Skitstressad av det här med att skaffa barn...

Vet du, jag tror att precis det du upplever och beskriver, är en stress som faktiskt de allra flesta kvinnor kommer att få leva med och hantera i dagens Sverige. (liksom i hela västvärlden). Att vi drar ut på ungdomstiden, flyttar hemifrån senare och senare, studerar under längre tid, träffas och "stadgar oss" senare osv, har ju lett till att vi skjuter barnafödandet längre och längre framför oss.

Men också det faktum att vi idag har MYCKET högre krav på oss själva och vad vi ska ha lyckats fixa innan. I form av trygghet och standard tänker jag då.
Där går det faktiskt att tänka om. Här kommer lite pepp på just det området: 

*Man måste inte ha allt så himla ordnat. Det är inte oansvarigt att sätta barn till världen även om man bor trångt osv. Det går bra att ha en bebis i en liten lägenhet. Det är inte förrän barnet börjar vara uppåt 6 årsåldern som de faktiskt börjar behöva eget rum och så.

*Det går att plugga och ha småbarn samtidigt. (tro mig, man blir väldigt duktig på att prioritera och planera sin tid. Oftast mer effektiv än studenter utan barn.)

*Det är inte hopplöst att få jobb för att man har barn.

*Din make har jobb-det är ju jättebra! Alltså kommer han att ha SGI och ni har dessutom en fast inkomst.

*Det går jättebra att ta ett studieuppehåll! Gravid och student går jättebra att vara, och dessutom kan dina studier kanske mycket väl kombineras med att du är delvis hemma, så att du får mycket tid med barnet, även om dn man är föräldraledig? Ofta har man ju inte föreläsningar precis hela dagarna.

Kom ihåg, att om ni skulle börja försöka nu, så är det inte alls konstigt eller osannolikt om det tar över ett år inann det "tar sig". Det är nämligen min efarnehet av de kvinnor jag hittills mött, att när man väl bestämt sig för att börja försöka, så blir merparten fruktansvärt stressade för varje månad det inte blir något. Man tror helt enkelt att oskyddat sex=graviditet, och uppfattar ett par månaders försök som en evighet. Inte sällan har man tom planerat in en viss årstid man tycker vore lagom och bra att få barn.
Så funkar det inte! Så, jag förstår verkligen att du känner dig stressad, MEN för att du ska skonas och slippa en sjuhelvets mycket värre stress, så är mitt råd till dig att prata med din man om att släppa sargen och se vart det bär. Låta livet hända. För, det fortsätter vara sant, att väntar ni tills du är i 35-årsåldern, så ökar riksen att ni inte blir föräldrar alls, väldigt mycket.

De allra flesta är dåligt insatta i HUR mycket chanserna sjunker-i synnerhet har män ganska lätt att bortse från just åldersfaktorn. Här behöver din man helt enkelt kalla fakta. 

TS; jag förstår. Både hur det är att komma ifrån förhållanden där man fått vända på varenda slant, OCH att vilja ordna allt så säkert och bra som möjligt. Det är ju egentligen bra, eftersom fdet visar på att man tar familj och ansvaret för ett barn på allvar.
Men, jag tror vi idag överdriver de materiella och ekonomiska aspekterna och undervärderar hur mycket man betyder för sitt barn på andra sätt. Och att mannen inte fattar hur stor roll "några år hit eller dit" faktiskt spelar, det har jag själv fått leva med. och för vår del, så får vi också leva med, att min sambos stora behov av att "vänta några år mellan barnen", faktiskt ledde till att vi inte fick mer än ett barn.

Jag föreslår att du tar kontakt med en gynekolog som arbetar med fertilitetsbehandlingar, eller en IVF-klinik, för att få hjälp att få mer krassa siffror. Det florerar en hel del olika uppgifter och "sanningar" därute, så gå till de som faktiskt arbetar med saken.

Carl von Linnékliniken i Uppsala är en som jobbar med att hjälpa par att få barn.
Sophiahemmet i Stockholm en annan.

Jo, jag glömde ju att säga:

Jag tror det är jättebra att vänta in din mans jobb och låta honom landa lite i det och känna att ni har den stabiliteten. Min sambo är oerhört trygghetssökande och vill egentligen ha det mycket mer "safe" på alla sätt än vad vi klarat att leva upp till. Ffa ekonomiskt. Men, eftersom man inte kan styra saker som sjukskrivningar, arbetslöshet och annat som kan inträffa i livet, så har han ihop med mig fått öva en hel del på att försöka vila i att saker löser sig. Det är en sådan period just nu också och det är tungt ibland, men det går.

Samtalen om att tiden spelar roll däremot, de är det nog bra att ta i småportioner och redan nu, så han hinner fatta lite i taget...Sådana sanningar kan vara rätt svårsmälta menar jag.  Så, om han får tiden på sig från och med nu, att ta in fakta, så kanske han är någorlunda beredd lagom till att han jobbat ett tag.

TS, jo, du har helt rät vad gäller utredning för barnlöshet. Men de sitter ju på en massa kunskap vad gäller statistiken tänkte jag. så, vill du ha rätt siffror att lägga på bordet, så borde de verkligen kunna ge dig ett par minuter av sin tid för att ge dig dem.

