch i min stad, så jag är inte orolig för min anställning ändå. De har anställt mig långsiktigt, och de är ju inte dumma i huvudet :P Jag är en tjej ungefär i mitten av de 20, med alla hemförhållanden ordnade. Att jag skulle skaffa barn inom överskådlig framtid måste de ju begripa själva :P Men kanske inte så här snart...

Jag hade i vilket fall som helst inte tänkt berätta något på jobbet på ett bra tag än, däremot så funderar jag på min löneförhandling. Jag är inte rädd för att inte få den löneförhöjning jag har rätt till, men jag hade tänkt förhandla mig till mycket mer än så... och den förhandlingen är inte förrän typ i mars, och så länge kan jag nog inte vänta med att berätta... och jag känner att jag kanske kommer ha svårt att motivera varför jag ska ha så mycket mer om jag försvinner så snart (även om jag tycker jag är värd det, och kan motivera det med det jag presterat under tiden...)

Gravid? Men allt är så rörigt...

INNEHÅLL