Ledsen för föräldrarnas skull...

Ny infallsvinkel: Vem gifter man sig egentligen för?
Det är ju inte för att föräldrarna ska få en del av det utan det är för att man vill visa att man vill stå vid varandras sida i nöd och lust? Jag har jättebra kontakt med min familj och m2b har bra kontakt med sin, men hade vi bestämt oss för att åka utomlands och gifta oss eller gå till rådhuset istället så hade det varit vårt beslut och det har faktiskt ingen annan med att göra.

Ett tag när jag var så trött på gästlista och allt så pratade jag med mamma och sa att jag kanske inte alls vill ha stor fest med massa folk utan bara göra det ensam med min m2b. Då sa hon att det såklart hade varit tråkigt att inte få vara med men att det bara är vårt beslut. Huvudsaken tyckte hon var att vi var lyckliga med vårat beslut... En förälder som inte kan säga detsamma till sina barn skulle jag bli ganska besviken på. Det är INTE deras dag och det är INTE för deras skull man gifter sig.

Hej. Jag hoppas verkligen att det blir så som du säger! :) Självklart gifter man sig för sin egen skull och inte för föräldrarnas. Önskar bara att jag inte fått reda på något om detta... Det har tidigare planerats ett stort bröllop och tanken hos släkt och vänner är att de ska bli bjudna på ett sådant. De har så vitt jag vet inte kontaktat ngn för att berätta att det inte blir så som de sagt från början utan de kommer nog att höra av sig efteråt och berätta att de är gifta.
Mår mest dåligt över att jag vet den här hemligheten. Kommer inte att yppa ett ord till ngn i familjerna för då förstör jag bara deras dag. Men jag träffar familjerna titt som tätt o kan inte riktigt se dem i ögonen nu när jag vet den här hemligheten!

tyckte det var bra gjort av dej att du pratade med din mor! :)

Fast nu ska vi ju bjuda hela släkten och de flesta av vännerna, men det kändes bra att vet att man hade stödet oavsett vilket beslut man tar. Jag tycker som sagt det är upp till brudparet hur man vill göra med gäster eller inte :)

Jag tycker inte heller att det är så sjysst mot föräldrarna faktiskt. Visst, man gifter sig för sig själv, men för oss var det otroligt viktigt att inte bara våra familjer utan alla vi känner skulle känna sig välkomna att fira tillsammans med oss. (Vi hade öppet hus efter vigseln, kom väl ca 120-150 pers men vara 38 var inbjudna till bröllopsmiddagen sedan). Jag kan förstå om man inte gillar att stå i centrum och så, men ens föräldrar kan väl iaf få vara med? Jag hade blivit så otroligt ledsen om jag hade haft en dotter och så fick jag inte vara med på hennes lyckligaste dag. När vi gifte oss ville vi skrika ut det till hela världen, det var för oss det bästa som någonsin hänt och vi ville dela med oss av vår glädje till alla vi bara kunde! :)

Absolut finns risken att föräldrarna önskar att de hade fått vara med. Men det är ju som sagt var deras beslut och något som de får stå för. De allra flesta vill ju ha åtminstonde sin familj närvarande på bröllopet. Men inte alla...

"Snälla hjälp mej att sluta tänka på detta! Behöver nya infallsvinklar! :)"

Läses med en filosofisk vinkel:

Min infallsvinkel är att du gör dig själv en stor tjänst om du lever Ditt liv, det som du kan påverka och har ansvar för med dina val och att de andra lever sitt.... för om du "lever deras liv"... vem lever då Ditt?

Detta är skrivet i all välmening!!!

Va rädd om dig!

Det här är inte ditt problem! Släpp det helt enkelt. Varför ska du ödsla tid och energi på att gå och tänka på och bli upprörd över något som du inte har att göra med. Visst, det kanske till viss del är av medkänsla för föräldrarna, men framför allt måste du kanske våga erkänna att detta har mer att gör med din ev irritation för din före detta väninna. Om det var så att ni inte var ovänner så har jag svårt att tro att detta skulle störa dig så mycket som det gör nu. När man är arg på någon så ser man bara allt den personen gör fel. Visst, jag tycker också det är trist när man inte inkluderar sin familj, men skulle någon av mina vänner som jag tyckte om välja att gifta sig i smyg så skulle jag vara glad för deras skull. Vänd på det: kanske du skulle bli lika irriterad om du fick höra att dom skulle ha en stor och påkostad bröllopsfest?