Här är deras hemsida:

http://www.linne.se/ofrivilligbarnloshet/

Under fliken "ofrivillig barnlöshet" kan du läsa att chansen för ett par i 30-årsåldern under bra förutsättningar (att allt fungerar dvs), att oskyddat samlag leder till graviditet, är 20-25%.

Jag är säker på att de har siffror för hur det generellt ser ut vid 35 respektive 38 och 40 också. Jag vet att jag fick se diagram med de där kurvorna när vi gjorde vår utredning. och det är ju mer idé att se dem INNAN man behöver utredas. Slå dem en signal. Hälsa dem att du fått tipset av en av deras patienter och för att de alltid brukar vara så tillmötesgående.

TS, här är en annan länk, där det står en hel del matnyttigt:

http://se.babycenter.com/preconception/activelytrying/ageandfertility/

När det sedan gäller detta med siffror, så är ju själva poängen och det som måste gå upp ett ljus för mannen om, att det verkligen verkligen spelar roll med några år hit eller dit.

Idag är ofrivillig barnlöshet galet vanligt, och pratar man lite med folk runt i kring sig, visar det sig att många många fått hjälp på olika sätt för att ens få ett barn. Det är ingen slump! Det beror på att vi är så gamla redan när vi ens börjar fundera på barn. Vi har då redan våra mest fertila år bakom oss (eftersom det är mellan sisådär 17 och 30 år).
Bilolgin har inte ändrat sig bara för att vårt samhälle och livsstil gjort det. Kroppen tycker fortfarande att vi borde bilda familj tidigt. Och att vi lever längre, hjlper inte, eftersom just fenomenet att kvinnans ägg blir för gamla med tiden, inte ändas. Berätta det för honom!

TS, Wohoooo!

Vad rolig du är! Du är i vert fall inte en som bara sitter och snackar om att prata ut med mannen-du GÖR det ju också!

Jag tror, att du är en initiativtagande, ansvarsfull och driven kvinna, som tar ditt liv och dina medmänniskor på allvar.
Du reflekterar över förändringars innebörd och är beredd att arbeta för att komma dit du vill och själv delta aktivt i att skapa era förutsättningar.

Du verkar ockås ha en man somär seriös, lyssnar och som vill ha hela sin tillvaro med dig.

Jag kan se noll anledningar till att det inte skulle bli bra för er!

Naturligtvis kommer ni att få er beskärda del av motgångar och sådant som gör ont i livet. Om det kommer i form av smärtsam foglossning under en graviditet, eller sorg över förlorade barn, eller något helt annat, det kan ni inte veta. Händer det-ja då händer det, och det är absolut ingenting du kommer någn vart med att slösa energi på innan du är där.
Försök tänka "Vad behöver jag lägga min energi på här och nu idag?" och när en katastroftanke kommer, så avvisar du den som rent resursslöseri. Precis som du behöver spara pengar inför bröllop och barn osv, så behöver du hushålla med dina tankar. Avslöja dem när de kommer. Då behöver de inte äta upp din energi, förväntan och glädje.

Du vet "Du kan inte hidra att bekymrens fåglar flyger över ditt huvud-men du kan hindra dem att bygga bo i ditt hår"

Sedan har du Sinnesrobönen-den som Anonyma Alkoholister har i sina möten. Den är bra för kontrollfreak:

Gud, giv mig sinnesro
att acceptera det jag inte kan förändra

Mod
att förändra det jag kan

Och förstånd
att inse skillnaden

En annan sak: Ibland måste man faktiskt bestämma sig för att man har lov och tillåtelse och rätt att vara GLAD och bara låta saker vara, bli och hända. Om du rannsakar dig själv, har du då saker inombords som du bär på, där du nedvärderar dig själv och ditt liv så att du väntar dig dåliga saker? Ta isåfall av dig den ryggsäcken och lämna de stenarna på vägkanten. du behöver inte den bördan när du ska leva ditt liv så som den du är menad att få vara.

Du förtjänar och är värd att få vila i glädjen över att du just nu står i den del av ditt liv då det är bröllop barn, kärlek och gemenskap som står så högt på prioriteringslistan. Unna dig den tiden! Ta inte ut sådant som kanske kan hända i förskott. Strunta i om, hur, men och kanske för en stund och lev och älska idag! För den där risken att inget alls kommer att bli, för att ni tänkte söder det och väntade för länge, den har ni ju nu med stor stor sannolikhet eliminerat. Nöj dig med det!

Så, jag tycker det var härligt att logga in och läsa ditt inlägg. Det var ett livsbejakande ett!
När jag var i ditt läge i livet, så valde vi bort preventivmedel och kände oss lite skakade över att vi visst kände oss beredda att ta ett sådant steg och att det är stort att försöka tänka sig själv som förälder. Men, sedan var det faktiskt inte mer med det, utan vi levde våra liv precis som vanligt och under det år det tog innan jag blev gravid, så ägnade jag NOLL tid åt att räkna dagar, ägglossningsstickor och en massa andra nojjor. Jag är oerhört glad att jag fått uppleva en sådan tid. För senare, när vi verklignen försökt på alla sätt att få fler barn, så har ångest, besvikelser och väntan fått alldeles för stor plats i mitt hjärta. Så gör inte den här tiden till ett problem. Låt det bli när det blir och ta allt därifrån sedan.

Jag önskar er allt lycka till ifrån hela mitt hjärta.