varför tog det slut?

Vi var tillsammans i nästan 8 år.
Första tre åren var bra, sen kom vår dotter.
Mannen i fråga agerade sotis, tyckte inte att jag visade tillräckligt med uppmärksamhet till honom.
Men han engagerade sig inte ett dugg i vårat barn och därför blev jag tvungen att ge allt till barnet som var i större behov av omvårdnad än mannen enligt mig.

Det var hemska gräl nästan jämt pga av det här, jag ville lämna flera ggr men han lovade bot och bättring.
Han lovade att börja ta hand om hem och familj istället för att sitta vid datorn och hänga i garaget.

Vi sökte hjälp hos familjerådgivning och nådde äntligen fram till varandra.
Vi fick hjälp med verktyg som skulle styra upp där det annars fallerat och allt verkade så himla bra-äntligen.
Det drogs igång bröllopsplaner och allt. Nu skulle ju allt bli bra tillslut!
Vi gifte oss hösten 07 och allt fortsatte att vara bra tills det blev sommar igen.
Min man slutade att hålla sig till de verktyg vi fått, plötsligt var vi tillbaka på ruta ett och grälen var igång.
Men efter alla dessa bråkiga år så fanns det inte utrymme för mer,
en hemsk natt då han kastat sönder kökstolen och annat och jag ringt mina föräldrar för att få hjälp att lugna ner det hela så att inte vår dotter skulle vakna....då sa jag att det var nog.
(Då han blev arg för att jag berättade att jag var besviken på ngt han gjort eller inte gjort blev han alltid väldigt arg och visade noll hänsyn till vårat barn som fick se och höra väldigt mycket hemskt)

Sen var han ute, det fanns ingen anledning att fundera mer.

Det blev en tuff tid, mycket trackaserrier via telefon.
Han kunde ringa 10 ggr/ dag och då jag inte hade tid att prata så blev han förbannad och sa de mest ruskiga sakerna om mig.

Jag träffade en kille några månader senare.
Vi dejtade lite under 3 månader, men det blev inget seriöst.
Dock sa han till mitt ex att gränsen var nådd och om han fick veta att jag fick ett till så där otrevligt samtal
då skulle han se till att jag polisanmälde honom.
Då först blev det lugnare.

Min nu blivande man träffade jag 9 månader efter uppbrottet med dotterns pappa och jag kan säga att jag ALDRIG ångrat att jag tillslut tog steget och avslutade det förhållandet.
Jag skulle ha gjort det långt tidigare.

Första åren hade vi kontakt så att han och dottern kunde träffas.
Men dom träffades för att jag tjatade om att dom måste ha ett umgänge.
Jag höll på att styra upp deras umgänge fram till februari 2011 sen sa en vän att det inte var mitt ansvar, så jag slutade höra av mig till honom och han slutade komma och hämta vår dotter.

Mellan 12 februari 2011 och 4 januari 2012 träffades dom inte alls och jag hörde inte av honom alls.
Men han lovade åter igen bot och bättring.
NU skulle han ta ansvar och bete sig som en pappa.....
Dom har inte träffats sen 4 januari och jag har inte heller hört av honom sen dess.

För min del är allt lugnare då han inte hör av sig, för vi går inte ihop alls.
Det krockar så hemskt då vi har långt ifrån samma syn på vad ett barn behöver för att må bra.
Men det är rätt svårt att inte ha kontakt också, eftersom att vi har gemensam vårdnad och det behövs vissa underskrifter...
För dottern är det en stor sorg att han inte finns i hennes liv,
men hon är glad att hon har min sambo som tagit på sig hela pappaansvaret istället även om det inte kan ersätta hennes biologiska pappa.