Jag förstår dig så väl TS. 
Du känner ett ansvar pga att du råkade få reda på detta och du vet att föräldrarna som du tycker om skulle vilja veta.

Det är jättesvårt och, ja, de kommer att bli besvikna när de inte får vara med. 

Du kan inte göra någonting utan att skaffa dig ovänner. Kan det vara en ny infallsvinkel?
Bruden kommer att bli ännu mer arg på dig, kanske brudgummen också.
Deras föräldrar kanske kommer att tycka att du inte kan bevara en hemlighet även fast de ville veta.
Om du försöker prata med brudparet så kommer de att tycka att du lägger dig i.  

Jag kan inte se att du kan göra något annat än att släppa detta. Hade ni fortfarande varit vänner hade du kunnat nämna för din f.d. vän att de blir besvikna och i och med det hade du gjort det du kunnat. 
Tror du att de hade ändrat sig för att du sa något?
Antagligen inte om hon har ett så dåligt förhållande till de blivande svärföräldrarna.
Alltså spelar det ingen  roll. Du kan inte göra något åt detta utom att riva upp nya sår.

Det är klart att man som förälder vill vara med på sina barns bröllop och det är lika klart att man säger OK och ler glatt (fast med ett sorgset hjärta som man håller dolt) om de säger att de inte vill ha en med.
Ni kommer att förstå detta när ni får egna barn och om ni får en bra relation till dem.

 

Hej.
 Som jag skrev tidigare så har jag inga intentioner på att berätta för föräldrarna. Bruden i fråga har långt om länge planerat hur hon ska  ha sitt bröllop. Hur det ska vara, plats tid på året, präst och allt. Jag hade haft full förståelse om hon och brudgummen bara hade lyft luren och förklarat för sina föräldrar att de inte vill ha det på det viset längre, utan att de kommer bara vara de två och vittnen. Men det har de inte gjort! Utan om ett par veckor kommer de bara att ringa o säga att de redan är gifta. Det är väl egentligen det jag är emot. Att de har på något sätt fått deras familj, släkt och vänner att tro att det ska bli ett stort bröllop, och tro mej, det har varit väl planerat. Det kan mycket väl vara så att det har blivit för mycket, men i min mening är det fruktansvärt respektlöst att inte ens höra av sig till ens närmaste familj, ( mor och far, nära syskon) för att berätta att de ska bara vara de två!

Sen kan man prata hur mycket man vill om att det är deras dag, men man behöver inte såra folk på vägen, bara för det.
Som svar på vissas insinueringar om att jag är irriterad för att hon och jag är ovänner så är inte jag som så som person. Jag kan glädjas åt mycket av det bra som händer henne i hennes liv.
Vi är en stor bekantskapskrets som har umgåtts, och våra föräldrar, syskon och barn, vi umgås alla tillsammans. Fast hon och jag inte umgås bara vi längre, så har vi i umgänget bestämt oss för att de inte ska påverka att det på något sätt blir att vi inte alla ska kunna umgås på grund av detta. Vi funkar inte så bara. Jag hade dock inte räknat med att få komma på deras bröllop oavsett om det varit ett stort eller litet. Det viktigaste är att de två "får" varandra, men som jag tidigare skrev så behöver men inte såra de ärmaste i familjen på vägen!
Det är oxå därför jag har svårt att släppa detta då detta kommer att påverka de jag umgås med och ag vill självklart inte se någon ledsen. det är klart att man ska leva sitt liv men jag tror inte på att vara så känslokall så att man skiter i andra bara för att leva sitt eget liv.

Jag håller med dig där. Det är ofta man får höra att man bara ska strunta i andra och sköta sig själv, men det är ett av problemen med hur samhället ser ut i dag. 
Om man bryr sig om varandra så blir världen bättre, det tror jag starkt på!

