Skitstressad av det här med att skaffa barn...

Det är så att det "passar" aldrig perfekt att skaffa barn. De är små tidskrävande människor som inte alls anpassar sig efter dig, det är tvärtom som gäller.
Jag tror att man måste sluta försöka pressa in barnen i en perfekt form man tänkt sig för sitt liv, för det fungerar inte så. Du kan inte beställa barn när du vill utan det är din kropp som styr det där tillsammans med mannens - och när du tänker att nu försöker vi så blir det barn lagom till jag fått anställning så kanske det tar 1,5 år innan du ens blir gravid!

Kanske måste ni prioritera barn lite högre? Det är klart man vill ha det perfekt, med bästa lägenheten och bästa inkomsten. Men i ditt läge låter det som att du kanske sitter där med bättre lägenhet, jobb och bra SGI men utan barn, eller långt senare än du tänkt dig. Du får också fundera på om du kan tänka dig få barn när du är 38 år? Och är 58 när barnet tar studenten... 

Hejsan! Vet precis hur du känner dig! Jag jag har ännu press på mig då jag faktiskt fyllde 34 i år. Jag har precis tagit tag i min utbildning och har ett par år kvar och är inte direkt sugen på att skaffa barn nu, men precis som du säger så blir det ju svårare ju äldre man blir.. Svår balansgång som tusan! :(

Vet du, jag tror att precis det du upplever och beskriver, är en stress som faktiskt de allra flesta kvinnor kommer att få leva med och hantera i dagens Sverige. (liksom i hela västvärlden). Att vi drar ut på ungdomstiden, flyttar hemifrån senare och senare, studerar under längre tid, träffas och "stadgar oss" senare osv, har ju lett till att vi skjuter barnafödandet längre och längre framför oss.

Men också det faktum att vi idag har MYCKET högre krav på oss själva och vad vi ska ha lyckats fixa innan. I form av trygghet och standard tänker jag då.
Där går det faktiskt att tänka om. Här kommer lite pepp på just det området: 

*Man måste inte ha allt så himla ordnat. Det är inte oansvarigt att sätta barn till världen även om man bor trångt osv. Det går bra att ha en bebis i en liten lägenhet. Det är inte förrän barnet börjar vara uppåt 6 årsåldern som de faktiskt börjar behöva eget rum och så.

*Det går att plugga och ha småbarn samtidigt. (tro mig, man blir väldigt duktig på att prioritera och planera sin tid. Oftast mer effektiv än studenter utan barn.)

*Det är inte hopplöst att få jobb för att man har barn.

*Din make har jobb-det är ju jättebra! Alltså kommer han att ha SGI och ni har dessutom en fast inkomst.

*Det går jättebra att ta ett studieuppehåll! Gravid och student går jättebra att vara, och dessutom kan dina studier kanske mycket väl kombineras med att du är delvis hemma, så att du får mycket tid med barnet, även om dn man är föräldraledig? Ofta har man ju inte föreläsningar precis hela dagarna.

Kom ihåg, att om ni skulle börja försöka nu, så är det inte alls konstigt eller osannolikt om det tar över ett år inann det "tar sig". Det är nämligen min efarnehet av de kvinnor jag hittills mött, att när man väl bestämt sig för att börja försöka, så blir merparten fruktansvärt stressade för varje månad det inte blir något. Man tror helt enkelt att oskyddat sex=graviditet, och uppfattar ett par månaders försök som en evighet. Inte sällan har man tom planerat in en viss årstid man tycker vore lagom och bra att få barn.
Så funkar det inte! Så, jag förstår verkligen att du känner dig stressad, MEN för att du ska skonas och slippa en sjuhelvets mycket värre stress, så är mitt råd till dig att prata med din man om att släppa sargen och se vart det bär. Låta livet hända. För, det fortsätter vara sant, att väntar ni tills du är i 35-årsåldern, så ökar riksen att ni inte blir föräldrar alls, väldigt mycket.

De allra flesta är dåligt insatta i HUR mycket chanserna sjunker-i synnerhet har män ganska lätt att bortse från just åldersfaktorn. Här behöver din man helt enkelt kalla fakta. 

