Hur långt får hets på överviktiga gå?

Jag tycker det är ett problem generellt att folk tar sig väldigt stora friheter att häva ur sig saker till andra människor, oavsett vad det är för tanke som far igenom deras huvud och som de inte klarar av att hålla kvar på insidan.

Jag har själv gjort erfarenheten att gå från relativt smal (ja, först från väldigt smal som tonåring) till överviktig på kort tid, och jag tror inte att min upplevelse av hur annorlunda jag plötsligt blev bemött bara sitter i mitt huvud. Även om jag håller med om att det spelar viss roll vad man själv tittar efter och hur man tolkar det man ser. Flera av mina smala/normalviktiga vänner hade svårt att tro att det verkligen var så stor skillnad som jag sa.

På samma sätt blev jag förbluffad när mina mindre blonda vänner berättade om hur de OFTA får rasistiska tillmälen slängda efter sig från okända. och inte bara från störiga skinnskallar som försöker imponera på sina kompisar, utan från vem som helst. Jag kunde inte föreställa mig att folk var dels så rasistiska, dels så dåliga på att hålla sina fördomar för sig själva. Men jag tror ju inte att mina vänner ljuger om sina upplevelser.

Många som kommenterar andras vikt försvarar sig när de ifrågasätts med att faktiskt inte är hälsosamt att vara överviktig. Vilket är sant, men jag betvivlar att man fräser "flytta på dig tjockis" till en fullständig främling för att man bryr sig så mycket om den överviktige främlingen att man försöker hjälpa denne till bättre hälsa och bara uttrycker sig lite osmidigt.

Jag kommer att tänka på avsnitt av Dr Phil jag sett, där någon (oftast en man) rackar ner på sin partner (oftast en kvinna) för att hon gått upp i vikt. Till skillnad från främlingen på gatan kan man anta att en make faktiskt bryr sig om sin fru och inte bara vill att hon ska vara lite snyggare för hans skull. Mannen brukar hävda att han verkligen försöker hjälpa henne. Dr Phil brukar då fråga det klassiska "How's that working for you". Alltså, att kritisera och nedvärdera den som kämpar med vikten är inte särskilt effektivt för att få henne (eller honom) att gå ner i vikt. Tvärtom leder det förmodligen till ännu större hopplöshetskänslor och drift att tröstäta om man är lagd åt det hållet.

Alltså, folk skulle behöva lära sig lite hyfs och att man faktiskt inte kommenterar andras vikt, härkomst, handikapp, ålder, etc etc. Och inse att deras åsikter faktiskt inte är särskilt intressanta för andra.

Handlar det om någon närstående som man verkligen bryr sig om och vill hjälpa, så måste man ändå tänka sig för och fundera över för vems skull man säger det man säger och om man på allvar tror att det kommer att hjälpa. Man kan FRÅGA om personen vill ha ens hjälp, eller öht vill prata om det. Men att bara häva ur sig en massa kritik eller komma med oombedda råd och synpunkter är i regel något man gör för sin egen skull, inte den andres. Man kan stötta någon som själv vill förändra något, men man kan inte ändra på nån annan mot dens vilja. Visst är det frustrerande att leva nära någon som skulle behöva ändra på saker i sitt liv men inte förmår eller inte är tillräckligt motiverad, men det går ändå inte att tvinga någon för att minska sin egen frustration.

Jag vet inte om du läste mitt inlägg, men som sagt, visst är det säkert så att man ibland ser det man tittar efter och tolkar saker utifrån vad man tror (kallas även konfirmeringsbias).

Men det finns också saker som inte går att misstolka, och det som förbluffade mig när jag blev överviktig (efter att tidigare ha varit smal) var just hur hämningslösa så många är med sina omdömen. Det är något man inte märker när man inte själv är den som så att säga triggar utfallen.

Jag har som sagt hört samma sak från mina vänner med annan etnisk härkomst, och hade först svårt att tro på deras berättelser om vad folk gör och säger. Och jag är övertygad om att det är samma sak för människor med något slags funktionshinder, eller som ser avvikande ut på något sätt, osv. Men det är något jag i regel inte blir vittne till eftersom det inte är till mig de säger de där sakerna.

Jag kommer att tänka på en annan historia. Det var när jag var hopplös singel, och en kompis pratade om en kille hon kände som kanske skulle kunna vara nåt. Han var ju smart, rolig och jättejättetrevlig och snäll, vi skulle passa perfekt ihop. Fast sen hejdade hon sig. För plötsligt kom hon på att han nog vid något tillfälle hade nämnt hur han verkligen avskydde överviktiga. Hon hade nog kanske t.o.m. hört honom uttala sig nedsättande om någon vid något tillfälle.
Jovisst, men annars var han ju så himla trevlig. Mot henne, i alla fall, och andra som han gillade.

Det är inte inbillning när någon fräser "flytta på dig tjockis". Det är inte inbillning när en majoritet av presentationer på dejtingsidor mer eller mindre uttryckligen säger "fetton göre sig ej besvär".  Visst är det lätt att bli överkänslig när det gäller något man själv är väldigt obekväm med, men det FINNS de facto ett mycket stort och utbrett förakt mot överviktiga - som man som sagt nästan aldrig märker av när man inte själv är föremål för det.

Chicita, du bekräftar min poäng. JAG vet ingen som ser ner på funktionshindrade och beter sig illa, och jag ser det nästan aldrig hända. Det beror på att varken jag eller någon av mina närmaste drabbas, och jag har relativt sällan någon i min omedelbara närhet så att jag kan se hur denne behandlas. Men om jag själv satt i en rullstol dygnet runt eller ledsagade någon som gjorde det, skulle jag få många fler tillfällen att se hur folk beter sig mot just den här personen, som de inte beter sig mot mig.

På samma sätt märker man i regel inte hur folk beter sig mot överviktiga om man inte själv går runt i en överviktig kropp.

Måste bara posta den här bilden!

Och så måste jag bara "ladda upp bild" istället för att "posta inlägg"!