Hur långt får hets på överviktiga gå?
Nej man har inte rätt att klanka ner på folk för att de är överviktiga. Det tillhör vanligt hyfs och folkvett att inte kommentera människors vikt.
Däremot har jag förståelse för att folk i allmänhet inte riktigt fattar hur svårt det kan vara att gå ner i vikt. Man kan inte sätta sig in i situationen helt enkelt. Men man har ingen rätt att vara otrevlig för det.
Jag har själv haft problem med att första hur människor kan bli så stora som 100+ kilon. Men nu har jag lärt känna en stark människa som berättat sin historia.
Person 1 har alltid haft ett stressigt jobb, men det gick an så länge privatlivet fungerade. När det sedan visade sig att h*n och sambon inte kunde få barn, då brast det fullständigt. Tröstätandet och snabbmaten på arbetstid gick överstyr fullständigt, och till slut vägde h*n långt över 100 kg. En diskussion med vården OCH arbetsgivaren ledde till en mer human situation på jobbet, regelbundna samtal med en psykolog (livsviktigt för att få bukt med tröstätandet) och till slut en lång period av samarbete med en dietist. En ren pulverkur i två månader sattes in, det är verkligen ingen lek och inget som fåfänga människor som vill tappa några kilon ska ge sig på. Under denna period fick inte tuggreflexen aktiveras över huvud taget, ALLT skulle bort. Enda chansen att få bukt med sötsuget, småätandet och tröstätandet. Sedan trappades matintaget upp oändligt långsamt. Vissa måltider ersätts fortfarande med pulver. Idag mår personen i fråga mycket bättre och har tappat mer än 30 kg.
Allt är inte svart eller vitt, matmissbruk är lika svårt att bli kvitt som ett alkoholmissbruk. En alkoholist förväntas inte bara vakna upp av sig själv och säga "nä men om man skulle ta ett glas mineralvatten till oxfilén på lördag?" Så varför har vi högre förväntningar på att överviktiga ska klara av att ta tag i situationen på egen hand?