Håller med "rätt tid" och passionsblomman. Det finns inte något perfekt tillfälle. Det kommer alltid att "krocka" med något annat. När du väl är klar med utbildningen så är det kanske inte så kul att börja med att vara föräldraledig t.ex. Det finns alltid "ursäkter" för att skjuta upp försöken.
När jag pluggade var det ganska många som fick barn under tiden och det funkade hur bra som helst.
Min bror och hans tjej bodde med sin dotter i en etta på 27kvadrat under hela första året. Visst...de levde kompakt men inte gick det någon nöd på varesig dem eller barnet.
Man behöver inte ha allt fixat innan. Något jag tycker är märkligt när jag pratar med vänner som inte har barn är att många verkar tro att livet tar slut när man får barn.
Min uppfattning är att det är då livet börjar...

Hallå igen

Tack för era svar. Jag tillhör inte dem som tycker att livet tar slut när man skaffar barn utan längar ofta efter att ha egna barn.

Men en del av mitt problem är ju att min sambo faktiskt inte vill att vi skaffar barn förrän jag har jobb. Det är inte så lätt att övertala honom heller. Hans föräldrar kom till Sverige som arbetskraftinvandrare och hade det skittufft med ekonomin hela hans uppväxt. De jobbade bägge stenhårt för att kunna betala försörja sig. Jag tror detta har präglat honom.

I min familj hade vi det också alltid struligt med ekonomin. Då är det lätt att man är rädd för att det inte ska kunna klara sig. Men men jag känner mig lite uppmuntrad av dig Passionsblomman!
Kanske behöver man inte försöka kontrollera allt.

Men min strategi blir nog att vänta tills min sambo är helt klar med sina studier och börjat ordentligt på sitt jobb. Då kanske han kan vara mer mottaglig.

Finns det någon bra sida med fakta som jag kan hänvisa till eller kan jag ta med honom till en familjeplaneringsenhet (finns sånt?) för att vi ska få det hela svart på vitt? Han verkar inte tro att ett par år hit eller dit spelar någon roll...

Jag vill bara inflika, till alla er som får/fått barn sent, att jag tycker inte det är så fasligt om man är 58 år när ens barn tar studenten. De som föddes på 1990-talet förväntas ju leva tills de blir hundra. Dessutom är många av dagens 80-åringar i långt bättre form än vissa 20-åringar så åldern i sig är inte särskilt viktig i just det avseendet! 

TS; jag förstår. Både hur det är att komma ifrån förhållanden där man fått vända på varenda slant, OCH att vilja ordna allt så säkert och bra som möjligt. Det är ju egentligen bra, eftersom fdet visar på att man tar familj och ansvaret för ett barn på allvar.
Men, jag tror vi idag överdriver de materiella och ekonomiska aspekterna och undervärderar hur mycket man betyder för sitt barn på andra sätt. Och att mannen inte fattar hur stor roll "några år hit eller dit" faktiskt spelar, det har jag själv fått leva med. och för vår del, så får vi också leva med, att min sambos stora behov av att "vänta några år mellan barnen", faktiskt ledde till att vi inte fick mer än ett barn.

Jag föreslår att du tar kontakt med en gynekolog som arbetar med fertilitetsbehandlingar, eller en IVF-klinik, för att få hjälp att få mer krassa siffror. Det florerar en hel del olika uppgifter och "sanningar" därute, så gå till de som faktiskt arbetar med saken.

Carl von Linnékliniken i Uppsala är en som jobbar med att hjälpa par att få barn.
Sophiahemmet i Stockholm en annan.

Jo, jag glömde ju att säga:

Jag tror det är jättebra att vänta in din mans jobb och låta honom landa lite i det och känna att ni har den stabiliteten. Min sambo är oerhört trygghetssökande och vill egentligen ha det mycket mer "safe" på alla sätt än vad vi klarat att leva upp till. Ffa ekonomiskt. Men, eftersom man inte kan styra saker som sjukskrivningar, arbetslöshet och annat som kan inträffa i livet, så har han ihop med mig fått öva en hel del på att försöka vila i att saker löser sig. Det är en sådan period just nu också och det är tungt ibland, men det går.

