Familjetrubbel, "pappor"
Hej TS och ni andra,
Jag förstår verkligen hur du känner dig. Jag känner igen mig i det du skriver, även fast min familjesituation är relativt okomplicerad. Under bröllopsplaneringen har jag flera gånger blivit förvånad och överraskad över hur ledsen jag egentligen blivit då mina föräldrar behandlar varandra ovärdigt. (inget jättedramatiskt men att de inte pratar osv)
Jag har valt att se på hela situationen i ett längre perspektiv: hur vill jag leva mitt liv och vilken sorts relation vill jag ha till mina föräldrar? Vad är möjligt/inte möjligt utifrån vilka personer vi faktiskt är? Jag har bestämt mig för att jag inte går med på vissa saker (läs beteenden) längre. Jag har även rannsakat min egen del i relationen.. (Egen inställning, förväntningar, kommunikation etc).
Sedan har jag pratat med mina föräldrar var för sig, utifrån den konkreta situationen med bröllopet, och berättat hur jag ser på allt. Jag försökte att skala bort allt sånt som ligger bakåt i tiden och se framåt. Jag var mycket bestämd mot båda mina föräldrar och berättade för dem vad som kommer hända på bröllopet och hur det kommer att bli. Så vänligt som jag kunde naturligtvis, ingen gillar ju att bli bossad. Nu har jag det stora ynnesten att mina föräldrar i vanliga fall, när det inte gäller deras egen fd kärleksrelation som sträckte sig över 30 år, är kloka personer. Vårt "prat" gick därför bra.
Detta är utan tvekan en svår sak men för mig blev bröllopet en chans att faktiskt ta tag i saker om inte funkat så bra ett längre tag. Det faktum att vårt "prat" skedde pga att jag ska gifta mig (och därmed inte är deras lilla tjej längre) gav mig också extra pondus att lägga bakom mina egna ord och upplevelser. Jag har också haft mycket stöd av min sambo som backar mig 100%.
Med andra ord: även om det är mycket jobbigt så kan det här vara en chans att saker och ting kan bli bättre i framtiden.
Stor kram och lycka till! Berätta gärna hur det går.