Familjetrubbel, "pappor"

Oj vilken funderare!

Jag förstår att du tycker situationen är svår... Suck. Om nu ens föräldrar är skillda tycker jag att de minsann får bita ihop EN DAG för DIN SKULL.
Tyvärr vet jag att det inte är så - av egen erfarenhet. Mina föräldrar kunde inte ens vara i samma rum de första ÅREN efter att de gått isär!

Jag tycker att du ska förklara för alla inblandade precis hur DU känner och VILL.
Beroende på deras reaktioner skulle jag sedan fundera på vem av dem jag skulle bjuda.
Men det är vad jag skulle göra.

Fundera du lite till.

Vi har ett liknande dilemma.. visserligen mellan min far och mor. Min mor kom tex inte till min äldsta sons student, d första barnbarnet.. bara för att min far var bjuden. Men jag o min m2b har faktiskt bestämt oss för att bjuda båda så får hon själv bestämma. Dom är båda informerade om att vi bjuder båda. Sen kommer vi att göra bordsplaneringen sådan att dom inte sitter tillsammans, det sedvanliga honnörsbordet är borttaget, bara brudparet som sitter där. 
Men jag förstår din tanke. Och det är svårt att bestämma sig för att det är upp till dom att bestämma om dom är vuxna nog att respektera er på eran stora dag. Visst jag tycker att det är riktigt tråkigt om min mor beslutar sig för att inte komma.. pga något som hänt många år tilbaka i tiden..och ibland får jag en klump i magen för att jag är orolig. Men hon är vuxen och får göra sina val. 
Vi tänker som så.. det är vår dag.. det är vi som väljer vilka vi vill bjuda. (vi har valt bort syskon mm pga olika orsaker) och dom som blir bjudna om dom inte vill komma.. ja då är det deras förlust och därmed vet vi också vilka som ärligt vill dela vår lycka. Det är  dom människorna vi vill ha med på vårt bröllop.
Lycka till.. 

När gifter ni er?
Finns det inte tid till försoning innan?

Jag tycker det är viktigt att prata om saken. Prata med din mamma och försklara hur viktigt det är för dig att hennes ex kommer, men samtidigt inte vill såra henne men vill att hon ska förstå.

Och så pratar du med din riktiga pappa om hur du exakt känner och tänker, och hur viktigt det är för dig att mammas ex kommer. Men ser gärna att även din pappa kommer, men inte som rollen som pappa utan som vn tills relationen är uppklarad.

Jag tänker lite att tänk om relationen till din pappa blir helt underbar en tide efter bröllopet och tänk då om du inte bjudit honom till en av dina största dagar. Jag hade då iaf blivit ledsen. Men det är jag, som aldrig heller vil trampa nån på tårna, men samtidigt ser det goda i dom allra flesta, även om vi är oväner.

lycka till

Tack för alla svar.
Bröllopet är den 19e maj, alltså mindre än 5 månader kvar och inbjudningarna ska skickas om 3 veckor så  jag måste ha bestämt mig tills dess.
Min relation till min riktiga pappa är väldigt kass pga många olika saker som är väldigt svåra att förlåta. Och innan han ber om ursäkt vill jag egentligen inte ha med honom att göra, vet inte ens om jag vill det efteråt. MEN jag saknar att ha en riktig pappa och önskar att allt var bättre, och sen är jag också sån att jag inte vill göra någon ledsen, och jag vet att han skulle bli ledsen om han inte blev bjuden. Men som ni säger, det är vår dag och jag måste tänka på mig själv och vilka jag faktiskt vill ha med. Då är nog inte riktiga pappan den personen som jag vill ha där.
Sen får jag ta en diskusion med mamma och se vad hon säger, och se om hon är tillräckligt vuxen att komma trots att ex:et kommer. För jag hoppas verkligen att han vill komma, mamma också för den delen. 

Tankarna kommer dock ändras många gånger innan inbjudningarna är skickade, troligtvis efteråt också men då får jag försöka släppa det och koncentrera mig på allt det roliga.

Hej TS och ni andra, 

Jag förstår verkligen hur du känner dig. Jag känner igen mig i det du skriver, även fast min familjesituation är relativt okomplicerad. Under bröllopsplaneringen har jag flera gånger blivit förvånad och överraskad över hur ledsen jag egentligen blivit då mina föräldrar behandlar varandra ovärdigt. (inget jättedramatiskt men att de inte pratar osv) 

Jag har valt att se på hela situationen i ett längre perspektiv: hur vill jag leva mitt liv och vilken sorts relation vill jag ha till mina föräldrar? Vad är möjligt/inte möjligt utifrån vilka personer vi faktiskt är? Jag har bestämt mig för att jag inte går med på vissa saker (läs beteenden) längre. Jag har även rannsakat min egen del i relationen.. (Egen inställning, förväntningar, kommunikation etc). 