Samtalen om att tiden spelar roll däremot, de är det nog bra att ta i småportioner och redan nu, så han hinner fatta lite i taget...Sådana sanningar kan vara rätt svårsmälta menar jag.  Så, om han får tiden på sig från och med nu, att ta in fakta, så kanske han är någorlunda beredd lagom till att han jobbat ett tag.

Tack så mycket Passionsblomma! Det känns genast lite bättre nu. Ibland räcker det med att bara få något av en handlingsplan för att börja känna sig lite mindre hysterisk.

Snacka med karln ska jag nog göra lite pö om pö som du säger. Ja han är verkligen också en trygghetsnarkoman och det är nog så stort bara det här att vi ska gifta oss. Jag är också rädd. Barn ställer ju allt på sin spets på något vis. Det är svårt att inte drabbas av katastroftankar. Men men, som du säger, man får öva på hantera sina orosmoln.

Det där med sofiahemmet var också bra tips, tack! Men kan man gå dit fast man inte har försökt bli gravid (är inte utredningar till bara för de par som försökt i minst ett år? Eller vad har jag fått det ifrån? Kanske gäller IVF) och vad ska jag uppge när jag beställer tid? Att jag önskar familjeplaneringssamtal eller vad säger man egentligen?

Tråkigt det du berättar om inte kunna få ett barn till. Jag hoppas det ändrar sig! (om det fortfarande är det du vill, vill säga).

Så där tänkte jag nog också och jag hade nog ff helst velat varit klar med min väldigt långa utb och optimalt hade varit om jag även haft ett jobb  inom det område som jag studerat inom.

Jag var 30 när vi började försöka, 31 när jag vart gravid, jag vågade helt enkelt inte vänta ytterligare 2-3 år för jag vet hur fertiliteten faktiskt sjunker( bästa kompisen är gynekolog/obstretiker) Det tog normallång tid för mig att bli gravid, ca 7 månader.

Så här hade jag planerat det, gravid under sista terminen på utb, då hinner jag jobba arslet av mig under sommaren för att få upp min SGI, på hösten gör jag klart min masteruppsats och så går jag upp för opponering i april, då är bebisen, som hade bf datum den 22 dec, 4 månader och kan utan problem vara hemma med pappan/barnvakt alt följa med och ha barnvakt. Rutinerna har börjat fall på plats och när jag fått igenom uppsatsen så kan jag börja söka jobb, får jag jobb går min man hem tidigare än planerat.

Ojojoj vad fint jag tänkte ut allt

Facit, vattnet gick i v28= hann inte med någon uppsats direkt.
2 månader på neo= deffo inte läge för att skriva uppsats.
1 mån hemsjukvård= ff inte läge att skriva uppsats.
28e december, Kaboooom= Oj då vår dotter har tydligen ett ovanligt ganska hemskt syndrom= kliar inte i fingrarna för att skriva uppsats och livet faller i sär.
Dottern är 1 år= Mamman genomgår en livskris och vill inte längre vara högutbildad akademiker, hon vill istället ha getter och göra getost, ha höns och plocka ägg på morgonen.Hhon vill ha en nordis och köra träd ifrån skogen som mormorsfar gjorde. Hon vill inte längre ha ett fint jobb och snygga dräkter utan vill hellre ha 5 söta glada underbara ungar med eller utan syndrom som springer på knubbiga nakna fötter i gräset... Problemet är bara hinner jag få 4 barn till?

Jag menar inte att det aldrig blir som man planerat men risken finns att allt blir helt annorlunda. Man kan aldrig veta och jag tror inte att man kan vara förberedd på hur det ska bli. Däremot kan jag säga så här( med prematurfött barn som har syndrom och där både jag och barnet har varit riktigt sjuka) det är inte ens i närheten av att vara sådan förändring som jag trott. Visst det är lite stökigare hemma och mer saker överallt, vi sover mindre och det är inte självklart att få bajsa elelr duscha ifred men förutom det är det faktiskt inte så stor skillnad. Det enda som är annorlunda är att det finns en 3e, stundtals högljudd individ som går före allt och alla, fast det känns så självklart att det inte är något vi tänker på.

