Skitstressad av det här med att skaffa barn...

Hallå igen

Tack för era svar. Jag tillhör inte dem som tycker att livet tar slut när man skaffar barn utan längar ofta efter att ha egna barn.

Men en del av mitt problem är ju att min sambo faktiskt inte vill att vi skaffar barn förrän jag har jobb. Det är inte så lätt att övertala honom heller. Hans föräldrar kom till Sverige som arbetskraftinvandrare och hade det skittufft med ekonomin hela hans uppväxt. De jobbade bägge stenhårt för att kunna betala försörja sig. Jag tror detta har präglat honom.

I min familj hade vi det också alltid struligt med ekonomin. Då är det lätt att man är rädd för att det inte ska kunna klara sig. Men men jag känner mig lite uppmuntrad av dig Passionsblomman!
Kanske behöver man inte försöka kontrollera allt.

Men min strategi blir nog att vänta tills min sambo är helt klar med sina studier och börjat ordentligt på sitt jobb. Då kanske han kan vara mer mottaglig.

Finns det någon bra sida med fakta som jag kan hänvisa till eller kan jag ta med honom till en familjeplaneringsenhet (finns sånt?) för att vi ska få det hela svart på vitt? Han verkar inte tro att ett par år hit eller dit spelar någon roll...

Tack så mycket Passionsblomma! Det känns genast lite bättre nu. Ibland räcker det med att bara få något av en handlingsplan för att börja känna sig lite mindre hysterisk.

Snacka med karln ska jag nog göra lite pö om pö som du säger. Ja han är verkligen också en trygghetsnarkoman och det är nog så stort bara det här att vi ska gifta oss. Jag är också rädd. Barn ställer ju allt på sin spets på något vis. Det är svårt att inte drabbas av katastroftankar. Men men, som du säger, man får öva på hantera sina orosmoln.

Det där med sofiahemmet var också bra tips, tack! Men kan man gå dit fast man inte har försökt bli gravid (är inte utredningar till bara för de par som försökt i minst ett år? Eller vad har jag fått det ifrån? Kanske gäller IVF) och vad ska jag uppge när jag beställer tid? Att jag önskar familjeplaneringssamtal eller vad säger man egentligen?

Tråkigt det du berättar om inte kunna få ett barn till. Jag hoppas det ändrar sig! (om det fortfarande är det du vill, vill säga).

Nu måste jag berätta för dig Passionsblomman, att vi har bestämt oss! Vi pratade om det igår kväll och helt plötsligt verkar han ha kommit till insikt och tycker att vi lika gärna kan köra igång (jag äter inte p-piller så vi har ingen omställningstid).

Men nu är det jag som har panik!! Det känns så stort och läskigt liksom...  Och borde jag inte vänta till efter bröllopet (det är 6 månader kvar) eller åtminstone till januari (när han börjat på jobbet) eller är det bara att "hoppa i plurret" och hoppas på det bästa?

Och hur ska man göra för att hantera alla sina kastroftankar? (tänk om han blir av med jobbet, tänk om jag får missfall, tänk om jag blir supertjock, blir inkontinent, får fogdlossning och inte kan göra nåt på hela graviditeten,  tänk om barnet är sjukt, har kolik, någon bokstavsdiagnos som vi inte kan hantera,  tänk om det inte blir bra,  tänk om tänk om...och massa andra dumma
 hjärn- )

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!!!!!

Ps tack för alla dina svar! Jag vet inte riktigt var annars jag skulle kunna prata om sånt här. Jag vill liksom inte gå ut med mina barntankar offentligt. Dessutom känner jag mig skitfånig med alla mina paranoida och hysteriska tankar. 

Först och främst ett JÄTTESTORT TACK till dig Passionblomma för din fina kommentar!!  Den var så fin att jag inte klarade av att läsa den på en gång (jag har lite svårt att ta emot när någon säger något fint till mig) utan fick dela upp den i små portioner. Men nu har jag läst hela och jag känner mig verkligen varm inombords!

TACK!

Du måste vara en lite av en ängel! 

Jag lovar att jag ska skriva en rad här om det händer något på den här fronten och hoppas då att jag kanske stöter på dig här igen

Till er andra tjejer vill jag bara säga att jag tycker det känns skönt att veta att jag inte är ensam och hoppas ni också finner lite stöd i detta. Jag personligen tycker det är svårt att prata med bekanta om detta. Dels för att det känns som om pressen ökar lite grann om man är offentlig med att man funderar på att skaffa barn (eller ens tänker på det innan man har allt iordningställt för sig) men också för att jag är lite rädd att det ska liksom "jinxa" mig och göra det svårare för oss att bli gravid. Dessutom tycker jag folk envisas med att komma dragandes med skräckhistorier som förskräckliga förlossningar osv.

Jag vet inte vad alla andra tänker men jag är i alla fall väldigt rädd att misslyckas med uppfostran och förskräckligt rädd för ansvaret. Men jag hoppas man växer med uppgiften... Om man nu får den ynnesten...