Sedan har jag pratat med mina föräldrar var för sig, utifrån den konkreta situationen med bröllopet, och berättat hur jag ser på allt. Jag försökte att skala bort allt sånt som ligger bakåt i tiden och se framåt. Jag var mycket bestämd mot båda mina föräldrar och berättade för dem vad som kommer hända på bröllopet och hur det kommer att bli. Så vänligt som jag kunde naturligtvis, ingen gillar ju att bli bossad. Nu har jag det stora ynnesten att mina föräldrar i vanliga fall, när det inte gäller deras egen fd kärleksrelation som sträckte sig över 30 år, är kloka personer. Vårt "prat" gick därför bra.

Detta är utan tvekan en svår sak men för mig blev bröllopet en chans att faktiskt ta tag i saker om inte funkat så bra ett längre tag. Det faktum att vårt "prat" skedde pga att jag ska gifta mig (och därmed inte är deras lilla tjej längre) gav mig också extra pondus att lägga bakom mina egna ord och upplevelser. Jag har också haft mycket stöd av min sambo som backar mig 100%. 

Med andra ord: även om det är mycket jobbigt så kan det här vara en chans att saker och ting kan bli bättre i framtiden.

Stor kram och lycka till! Berätta gärna hur det går. 

Hmm, inte alltid lätt det där. Både jag och min sambo har konstiga relationer i våra familjer och vi har egentligen redan från början resonerat som så att vi måste kunna bjuda de vi vill bjuda. Om någon inte tål någon annan så är det upp till dem att inte komma. Det är deras problem om de inte kan vistas i samma rum. De behöver ju inte ens prata med varandra utan bara komma dit för att dela denna dag med oss.

Så vi har bjudit precis de personer som vi vill dela vår dag med - resten är upp till gästerna!

Lycka till med allt!

Nu har jag pratt med mamma, hon blev skitförbannad och skällde på mig över hur manipulerad jag är av hennes ex. Jag sa snällt och vänligt att det är vår dag och våra beslut och att hon måste respektera detta. Så nu är det upp till henne att komma eller inte. Hon är förvarnad 5 månader i förväg så hon har gått om tid på sig att förbereda sig.
Har beslutat mig för att inte bjuda in min riktiga pappa. Nu ska jag bara lyckas hålla mig till detta och inte ändra mig som alla andra gånger jag suttit och funderat men snart är det dags att skita inbjudningarna och sen är det hela över..

Jag tror du har gjort helt rätt. :)

Har också varit med om att föräldrar kan bli jättearga när de ställs inför faktum men när de lugnar sig så accepterar de det och sedan är det som om det alltid har varit så. Hoppas verkligen du är stolt och nöjd med dig själv. Det här är svåra saker. Bra gjort!!

Då var det dags. Nu är jag så förbannad och ledsen. Folk börjar blandar sig i bröllopet pga att jag inte bjuder min pappa. Två stycken i min familj har nu talat om för mig att pappa är jätteledsen över att hans dotter ska gifta sig och att han inte är bjuden. Självklart är dessa två på pappas sida då pappa fått dem att förstå att han har gjort sååå mycket för att få kontakt med mig igen. Det har han inte, ett massutskick med en inbjudan till kalas för min lillebror via sms räknas inte som en ursäkt eller ett sätt att få kontakt igen. Det som gör mig så ledsen är att de tycker så synd om pappa, men de tycker inte synd om mig som förlorat sin pappa. Det var han som skickade ett brev där det stod ”du är ett avslutat kapitel och nu fortsätter jag med mitt liv”. Inte jag. Det var han som bestämde sig för att jag inte längre fanns i hans liv. Hur F A N kan man skriva så till sin dotter och sen tycka att man är förtjänt av en inbjudan till bröllopet.

Detta hände för 3 år sen och jag har inte haft någon kontakt med min kära pappa sen dess. Har vi varit ute och stött på varandra har han gått förbi utan att vrida på huvudet och titta på mig. Jag har bara varit luft.

Nu tror folk att jag i framtiden kommer ångra att jag inte bjöd honom. Men varför är det så viktigt för honom just NU att få kontakt med mig. Även om vi skulle träffas så skulle det ju inte hinna bli bra mellan oss, så bra att jag skulle vilja ha honom på mitt bröllop. Om han verkligen menar att han vill ha kontakt med mig, då kan han vänta tills efter bröllopet. Jag vet inte hur många kvällar jag har gråtit mig igenom, och det kommer bli många fler, men min familj förstår tydligen inte hur ledsen jag är över allt detta, även om jag berättat det för dem. Det kan ju inte vara synd om mig, bara pappa. Jag är så arg och så ledsen. Klarar inte ens av att skriva detta utan att gråta.

Förlåt för långt inlägg, måste bara skriva av mig lite!!