Vad vill jag säga med det här? Det är ingen idé att planera, för det blir ändå inte som man tänkt sig och det kanske är lika bra det

Förövrig har blomman alltid bra svar på allt

TS, jo, du har helt rät vad gäller utredning för barnlöshet. Men de sitter ju på en massa kunskap vad gäller statistiken tänkte jag. så, vill du ha rätt siffror att lägga på bordet, så borde de verkligen kunna ge dig ett par minuter av sin tid för att ge dig dem.

Här är deras hemsida:

http://www.linne.se/ofrivilligbarnloshet/

Under fliken "ofrivillig barnlöshet" kan du läsa att chansen för ett par i 30-årsåldern under bra förutsättningar (att allt fungerar dvs), att oskyddat samlag leder till graviditet, är 20-25%.

Jag är säker på att de har siffror för hur det generellt ser ut vid 35 respektive 38 och 40 också. Jag vet att jag fick se diagram med de där kurvorna när vi gjorde vår utredning. och det är ju mer idé att se dem INNAN man behöver utredas. Slå dem en signal. Hälsa dem att du fått tipset av en av deras patienter och för att de alltid brukar vara så tillmötesgående.

 

Bra skrivet!

TS, här är en annan länk, där det står en hel del matnyttigt:

http://se.babycenter.com/preconception/activelytrying/ageandfertility/

När det sedan gäller detta med siffror, så är ju själva poängen och det som måste gå upp ett ljus för mannen om, att det verkligen verkligen spelar roll med några år hit eller dit.

Idag är ofrivillig barnlöshet galet vanligt, och pratar man lite med folk runt i kring sig, visar det sig att många många fått hjälp på olika sätt för att ens få ett barn. Det är ingen slump! Det beror på att vi är så gamla redan när vi ens börjar fundera på barn. Vi har då redan våra mest fertila år bakom oss (eftersom det är mellan sisådär 17 och 30 år).
Bilolgin har inte ändrat sig bara för att vårt samhälle och livsstil gjort det. Kroppen tycker fortfarande att vi borde bilda familj tidigt. Och att vi lever längre, hjlper inte, eftersom just fenomenet att kvinnans ägg blir för gamla med tiden, inte ändas. Berätta det för honom!

Nu måste jag berätta för dig Passionsblomman, att vi har bestämt oss! Vi pratade om det igår kväll och helt plötsligt verkar han ha kommit till insikt och tycker att vi lika gärna kan köra igång (jag äter inte p-piller så vi har ingen omställningstid).

Men nu är det jag som har panik!! Det känns så stort och läskigt liksom...  Och borde jag inte vänta till efter bröllopet (det är 6 månader kvar) eller åtminstone till januari (när han börjat på jobbet) eller är det bara att "hoppa i plurret" och hoppas på det bästa?

Och hur ska man göra för att hantera alla sina kastroftankar? (tänk om han blir av med jobbet, tänk om jag får missfall, tänk om jag blir supertjock, blir inkontinent, får fogdlossning och inte kan göra nåt på hela graviditeten,  tänk om barnet är sjukt, har kolik, någon bokstavsdiagnos som vi inte kan hantera,  tänk om det inte blir bra,  tänk om tänk om...och massa andra dumma
 hjärn- )

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiih!!!!!

Ps tack för alla dina svar! Jag vet inte riktigt var annars jag skulle kunna prata om sånt här. Jag vill liksom inte gå ut med mina barntankar offentligt. Dessutom känner jag mig skitfånig med alla mina paranoida och hysteriska tankar. 

TS, Wohoooo!

Vad rolig du är! Du är i vert fall inte en som bara sitter och snackar om att prata ut med mannen-du GÖR det ju också!