Sedan är det så att man måste kunna släppa saker ibland för sin egen skull. När man verkligen inte kan göra något så är det inte bra att man går och mår dåligt, men det är svårt. 

Tack så mycket Aleta. Jag ska verkligen försöka släppa det här. Det har varit skönt att få skriva av sig, ibland behöver man bara det! :)

Japp! Jag tycker också att det hjälper att bara få älta saker med någon ibland för att kunna släppa det. 

Måste bara göra ett inlägg här;
Jag kommer gifta mig borgeligt i hemligt med två vittnen. Jag ser absolut inget fel i detta, men jag vet att bla min morsa längtar efter ett bröllop då ingen av oss syskon gift sig och det ser väl i övrigt inte så lovande ut att någon annan heller ska ta fan i saken...
MEN dethär är vår beslut, vi väljer att gifta oss ja, men det är vår ensak inget vi gör för att tillfredsställa andra.
Som sagt vet jag att inte alla kommer att gilla vårt beslut heller, men jag kunde inte bry mig mindre

I övrigt tycker jag du inte skall ödsla din tid på att fundera på sånthär, det är som flera andra påpekat deras ensak och i ämnet kan det finnas 20 anledningar och omständigheter som ingen annan än de två vet om men som spelar in sin roll.

Jag och min sambo (eh.. min man är det ju) gifte oss hemligt i fredags och har tänkt ge bort ett bröllopsfoto till pappa i födelsedagspresent.

Hur kommer ni berätta sen?

Ibland funderar jag på att inte berätta alls... vad har egentligen familjen med det att göra?

I det här fallet har det ju planerats ett stort bröllop och alla är inställda på detta. 
Det är klart att familjen blir besvikna om brudparet bara ändrar planerna utan att säga något.

Ja, det är deras beslut, men de människor kommer att bli ledsna.
TS är bekymrad över att dessa människor, men hon vet också att det inte finns något att göra.

Du behöver inte rättfärdiga ert val att ha ett hemligt bröllop för det. Det är ert beslut, ingen annan har med det att göra. 
Däremot undrar jag lite över en sak du skriver. Jag kanske missförstår. Menar du att du inte kan bry dig mindre om att folk skulle bli arga eller menar du även om de blir ledsna?
Det skulle vara intressant om du kunde förklara, Själv skulle jag åtminstone känna empati med dem som blir ledsna över de val jag gör.

Mm överlag brukar jag inte kommentera liknande inlägg men gjorde ett undantag. På ställen som bt där man kan vara anonym är det lätt att berätta saker som ex TS gjorde Hur vet jag att det inte är mig Ts beskriver? Nu tror jag ju inte det men principen, därför valde jag attberätta hur vi såg på saken. Gällande besvikelser o dyl förstår jag inte varför jag skulle känna mef folk för att deras förväntningar som de byggt upp gällande en annan part blir svikna? Nu e de ju inte så att jag strävar till att göra folk ledsna men principen. Over and out-

Kan ta ett eget exempel, en nära släkting valde att gifta sig med bara närmsta familjen närvarande, ca 10 pers. Visst, hade varit roligt att få vara på bröllop men blev vi ledsna? Nej, vi var lika lyckliga för deras skull och de fick bröllopspresent ändå och vi skålade nästa gång vi träffade dem och beundrade deras kort från bröllopet. Tycker de gjorde helt rätt och inga sura miner alls. Man ska göra som man vill med sitt bröllop, UTAN dåligt samvete  det gör en inte till en dålig människa för att man inte har dåligt samvete!

Jag håller med, det är klart man ska ha det bröllop som passar en bäst. 

Men nog kan man förstå att t ex föräldrar kan bli ledsna om det först bestäms att det ska vara ett stort bröllop som man börjar längta till det och sedan får man inte veta att det inte blir av utan ställs inför fait accompli.

Sedan så kommer föräldrarna förhoppningsvis att dölja vad de känner och bara visa glädje, för när de har fått smälta det hela lär det vara det de känner - glädje för brudparets skull.