Jag tror, att du är en initiativtagande, ansvarsfull och driven kvinna, som tar ditt liv och dina medmänniskor på allvar.
Du reflekterar över förändringars innebörd och är beredd att arbeta för att komma dit du vill och själv delta aktivt i att skapa era förutsättningar.

Du verkar ockås ha en man somär seriös, lyssnar och som vill ha hela sin tillvaro med dig.

Jag kan se noll anledningar till att det inte skulle bli bra för er!

Naturligtvis kommer ni att få er beskärda del av motgångar och sådant som gör ont i livet. Om det kommer i form av smärtsam foglossning under en graviditet, eller sorg över förlorade barn, eller något helt annat, det kan ni inte veta. Händer det-ja då händer det, och det är absolut ingenting du kommer någn vart med att slösa energi på innan du är där.
Försök tänka "Vad behöver jag lägga min energi på här och nu idag?" och när en katastroftanke kommer, så avvisar du den som rent resursslöseri. Precis som du behöver spara pengar inför bröllop och barn osv, så behöver du hushålla med dina tankar. Avslöja dem när de kommer. Då behöver de inte äta upp din energi, förväntan och glädje.

Du vet "Du kan inte hidra att bekymrens fåglar flyger över ditt huvud-men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår"

Sedan har du Sinnesrobönen-den som Anonyma Alkoholister har i sina möten. Den är bra för kontrollfreak:

Gud, giv mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra

Mod
att förändra det jag kan

Och förstånd
att inse skillnaden

En annan sak: Ibland måste man faktiskt bestämma sig för att man har lov och tillåtelse och rätt att vara GLAD och bara låta saker vara, bli och hända. Om du rannsakar dig själv, har du då saker inombords som du bär på, där du nedvärderar dig själv och ditt liv så att du väntar dig dåliga saker? Ta isåfall av dig den ryggsäcken och lämna de stenarna på vägkanten. du behöver inte den bördan när du ska leva ditt liv så som den du är menad att få vara.

Du förtjänar och är värd att få vila i glädjen över att du just nu står i den del av ditt liv då det är bröllop barn, kärlek och gemenskap som står så högt på prioriteringslistan. Unna dig den tiden! Ta inte ut sådant som kanske kan hända i förskott. Strunta i om, hur, men och kanske för en stund och lev och älska idag! För den där risken att inget alls kommer att bli, för att ni tänkte söder det och väntade för länge, den har ni ju nu med stor stor sannolikhet eliminerat. Nöj dig med det!

Så, jag tycker det var härligt att logga in och läsa ditt inlägg. Det var ett livsbejakande ett!
När jag var i ditt läge i livet, så valde vi bort preventivmedel och kände oss lite skakade över att vi visst kände oss beredda att ta ett sådant steg och att det är stort att försöka tänka sig själv som förälder. Men, sedan var det faktiskt inte mer med det, utan vi levde våra liv precis som vanligt och under det år det tog innan jag blev gravid, så ägnade jag NOLL tid åt att räkna dagar, ägglossningsstickor och en massa andra nojjor. Jag är oerhört glad att jag fått uppleva en sådan tid. För senare, när vi verklignen försökt på alla sätt att få fler barn, så har ångest, besvikelser och väntan fått alldeles för stor plats i mitt hjärta. Så gör inte den här tiden till ett problem. Låt det bli när det blir och ta allt därifrån sedan.

Jag önskar er allt lycka till ifrån hela mitt hjärta.

Grattis T.S till ett sådant beslut! Jag känner igen mig massor av stressen, och det blir tyvärr inte bättre när folk börjar ta upp statistik som säger att man måste stressa ännu mer... jag är 29 och jobbar just nu med att stärka upp min rygg eftersom jag har en del ryggproblem, och vill få lite mer ordning på det innan jag blir gravid.

Men sen ligger känslan där och gnager; vad vill jag? är jag redo? kommer jag klara det? osv... Många pratar om jobb, stabil ekonomi osv, att när man har allt det där så är man redo att ta hand om ett barn. Jag vet inte om jag håller med, jag vill känna att jag är tillräckligt stabil i mig själv för att klara av att ta hand om en annan människa... och att man inte vet när man är redo för det är skrämmande. Har desssutom haft en del problem med ångest och jag är väl kanske rädd att den ska bli värre under en graviditet...

 

Jag ser mig själv med barn! Absolut! Men det har liksom alltid legat i framtiden. Och nu är framtiden här....

 

Vilken tråd, underbart att ha hittat hit! Jag fyller 31 år idag...jag är nygift har ordnad ekonomi, ser mig med barn men är rädd för förändringen och framför allt det stora ansvaret som barn innebär. Vi planerar att börja försöka bli gravida i början på nästa år! Känns så stort. En stor rädsla är även det här med att tänk om det är först när man försöker få barn och det inte går att det är först då det går upp för en hur mycket man vill ha barn... Känner att pressen på barn är större nu när vi är gifta, alla frågar! Sen känns det som att hela min omgivning väntar eller precis fått barn, det är bebisar överallt. Både roligt, stressigt och lite läskigt... Är rädd för att misslyckas med uppfostran, rädd för ansvaret...är det normalt att tänka så?

Först och främst ett JÄTTESTORT TACK till dig Passionblomma för din fina kommentar!!  Den var så fin att jag inte klarade av att läsa den på en gång (jag har lite svårt att ta emot när någon säger något fint till mig) utan fick dela upp den i små portioner. Men nu har jag läst hela och jag känner mig verkligen varm inombords!

TACK!

Du måste vara en lite av en ängel! 

Jag lovar att jag ska skriva en rad här om det händer något på den här fronten och hoppas då att jag kanske stöter på dig här igen

Till er andra tjejer vill jag bara säga att jag tycker det känns skönt att veta att jag inte är ensam och hoppas ni också finner lite stöd i detta. Jag personligen tycker det är svårt att prata med bekanta om detta. Dels för att det känns som om pressen ökar lite grann om man är offentlig med att man funderar på att skaffa barn (eller ens tänker på det innan man har allt iordningställt för sig) men också för att jag är lite rädd att det ska liksom "jinxa" mig och göra det svårare för oss att bli gravid. Dessutom tycker jag folk envisas med att komma dragandes med skräckhistorier som förskräckliga förlossningar osv.

Jag vet inte vad alla andra tänker men jag är i alla fall väldigt rädd att misslyckas med uppfostran och förskräckligt rädd för ansvaret. Men jag hoppas man växer med uppgiften... Om man nu får den ynnesten...

Jag känner mig med stressad för åren går fort. Jag är 28 år, 29 till våren och min fästman 34 år. Vi har inte än bestämt om vi ska skaffa barn eller inte. men känner att risken är ju stor att vi ångra oss om vi alldrig skaffa barn.
Jag börja känna lite längtan efter barn, tror vi kommer bli bra föräldrar. Jag vill helst inte skaffa barn när jag är över 35 år, vill ha 2 barn.  Vi har pratat om namn på barn och hur vi skulle uppfostra barnen och har bestämt att om vi inte kan få biologiska barn på naturlig väg så skaffar vi inte barn, Men just nu passar det inte alls med barn för min ekonomi är inte stabil, jag förlorar mitt sjukbidrag till våren. Min fästman har fast heltidsjobb men jag vill inte att han ska försörja både mig och barn. Letar efter deltidsjobb men det är svårt att hitta nåt jobb med tanke på att jag inte har nån utbildning och har alldrig jobbat pga social fobi, målet är att jobba deltid och vara hemmafru på deltid.
Jag är äntligen stabil i mig själv, mår bra och är så himla lycklig efter att i många är mått dåligt psykiskt. Jag har hittat den stora kärleken, min själsfrände, vi flyttade ihop i vårt drömhus i somras men pga min ostabila ekonomi så passar det inte med barn just nu. Min fästman vill att vi gifta oss innan barn blir aktuellt men när vi ska gifta oss är inte bestämt än.  Jag känner mig stressad gällande att ordna min ekonomiska situation och att vi ska hinna gifta oss innan jag blir för gammal för att kunna bli gravid.